Av JAN NORMING
Blackwell i Oxford är en av de bästa boklådor jag vet. Fast låda låter för smått. Vill man ha en låda, en liten magisk låda, ska man smita in i antikvariatet på den smala tvärgatan till Cornmarket Street. Här kan man göra fynd för ett par pund, underbara paper backs från förr inslagna i cellofan, som en bleknad utgåva av Evelyn Waughs Unconditional surrender i Penguin eller ett lövtunt exemplar i rött och blått från Picador av Bruce Chatwins The Viceroy of Ouidah.
Nej, Blackwell på Broad Street är ett helt bokskåp, fem våningar om jag räknar rätt med tryckta skrifter från golv till tak. Valv efter valv, det ena rummet mynnar i det andra med ett överflöd för små och för stora, från vattentäta pekböcker i plast till handskrivna folianter bundna i läder, fakta och fiktion, monografier, biografier, reseskildringar, essäer, romaner, noveller och dikter. Intill kaféet har poesin förärats en egen liten absid.
Folk sitter i timmar med en kopp kaffe och en trave böcker, bläddrar, ögnar och läser. Ingen tittar snett på en. Det finns de som bor här, flyttar in på morgonen och ut på kvällen, sover någonstans men kommer tillbaka nästa dag, läser, skriver, pratar, umgås, fikar, lever här.
Högst upp finns antikvariska avdelningen och längst ner i källarplanet ett enormt rum med etage och entresol, bryggor och trappor, tre engelska mil eller 160 000 volymer av vetenskaplig utgivning. The Norrington Room under Trinity College, eller snarare dess quad, den gröna fyrkant kring vilken så många av Oxfords lärosäten och institutioner formerar sig, är en ämnessorterad underjord, ett bergrum av böcker, och ett war room för den som önskar erövra kunskap.
Det var i bokhandlar som Blackwell de brittiska spionerna under kalla kriget stack in hemliga små lappar på sidan 89 i någon obskyr avhandling om hieroglyfer på avdelningen för egyptologi. Några av dessa dubbelarbetande gentlemän i gångkläder från Henry Poole och skor från John Lobb hamnade småningom i en spartansk tvåa i Moskvas utkant, andra klarade sig mirakulöst undan upptäckt, män som Anthony Blunt, och möjligen, om man får tro envisa rykten, Peter Wilson. Den förre blev drottningens egen konstexpert, den senare legendarisk chef för auktionsfirman Sotheby´s.
Under kriget värvades valda delar av det ärevördiga auktionshusets ledning till brevcensuren. Tipsbolagen Vernons’s och Littlewood’s skötte sorteringen, Wilson och hans mannar ångade upp de suspekta försändelserna. Sedermera rekryterades Peter Wilson till MI6 under kodbeteckningen 007. Men det är en annan historia.