Svetlana Aleksijevitj (Wikipedia)

Belarus – landet där ”the sound of one hand clapping” är förbjudet

Svetlana Aleksijevitj

(Ursprungligen publicerad 2011)

En urgammal filosofisk gåta har äntligen fått sin lösning från ett oväntat håll: polisen i Belarus är nämligen så skarpsinnig att den kan urskilja ljudet av en ensam applåderande hand. Polisen vet också hur den ska reagera på en sådan applåd: arrestera den jäkeln.

Det var inte bara Tyskland som stod i fokus för årets Bokmässa – även Belarus (man vill gå ifrån namnet Vitryssland för att slippa förväxlas med ryssar) uppmärksammades med en egen scen och flera inbjudna författare. Det var en av dem som då berättade historien om den enarmade applåden för mig.

Demonstrationer där folk samlas utan att göra något annat än att applådera eller äta glass kan låta kul och kreativt, sade författaren, som vill förbli anonym, men alla sådana initiativ hårdbevakas av civilklädd polis (det underförstådda budskapet i glassdemonstrationen är ”det är bättre att slicka på en glass än att slicka presidenten i …”).

För att sprida rädsla slår polisen inte till mot alla demonstranter, utan väntar tills folkmassan upplösts och plockar sedan ut enstaka personer som deltagit i protesten, eller anklagas för att ha gjort det. En sådan anklagelse är omöjlig att försvara sig mot, vem som helst kan gripas med vilken förevändning som helst, och därför hände det sig en dag att en enarmad man befann sig bland dem som greps för att ha applåderat. Fast vem vet, kanske rörde det sig om en regimfientlig zen-munk?

Mäter man fågelvägen befinner sig Minsk för övrigt inte längre bort från mässhallarna i Göteborg än München. Situationen i Belarus, där Aljaksandr Lukasjenka nu har härskat i 17 år är så grotesk att den närmar sig det absurda. Lukasjenka har Putins stöd och är dessutom på väg att få ett miljardlån från Iran (det är vackert att diktaturerna kan bortse från ideologiska skiljaktigheter och ställa upp för varandra när det gäller).

Applåd i Minsk - med två händer

Landet har aldrig brutit med diktaturtraditionerna från sovjettiden, sade dess mest kända dissident, journalisten Svetlana Aleksijevitj, under sitt besök i Göteborg. Förtrycket har konserverats, så till den grad att landets östeuropeiska grannar har gett det smeknamnet Jurassic Park. Den enarmade mannen som arresterades, misstänkt för att ha applåderat, är kanske bara en bra historia, men faktum är att regimen nyligen lade fram ett lagförslag som skulle kriminalisera folksamlingar som ägnade sig åt icke-handlingar lika väl som regimkritiska handlingar. En sådan lag kräver en filosofiskt sinnad poliskår.

När alla andra har pratat om att facebook- och twitterrevolutioner kommer att förändra världen är det just en akademiker från Belarus, Evgeny Morozov, som har påpekat det självklara: att de sociala medierna fungerar lika bra åt båda hållen. De kan användas för att organisera protester, men de hjälper också regimen att övervaka befolkningens missnöje.

Hur ska litteraturen förhålla sig till de kärva villkoren i ett sådant land? Den frågan gjorde att två av de inbjudna belarusiska författarna snabbt blev osams med varandra, Svetlana Aleksijevitj och Andrej Chadanovitj.

– De intellektuella har ingen kontakt med folket, sade Aleksijevitj.

Hon målade upp en situation där vanligt folk inte brydde sig om något annat än att inte riskera sina materiella levnadsvillkor – i diktaturen Belarus är staten den största arbetsgivaren. De intellektuellas resonemang om valfusk och yttrandefrihet förs ovanför huvudet på folket, menade hon. Om något ska kunna förändras krävs det ledargestalter med nya, inspirerande idéer som kan få folket med sig.

Regeringsbyggnaden i Minsk med Lenin framför

Generationsskillnaden mellan henne och Chadanovitj var tydlig. Han ville istället illustrera situationen i Belarus med ett exempel ur Harry Potter.

– Det fanns en scen där eleverna på Hogwarts fick uppgiften att föreställa sig det de är mest rädda för på ett skrattretande sätt. På samma sätt kan man skratta åt makten via texter och skämtteckningar som sprids på nätet. När myndigheterna inte klarar av att stoppa sådant blir de ännu löjligare. Folk skrattar åt makten hemma i köket, men vågar ännu inte göra det på gatan.

Aleksijevitj dömde ut hans inställning som oansvarig.

– Som poet kan han tillåta sig att ha en romantiserad bild av situationen, men de skämtteckningar han talar om når inte fram till folket, och för Lukasjenka är de myggbett. Den idealistiska attityd han har är rent av brottslig – Lukasjenka och Putin sitter vid makten just för att intelligentian har tillåtit sig den sortens idealism efter murens fall.

– Ser man till 1900-talets största tänkare tyckte de alla att lek var det viktigaste, försvarade sig Chadanovitj. Den belarusiska nationen är mycket ung, och när man är ung ska man leka. Litteraturens uppgift är att bevara sin ställning som litteratur. Den ska inte sälja sig åt makten, och inte heller få en slagsida åt det förenklade och populistiska.

Låter det idealistiskt? Jag tror inte att det är så lätt att avgöra den saken. I ett längre perspektiv kan det mycket väl visa sig att den som föreställer sig att intelligentian ska leda folket mot ljuset är den mest naiva av de två. Att hålla litteraturen vid liv, underjordiskt, under de perioder den inte tillåts existera öppet, att göra det utan att anpassa sig till makten, utan att kompromissa med sin leklust och utan att förfalla till pessimism är en mycket krävande uppgift. Den är minst av allt naiv.

En dag är Lukasjenka borta och då är litteraturen kvar, levande och mångsidig, förutsatt att den har bevarat sin integritet under tiden.


Håkan Lindgren

Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansande kulturskribent.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: