Veckan när allt händer?

Av ÅKE MALM

Är detta veckan när allt händer?

Berlusconi faller, president Giorgio Napolitano utser en ny regeringsbildare och världens finansmarknader tar ett glädjeskutt?

Den som lever får se. Men Corriere della Sera ställer idag upp fem olika scenarion för veckans kommande händelser. Igår satt inrikesministern, Roberto Maroni, hos Fabio Fazio och förklarade att ”det är onödigt att kämpa vidare (accanirsi). Det är dags att acceptera faktum: spelet är slut.”

Listan över dem som lämnar Silvio Berlusconis parti, Pdl, blir allt längre. Senaste uppseendeväckande avhoppet står Gabriella Carlucci för. Stiligt lång och blond var hon en av de första hängivna medlemmarna av Forza Italia, kom direkt från Mediasets succeprogram Buona Domenica där hon var programledare tillsammans med Gerry Scotti. På sitt sätt milstolpar i mediahistorien.

Gabriella var den som ställde upp på alla livsfarliga uppdrag. Köra in i en betongvägg i 100 km för att testa säkerhetsbälten, ta sig ner för ett vattenfall i en gummibåt, kasta sig ut från en bro med en gummisnodd om foten, låta sig hypnotiseras av ett känt medium – som dittills varit mest känt för att söva ned hönor. 2008 valdes hon till deputerad på en lista i Puglia.

Från Cannes förklarade Berlusconi att de som överger hans parti och röstar emot honom i parlamentet är att betrakta som förrädare av fäderneslandet. Igår la han till i ett tal till ett lokalt partiseminarium:

”Uppriktigt sagt, när jag ser mig omkring finner jag inte någon som kan mäta sig med mig på en internationell politisk scen”.

(De här seminarierna är märkliga företeelser. Där sitter några hundra lokala politiker och deras supportrar i en sal framför ett podium där områdets mäktiga tittar ner över församlingen. Så ringer det i telefonen och Berlusconi är i luren men Mediasets tekniker har sett till att hans röst går ut i högtalarna. Så där sitter ett hundratal och lyssnar hängivet på husbondens röst och tackar efteråt entusiastiskt med en applåd).

Det är samtidigt som Financial Times citerat Oliver Cromwell i ”For God’s sake. Go!” och The Indipendent on Sunday undrar: ”Would you trust this man to save us all from financial catastrophe?” En tanke som inte är helt ny. Några dagar tidigare hade New York Times ledarskribent förklarat (i min fria översättning): ”Jag vaknade upp med en skräckens tanke – att min pension hänger på vad Berlusconi har för sig”.

De annonserade ”förräderierna” blir alltså ständigt allt fler. Där finns ”De oroliga i Senaten – Gli Inquieti al Senato) med förre kristdemokraten och inrikesministern Beppe Pisanu i främsta rummet. Där finns gruppen som kallas: ”Brevet med rådet att ta ett steg tillbaka” (Lettera sul passo indietro). Med senatorn Roberto Antonione som första namn. Andra initiativ är ”Documento per un nuovo governo” som har Luciano Maria Sardelli som profilskapare. Redan tidigare har den världen runt mest kände av alla, Sante Versace, bror till Gianni och Donatella i modeimperiet, gått över till ”Gruppo misto”.

Ett ord om vad Gruppo misto är för något. Namnet betyder ungefär Blandade gruppen. Det är en uppsamlingsplats för alla små, ofta lokala, politiska rörelser. De har inte styrka nog för att uppfylla kravet på att bilda en egen grupp; 20 deputerade i deputeradekammaren eller 10 senatorer i senaten.

Gruppo misto blir därför en etapp på vägen mot nya politiska formationer. Många av dem som idag tillhör Tredje polen, har sin tillfälliga hemvist i Gruppo misto.

Och vad är då Terzo polo – Tredje polen. Jo, denna koalition av små partier kom till dagen efter att Berlusconi vunnit fötroendeomröstningen 14 december förra året. Även detta på sitt sätt ett historiskt datum. Inför den omröstningen hade oppositionen redan tagit ut segern i förskott – men blivit grymt besviken. Vilket man blivit ytterligare tre gånger sedan dess.

I Terzo polo finns en del gamla kristdemokrater från högersidan som bär namnet Udc och har Pierferdinande Casini som partiledare. Det var han som lanserade tanken på den här koalitionen. Han fick stöd av Gianfranco Fini och hans Futuro e libertà som ju bröt sig ut ur Pdl. Där finns i huvudsak medlemmar av gamla AN-Alleanza Nazionale där extremhögern samlats. Till Terzo Polo hör också Francesco Rutelli med hans Alleanza per l’Italia och Raffaele Lombardo med Movimento per le Autonomie – en ytterst siciliansk angelägenhet.

Av dessa partier är CDU störst med runt 7 proc, Fli ligger på 3,5 proc, Api på 2 och Mpa på 0,5. Inga stora grupperingar precis men de vet att spela ut sin vågmästarroll. Terzo polo kan tänka sig ett samarbete med PD men det är tveksamt om den tanken sträcker sig till Antonio Di Pietros Italia dei valori (Idv). PD ligger idag på 28 proc och Idv på knappt 8,4.

