Mais ou sont les neiges d´antan? – ännu femhundra år efter François Villon finns det folk som minns snön som föll i fjol, fast de flesta i Europa väl har nog och övernog av den aktuella.
I den antipodiska högsommarvärmen denna julafton erinrar jag mig med viss nostalgi femtiotalets stränga vintrar. Isblocken tornade upp sig i Öresund, drivorna fykte samman över skånska slätten, man kunde gräva sig fram i långa tunnlar. Berlingske Tidende hade nyss en rad bilder från de vintrarna som ger minnet rätt, det var verkligen både mycket kallt och mycket snörikt då (och nog var femtiotalssomrarna ovanligt varma?) Vad kommer inte dagens glyttar att kunna berätta för sina storögda barnbarn om femtio år…
För en del år sedan körde vi runt i norra Wales och såg på väggen i ett café ett inramat foto av en vinter i det förgångna då hela Wales var insnöat. Det hade inte upprepats sedan dess men har nog gjort det på nytt den allra senaste månaden, där som i stora delar av Europa. I den lilla kustbyn Laugharne höll Dylan Thomas till några år, i The Boat House nedanför slottet (innanför vallgraven, i de delar som inte redan raserats, huserade hans äldre kollega Richard Hughes, med en hyfsad vinkällare som Dylan och hans unga hustru Caitlin brandskattade utan att alls skämmas). Men det var nog tidigare vintrar Dylan Thomas mindes när han skrev sin ”A Child´s Christmas in Wales”, med en ofta citerad inledning:
“One Christmas was so much like another, in those years around the sea-town corner now and out of all sound except the distant speaking of the voices I sometimes hear a moment before sleep, that I can never remember whether it snowed for six days and six nights when I was twelve or whether it snowed for twelve days and twelve nights when I was six.”
På andra sidan Atlanten några årtionden tidigare travade Robert Frosts häst fram genom snön i skogarna i New Hampshire, ivrigare än poeten i släden att komma hem till hus, härd och spilta, om man ska tro den tänkvärda dikten ”Stopping By Woods on a Snowy Evening”:
Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.
My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.
He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.
The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.
Och i Danmark gav den blide symbolisten Viggo Stuckenberg, mindre robust än Sophus Claussen och mindre religiös än Johannes Jörgensen, ut en vintrig diktsamling 1901 som han kallade ”Sne”. Alla tre hade vid förra sekelskiftet samlats i en tornlägenhet i Köpenhamn som gav namn till den tidskrift de medverkade i, ”Taarnet”. Till kretsen hörde också Helge Rode, också han villig att låta vädret spegla själstillstånd, som ses i den dikt som han gav samma titel som Stuckenbergs samling:
Der er ingenting i Verden saa stille som Sne,
naar den sagte gennem Luften daler,
dæmper Dine Skridt,
tysser, tysser blidt
paa de Stemmer, der for højlydt taler.
Der er ingenting i Verden med en Renhed som Sne,
Svanedun fra Himlens hvide Vinger.
Paa din Haand et Fnug
er som Taaredug.
Hvide Tanker tyst i Dans sig svinger.
Der er ingenting i Verden, der kan mildne som Sne.
Tys, du lytter, till det Tavse klinger.
Oh, saa fin en Klang,
Sølverklokkesang
inderst inde i Dit Hjerte ringer.
Det är mycket vackert och ganska melankoliskt. Fast stackars Viggo Stuckenberg hade ännu större anledning än Rode att låta sorgesam, sedan hans vackra hustru Ingeborg hade förlupit honom. Trädgårdsmästaren på det gods där de hyrde flygeln lockade henne med sig till Nya Zeeland men väl de var där övergav han henne ganska snart. Fattig, sjuk och förtvivlad begick hon självmord på ett av de billiga pensionaten längs Queen Street i Auckland. Hennes grav finns på Waikumete Cemetery inte långt från där jag skriver detta. När nyheten om hennes död nådde Danmark skrev Sophus Claussen sin underbara dikt ”Ingeborg Stuckenberg”, full av symbolistiska synestesier (och mycket melankolisk, också den):
”Til dine Øjnes Aandemusik
i Skumringstimen vi lytted sørgmodig…”
Nu är sommaren här. Pohutukawaträden som håller tiden (de kallas också New Zealand Christmas Trees) blommar överdådigt blodrött just nu, mångmeterhöga buskage av hortensia lyser självlysande blått i kapp med jakarandaträdens mera mättade blånad, med dragning mot lila, och alla silk trees har slagit ut i skira rosa blommor. Det är vackert härnere, all växtlighet frodas i värmen och den höga luftfuktigheten (Auckland ligger på nästan samma breddgrad söder om ekvatorn som Lissabon gör det norr om den).
Snö faller aldrig här, bara några enstaka hagelskurar som snabbt smälter bort, fast förstås aldrig vid jultid. Och efter nyår blir det ännu varmare. Christian Braw som i unga år åstadkom en läsvärd historisk trilogi om en tysks öden och äventyr kring första världskriget, bland annat i Söderhavet – hans läsning av Thomas Mann lyste igenom – lät sin hjälte nästan huttra ihjäl av den arktiska januarikylan när han satt fången i Mt Eden Prison inne i Auckland. Han hade huggit i sten i fråga om det meteorologiska, erkände han lite förläget när jag en gång råkade träffa honom i en restaurangvagn på väg till Stockholm och berättade hur man svettas kring jul på södra halvklotet…
Alltså läge för svalkande lektyr vid poolkanten nu och under de många veckor framöver när vinden blir som en varm blöt filt. Lämplig lektyr för att svalka mig? Förslagsvis Erich Kästners ”Drei Männer im Schnee”, Simenons ”La neige était sale”, Orhan Pamuks ”Snö”. Fast snön i Conrad Aikens oroväckande novell ”Silent Snow Secret Snow”, om en pojke som går in i tigandet, är mera metaforisk är verklig, om jag minns rätt.
Ivo Holmqvist