Bråk har just brutit ut kring en Düsseldorf-uppsättning av Wagners Tannhäuser. Regissören Burkhard Kosminski klädde ut titelfiguren till en vakt i ett koncentrationsläger och lät honom skjuta judiska fångar. Det blev förstås för mycket. Redan efter premiärkvällen avlägsnade man det mesta av scenografin så att musikdramat blev mer musik än drama. Och för ett knappt år sedan tvangs en rysk basbariton med ett intatuerat hakkors bort från Den flygande holländaren i Bayreuth.
Wagner är lika kontroversiell som alltid nu när han fyller tvåhundra. Han var född den 22 maj 1813, jämnårig med Søren Kierkegaard, men blev betydligt äldre.
Barry Millington, ledande musikkritiker på London Evening Standard och redaktör för The Wagner Journal, har tidigare skrivit sju böcker om Wagner. För några månader sedan kom den åttonde, The Sorcerer of Bayreuth: Richard Wagner, His Work and His World. Det är en resonerande översikt, full av intressanta detaljer. Bland annat får vi veta att Wagners sista ord innan han dog i en hjärtattack i Venedig den 13 februari 1883 var ”Frau!… Doktor!… Frau!… Doktor!”. Hustrun Cosima (dotter till Franz Liszt) satt vid pianot och spelade Schubert när kammarjungfrun kom störtande. Doktorn befann sig på annat håll. Båda kom för sent.
Om döden i Venedig handlar det tjugofemte kapitlet i denna faktarika och slösande välillustrerade krönika (förlaget är ju känt för sina vackra konstböcker). Förutom summeringen av Wagners liv och verk handlar det om hur Wagnerkulten tog fart tack vare mängder av entusiaster, bland dem tonsättare som Bruckner och César Franck (Peterson-Berger nämns inte, det vore kanske att begära för mycket), konstnärer som Gustav Klimt och Aubrey Beardsley, och författare från Shaw fram till Ian McEwan, och om hur nazisterna tog Wagnerkulten i Bayreuth på entreprenad från 1933 och framöver. Den ideologiska kopplingen till antisemiten Wagner fanns där redan genom hans svärson H. S. Chamberlain vars aggressivt rasistiska ”Die Grundlagen des 19. Jahhundert” Hitler var väl inläst på.
Ett annat kapitel på slutet handlar om Wagner och filmen, med många exempel: Star Wars, Apocalypse Now, Syberbergs Parsifal (däremot har Lars von Triers Melancholia som har god nytta av Tristan och Isolde inte kommit med).
De sista båda kapitlen diskuterar hur arvet förvaltats i Bayreuth, dels av sonsönerna Wieland och Wolfgang som inte alltid var kontanta, dels av Wolfgangs döttrar, halvsystrarna Eva (f. 1945) och Katharina (f. 1978) som leder dagens verksamhet och som tycks samarbeta bra. Wagner-specialisten Millington beklagar på bokens avslutande rader att på sommaren 1976 mängder av dokument och brev, däribland troligen en omfattande korrespondens med Hitler, fördes från Bayreuth till en privatvåning i München där de hållits hermetiskt inlåsta sedan dess.
– Se ett inslag om uppsättningen i Düsseldorf här
– Se Syberbergs Parsifal från Youtube här