Av ÅKE MALM
Rom, lördag 2 mars, och fyra dagar efter valet. Dimman tätnar, kombattenterna gräver ner sig. I Berlin väntar italienska arbetare på president Giorgio Napolitano med bönen: ”Stanna kvar. Avgå inte. Sitt kvar en omgång till”. Men Napolitano låter sig inte bevekas. ”ID-kortet betyder också någonting. Det är inte möjligt att fortsätta som statschef till över 95”. Men, säger han, Italien måste få en ny regering, snabbt.
I det läget går jag på bio. Får uppleva ett nytt storverk av italiensk filmkonst. Titeln: Viva la libertà. Regissör: Roberto Andò. Huvudrollen: Toni Servillo i två gestalter. En av dessa skådespelarprestationer som blir kvar, som man ständigt lär kunna återvända till. Handlingen: ledaren, partisekreteraren, för det stora oppositionspartiet (med Enrico Berlinguers porträtt på väggen bakom skrivbordet) har ständigt sjunkande opinionssiffror. Han skall hålla ännu ett tal inför partiledningen. Men det kommer inget ljud ur hans mun, allt är tomt, inget mer finns att säga. Partisekreterare Oliveri försvinner – spårlöst. Hans sekreterare finner på råd. Partisekreterare Oliveri har en tvillingbror som inte bara är intelligent, han är galen också och åker in och ut ur anstalterna. Resten kan man lätt föreställa sig. Tvillingbrodern tar över. Hans första tal är sublimt. Han vandrar in på podiet med händerna i fickorna – totalt annorlunda jämfört med den stelt byråkratiske brodern. Tystnaden sprider sig i salen. Han vänder sig mot fondväggen med alla slagorden och säger: ”Här saknas ordet som jag tycker mest om (che mi è più cara) – passion”
Och så reciterar han ur minnet Bertolt Brecht: ”Il nostro nemico ci ha rubato le parole e le ha stravolte fino a renderle irriconoscibili” (Vår fiende har stulit våra ord och ha förvrängt dem så att de till slut är oigenkännliga). Filmens trailer finns här http://www.wuz.it/articolo-libri/7582/viva-liberta-trono-vuoto-film-ando-romanzo.html Jag skall inte avslöja mer, hoppas bara att denna film snabbt når Sverige. Det är den verkligen värd. Sällan har en författare/regissör föregripit vad som skulle komma att hända, skrivit historia innan den inträffat. Konsten kan göra det emellanåt. Filmen bygger på Andòs bok Il trono vuoto som kom redan för tre år sedan.
En annan nyhet. Idémagasinet Micromega lanserar en stor kampanj i avsikt att samla namnunderskrifter. Parollen är: Håll Berlusconi utanför parlamentet. Det finns redan en lag mot intressekonflikter – använd den nu. Lagen heter 361 från 1957. I korthet säger paragrafen: den medborgare som utnyttjar statliga koncessioner eller administrativa licenser, är inte valbar. Många har redan skrivit på, bland andra Barbara Spinelli, La Repubblicas skickliga ledarskribent. (Och dotter till Altiero Spinelli, Eu-tankens skapare i hans Ventotenemanifest – men det är en annan historia). Kort sagt och i all enkelhet. Lagen har funnits i 56 år men vänstern har hittills aldrig velat/våga utnyttja den. Massimo D’Alema hade chansen – och många med honom. Men man trodde sig om att kunna komma överens med Silvio Berlusconi, att fixa en ”incucio”, en överenskommelse i det fördolda, ett fiffel under bordet. Kanske att få en fördel genom att kunna förgöra denne motståndare i parlamentet. Istället var det Berlusconi som i pokerspelet använde alla tricks för att vinna.
Som t ex att korrumpera ett lagom antal folkvalda för att tvinga Romano Prodis regering att ge upp. Hur det gick till berättas i lördagens tidningar. La Repubblica har två sidor, Corriere och La Stampa varsin.