Det här är läget när Berlusconis gamla språkrör från förr, Giuliano Ferrara (se tidigare bloggar), idag ansvarig för Il Folio, skall vi säga en Berlusconi närstående tidning, skriver på webupplagan:

”Att Berlusconi är på väg att ge upp är nu klart. Det handlar om timmar, någon säger till och med minuter. Hans största problem nu är att bestämma varför han skall avgå, vad han skall göra med sin egen framtid, hur han skall förhålla sig till allt det som hänt de senaste 18 åren etc”.

Klockan är 12.24 när det här går upp på La Repubblicas nättidning. Berlusconi som haft en vaknatt i Palazzo Grazioli i Rom, har på morgonen flugit till Milano. Det antas att han har ett möte med alla barnen. Kl 12.52 kommer Berlusconis officiella dementi: han har ingen tanke på att avgå. Milanobörsen som gått upp efter Ferraras budskap, faller tillbaka. Omedelbart efter dementin stiger ännu en gång spreaden mellan Btp och Bund till 480 punkter, vilket betyder att det åter blir dyrare för Italien att förnya statsobligationerna och betala statsskulden.

Någon borde någon gång räkna ut hur mycket Berlusconis dementier kostat den italienska statskassan.

Så ser situationen ut på måndagsmiddagen. I morgon, tisdag, börjar fäktningen redan kl 11 då PD:s grupper samlas för att diskutera om man skall ta chansen ännu en gång och begära förtroendeomröstning. I så fall skulle planerna se ut så här: först avstår man från att rösta om räkenskapsåret 2010. Detta för att visa att man tar sitt ansvar även för en bokföring som man inte direkt haft ansvar för. Därefter begärs förtroendeomröstning och då skulle Berlusconi kunna förlora. Detta skulle kunna ske på onsdag.

Situationen kompliceras av att en gammal kristdemokrat, Vincenzo Scotti, som också varit inrikesminister en gång i världen, skulle kunna hoppa av från sin plats som statssekreterare. Han är dock inte parlamentariker varför detta inte skulle leda till någon förändring vid voteringarna i kammaren. Men det skulle vara en första svidande indikation på den bräckliga regeringsmajoritetens öde.

Enligt senaste beräkningarna skulle regeringen kunna räkna med 314 röster i kammaren – två under den nödvändiga majoriteten på 316. Men detta är siffror som förändras minut för minut.

Vilka är då Corriere della Seras tre scenarion?

1. En ”teknikerregering” – 30 procents chans

Den skulle kunna ledas av förre EU-kommissarien och ekonomiprofessorn Mario Monti. Ett namn som inger respekt på de flesta håll och som skulle stärka den italienska ekonomins anseende internationellt. En regering av det slaget skulle ha som främsta uppgift att genomföra de ekonomiska reformer EU krävt. Och att genomföra en ny vallag med tanke på ett kommande nyval.

2. En mitten-högerregering plus UDC, 25 procents chans

En sådan regering skulle kunna ledas av hans ständige ”grå eminens” Gianni Letta eller av senatens talman Renato Schifani. Det här kräver att Berlusconi förstår att spelet är förlorat och ”tar ett steg tillbaka” innan förtroendeomröstningen äger rum. Det finns sedan länge ett erbjudande till Udc att komma över och hjälpa till. Men Casini har hittills alltid tillbakavisat detta och förklarat att han inte kan se någon annan allians just nu än med Pierluigi Bersani i PD.

3. En ny/gammal regering ledd av Silvio Berlusconi – 5 procents chans.

Detta alternativ bygger på att inpiskaren Denis Verdini ännu en gång lyckas övertyga alla tvivlare och ”malpancisti” så att regeringen ännu en gång får förtroende. Knappast troligt i dagens läge. Det skulle betyda att regeringen riskerar nya bakhåll när som helst och svårligen kan genomföra några radikala reformer. För att inte tala om hur marknaderna skulle reagera.

4. En nationell samlingsregering – 15 procents chans.

En idé från Casini i somras. Regeringen skulle bestå av de största partierna Pdl, Terzo polo och PD. Däremot skulle det vara svårt att tänka sig Lega Nord och Idv i en sådan samling. Detta skulle vara en lösning med många knepiga turer och med stor risk för interna konflikter. Uppriktigt sagt: den här formationen är något PD:s gräsrötter aldrig skulle acceptera.

5. Nyval – 25 procents chans.

En lösning Berlusconi själv och många andra föredrar. Men den kräver att allt går mycket snabbt så att valet kan äga rum de första dagarna i januari. Detta skulle dock innebära att vallagen förblev den som man använde senast och som går under smeknamnet (nåja) Porcellum. Om det skulle bli en skrällseger för mittenvänster skulle detta betyda en kraftig övervikt för segraren. Något Berlusconi själv fasar för. Dessutom är stämningen tryckt både inom Pdl och Lega Nord. Ett val i januari under årets värsta väderförhållanden med kort tid att återvinna något av det förtroende som förlorats under de senaste två åren, är knappast något fotfolket drömmer om.

Kommentera: