Av JAN NORMING
Det regnade i Paris. Skymningen föll över den lilla platsen utanför. Jag satt på Croix Rouge med ett glas rött och en bok. Från kaféets inre hördes en röst. Den lät bekant. Rösten klagade över en förkylning men pratade på, oavbrutet och med gott humör. Jag kände så väl igen den.
Klockan var nästan sex när den inre rösten tilltog i styrka och intensitet. Ur dunklet lösgjorde sig plötsligt en gänglig gestalt. Bakom disken uppbådades ett paraply. I en storstilad gest svepte mannen en röd scarf kring halsen, grep paraplyet i flykten och försvann ut i regnet. Rösten tog han med sig. Det blev alldeles tyst. Det är inte möjligt, tänkte jag.
Mannen hann precis. Ögonblicket efter fällde apoteket på andra sidan gatan sin plåtjalusi. En kort stund senare var han tillbaka med en ask aspirin. Döm om min förvåning. Det rådde inget tvivel om saken. Det var han. Mannen som rusat förbi i röd halsduk var en av min ungdoms hjältar. Håret lite gråare, ansiktet lite tröttare, men det var han, Jean-Luc Bideau som spelade journalisten i Alain Tanners Salamandern.
Sedan dess har han gjort långt över hundra roller på film och blivit ikon. Salamandern såg jag flera gånger för Bideaus skull. Jag minns att jag tänkte att ett sånt liv vill jag ha, och en sån rock, förmodligen i övertygelsen om att det ena följde med det andra.
Han återtog sin plats vid bordet längst in i kaféet och fortsatte där han avbrutit sig mitt i en mening. Jag tog mod till mig och gick fram och hälsade. Han reste sig och stod där som stigen ur en av sina filmer.
Någon månad tidigare hade jag träffat författaren John Berger som skrev manus till Salamandern, en omständighet som i Bideaus ögon meriterade mig på ett alldeles särskilt sätt. Han anförtrodde mig genast ett filmmanus som skrivits enkom för honom. Jag läste det samma natt och levererade ett välvilligt omdöme nästa morgon. Bideau bodde i huset intill mitt lilla hotell på Rue du Dragon.
Senare på kvällen sågs vi som hastigast på Lipps veranda. Sedan dess har jag aldrig känt mig ensam i Paris. Om det blev någon film vet jag inte.