Av JAN NORMING
Resan görs i ett bestämt syfte. Eller, det är åtminstone vad resenären tror. Men varför är han här? Först efteråt vet han.
Det är några år sen nu. För ett radioprogram skulle jag träffa poeterna Jóanes Nielsen och Tóroddur Poulsen på Färöarna där ingen författare försörjer sig enbart på böcker. Jóanes hyrde ut undervåningen till den färöiska filmcensuren och Tóroddur arbetade i sin mammas kiosk. Vi satt i Jóanes arbetsrum och drack kask. Regnet rörde sig i det rykande ljuset ut över sjön.
Jag fick min intervju. Men det var inte därför jag kommit skulle det visa sig. Det var för det som hände sen, inget särskilt egentligen, bara en målare som arbetade i en övergiven gammal smedja på Tinganes i Tórshavn medan juninatten gick som en frälsare på vattnet.
Jag hade mött honom några år tidigare. Torbjørn Olsen, en av tre begåvade bröder i samma bransch kända som Olsen-ligan, hade nyss kommit hem från Köpenhamn där han målat biskopens porträtt. Nu var han i färd med Nattvarden fritt efter Leonardos fresk i Santa Maria delle Grazie i Milano.
Vänner och kolleger satt modell, bland dem Tóroddur och Jóanes som Jakob och Johannes på ömse sidor om Jesus. På ena nocken minns jag glasmålaren, skulptören och äventyraren Tróndur Patursson som en gång seglat en flotte av bambu från Kina till Amerika.
De firade sin nattvard med öl och citronvatten från Restorffs bryggeri, brännvin, bröd, skalpotatis som mörka uråldriga stenar, torkad grind, margarin i plastbytta och stearinljus med skenet fladdrande över de märkligt bibliska fysionomierna.
Den kvällen skulle fötterna på plats. Golvet var dragigt och kallt. Men skor och strumpor åkte av. Där satt praktiskt taget hela den färöiska parnassen barfota. Ingen klagade. Allt för konsten, löd mottot, i det här fallet en skiss i olja till ett muralverk i en kyrka. Andakten förrättades av målaren. Åt var och en hällde han ett spetsglas till brädden med gammeldansk. Mecenaten själv, en avsutten bankdirektör som tagit sin bonus och gått, assisterade.
Bakom dem vette de höga fönstren ut mot vattnet och den ljusa annalkande natten. Männen kring bordet bröt av brödet och skar av valen, drack och drog sina historier. Mecenaten kokade en kanna kaffe. Kristus rökte Look, Judas smet ut på muggen. Förrädare, ropade de andra.
Timmarna skred, rummet ägde den stillhet som uppstår när någon arbetar koncentrerat. Apostlarna och deras mästare vilade i målarens uppmärksamhet. Några ögonblick var det alldeles tyst, tolv edsvurna, den trettonde i mitten med öppna händer, mecenaten i manchesterbyxor och målaren i svalrock, jag ska aldrig glömma dem. Utanför rodde någon förbi med ljudlösa årtag i ett försiktigt regn.