I början av 80-talet turnerade William S. Burroughs Skandinavien runt med yngre vännen och kollegan John Giorno. Det var Giorno som sov sig genom Andy Warhols film Sleep, närmare bestämt 5 timmar och 21 minuter. En regnig kväll i oktober befann sig Burroughs och Giorno i Bergen. Jag åkte dit för att göra ett inslag i Sveriges Radio.
Beatlegenden William Seward Burroughs II föddes för hundra år sen som sonson till en uppfinnare och industrimagnat i St. Louis, Missouri. Hans morbror var PR-pionjären Ivy Lee. I decennier uppbar Burroughs ett rundligt apanage från föräldrarna. Trots det hamnade han i samhällets marginaler där han gjorde en liten krokig karriär som kriminell. Mellan varven hann han med studier vid Harvard och andra lärosäten. Det rätt digra brottsregistret omfattade mord i misshugg på andra hustrun i Mexiko. Han knarkade, langade, förfalskade, rånade, skrev småningom hyllade böcker och blev firad författare.
Kvällens första framträdande ägde rum i aulan på Universitetssentret. Intill låg studentkårens grill. Det doftade stekos och stenciler. Burroughs show ville inte riktigt lyfta. Publiken var gles, lokalen stor och den gamle på podiet där nere så liten och långt borta.
Efteråt samlades vi några stycken, Burroughs, Giorno, en norsk poet, några groupies och jag. På programmet stod nu en uppläsning i Hulen, hålan eller grottan, ett gammalt skyddsrum med anor från kriget. Hulen var numera rockklubb och restaurang.
Poeten visade vägen. Men vår norske Vergilius hade svårt att hitta. Vi flackade runt på regnvåta gator och jag minns att jag tänkte att här halkar jag kring på kullerstenen i Bergen med Kerouacs kompis, mannen som skrev Naked Lunch i Tanger medan Ginsberg samlade upp sidorna från golvet och buntade ihop dem, kanske som det föll sig.
Var romanen således frukten av en lycklig slump eller en produkt av den cut-up-teknik Burroughs lärt sig av målaren Brion Gysin?
Frågan lät sig inte besvaras i regnet där och då. Den gamle rövaren såg i alla händelser ut som en pensionär som gått vilse i natten, vilket han strängt taget var, … bar vid försvinnandet sandfärgad trenchcoat, grå byxor, käpp, resväska, hatt och hornbågade glasögon …
I maj samma år, det måste ha varit 1983, hade Burroughs valts in i American Academy and Institute of Arts and Letters. En händelse som bekräftar Marcuses tes om den repressiva toleransen, kommenterade poeten och förläggaren Lawrence Ferlinghetti vännens upphöjelse.
Vi irrade runt i regnet en stund. Burroughs började bli misslynt. Till sist lyckades vi hitta Hulens bakdörr. Arrangörerna fruktade att vi försökte smita in köksvägen. Tumult utbröt och hjälp tillkallades för att få stopp på gamlingen som slogs med käpp. Men in kom vi. När ynglingarna insåg att de stod öga mot öga med sin guru log de skevt och bad om ursäkt.
Hulen var trång och mörk med en liten bar och brinnande stearinljus på borden. Författaren svängde sitt trollspö över församlingen. Hans s-ljud visslade och ven som häxpipor i mörkret. Det blev en seans vi sent ska glömma. Hulen var Burroughs naturliga habitat, bokstavlig underground.
Burroughs ”A Thanksgiving Prayer”
Burroughs läser själv ”Junky”
Ett avsnitt ur Warholms film Sleep