– Pengar, utpressning, utlovade ordförandeplatser – så såg Berlusconis ”vita” statskupp ut som förgiftade Prodis regering, är La Repubblicas rubrik. Underrubriken ger inga tvivel: Förre regeringschefen (Prodi): detta var ett attentat mot demokratin.
Så här gick det till. Prodi vann valet i april 2006 med bara 25.000 rösters övervikt. Vilket i senaten betyder fyra röster. Berlusconi startar en rekryteringskampanj och lyckas köpa över Sergio De Gregorio som valts på Italia dei valoris lista. I vittnesmålet De Gregorio lämnade till åklagarna i Neapel berättar han att han fick först 2 miljoner euro med löfte om ytterligare två. Men det blev bara en. De Gregorio berättar också att andra senatorer kontaktades av Valter Lavitola. Och vem är nu det, undrar naturligtvis den interesserade läsaren.
Jo, Valter Lavitola tillhör kategorin ”faccendiere”, ett ord som i mitt svenska lexikon översätts med ”viktigpetter”. Det kan ju vara riktigt – men det leder så totalt fel. Den mäktiga Devoto – Oli är mera precis: 1. Intrigande 2. Trafficante, agente, amministratore. Vad det handlar om är en person som med list och förslagenhet nästlar sig in bland (i första hand) politiker i avsikt att fixa affärer och framför allt tjäna kosing som mellanhand. Under mina 50 år i Romn har jag hört rader av historier med ”faccendiere” inblandade, nästan alltid har på något vis frimurareloger spelat en viktig roll.
Viktor Lavitola blev medlem i en sådan loge redan när han fyllde 18. Som många andra tillhörde han socialistpartiet och stod nära Bettino Craxi. När det partiet ömkligen gick i graven lyckades Viktor ta hand om utgivningsbeviset för partiorganet Avanti! Strax innan hade en viss byggmästare i Milano vid namn Silvio Berlusconi också bedyrat Craxi sin vänskap och fått hjälp att driva TV-kanaler landet runt. Naturligtvis mot alla gällande lagar och regler.
Nåväl, Lavitola agerade för att locka flera senatorer att byta läger. Bland annat såg han till att de hemligstämplade åklagarakterna gällande justitieministern Clemente Mastella i Prodiregeringen läcktes. Vilket fick ministern att gå i taket och bäddade för förlusten med en enda röst i en förtroendeomröstning. Och därmed var Prodi ur leken. Allt det här kostade stora pengar och dessa kom från Berlusconi säger nu De Gregorio. Som förklarar sitt behov att vittna och säga sanningen med ”att jag vill återfödas som en bättre person”.
Berlusconi gick i sin tur i taket i fredags och ”avslöjade” för reportrarna utanför Milanos justitiepalats att De Gregorio varit utsatt för utpressning och därför sagt de här fula sakerna , annars skulle han hamna i finkan skulle åklagarna ha hotat. Ett påstående som De Gregorio omedelbart förnekade.
Så nu har Berlusconi ännu en rättegång att se fram emot.
Just nu verkar alla förhandlingsvägar stängda vad gäller möjligheterna att bilda en ny regering. Giorgio Napolitano har uppmanat alla att vara solidariska med det egna landet. Det var ungefär samtidigt som Beppe Grillo uttalade sig i en intervju med tyska Fokus. Innehållet kan bäst sammanfattas i rubriken:…
Italien: Grillo prophezeit Italien den totalen Kollaps. Vilket kanske inte är precis vad landet behöver idag. Grillo tycks ha stängt alla möjligheter till överenskommelse med Pier Luigi Bersani – åtminstone tills vidare. På onsdag samlas PD:s partiledning till konferens. Man får hoppas att saker och ting klarnat fram till dess. Det nya parlamentet skall samlas 15 mars – det vore inte illa om Giorgio Napolitano hade lyckats utnämna en regeringsbildare till dess.
Två ord om det kommande påvevalet. Det mesta tycks peka på att konklaven i bästa fall kan samlas den 11 mars. Innan dess skall de olika språkgrupperna bland kardinalerna prata sig samman. Kardinal Angelo Sodano, dekanus, drar samman en viktig grupp redan på måndag.
– Brecht på tyska här: