Vänsterseger i kommunalval

Joseph Heintz - Stora rådssalen i Venedig. Dogerna antas ha varit de första att väljas med ballottagio

Ignazio Marino

Ignazio Marino

Av ÅKE MALM

Rubriken var enkel – ett jublande: 16 – 0!

La Repubblicas läsare hade i morse inga svårigheter att förstå innebörden i budskapet. Pd – Demokratiska partiet – hade vunnit samtliga lokalval i de sexton storstäder där ny borgmästare och kommunfullmäktige skulle utses. Om valmetoden till parlamentet är omdiskuterad och hårt kritiserad, är den för kommunalvalen ett under av sportslighet. I första omgången får alla partier och rörelser ställa upp. Om inget parti får 50 procent plus en röst blir det final – ballottagio – 14 dagar senare mellan de två partier som fått flest röster.

Utgångsläget var välbekant. PD förlorade hårfint i parlamentsvalet i februari – seger i deputeradekammaren men förlust i senaten – på hrund av den avskydda vallagen, som bär namnet Porcellum. Chocken var enorm för Pd. Partiledaren Pier Luigi Bersani hade ständigt förklarat att segern var säker. Det skulle sannerligen inte behövas några större ansträngningar för att uppnå den. Men istället vann Silvio Berlusconipartiet Pdl i senaten. När Beppe Grillos Femstjärnerörelse (M5S) sa nej till samarbete med Pd blev det parlamentariska läget förlamat. Inte ens i presidentvalet kunde en uppgörelse nås, utan avgående Giorgio Napolitano tvingades acceptera ett omval.

Det var första gången i republikens historia. Napolitano vara nära gränsen till vad hans ämbete egentligen tillåter. Han tvingade Pd och Pdl att i nationens intresse gå samman i en koalition för att ge landet en regering. Två tidigare partier som hatat och motarbetat varandra i nästan 20 år tvingades nu till någon form av samförstånd.

Detta är inte den regering jag drömt om, erkände Enrico Letta när han presenterade sin regering i parlamentet. Han var Pd:s vice partiledare, närmast en moderat radikal kristdemokrat – om den karaktäristiken tillåts.

Det var säkerligen inte Silvio Berlusconis drömregering heller. Nu har de båda partierna regerat i 40 dagar och några jättereformer har inte presenterats ännu. Frågan varje dag är om Berlusconi skall ge regeringen ännu en tid eller om (och när) han skall hoppa av och utlösa en ny regeringskris och nyval. För varje dag som går verkar dock regeringen sitta allt säkrare. Inget av partierna tycks just nu intresserade av en ny valkampanj. Och så, mitt uppe i allt detta inträffar kommunalvalet. Och Pd gör en storseger. Ett parti som genomlevt tre hemska månader. Två stjärnkandidater hade offrats under presidentvalet, i första hand förre ordförande för Eu-kommissionen Romano Prodi, en av partiets grundare. Sedan författningsexperten Stefano Rodotà. Hur många offer kan ett parti stå ut med utan att implodera, frågade man sig.

Överraskningarna började redan under kommunalvalets första omgång. Trots alla väljarundersökningar som gav Pdl en ledning med 3-4 procent, verkade ändå Pd ha ett starkt grepp över läget. Idag när andra omgångens räknats är stämningen närmast euforisk.
I korthet ser resultaten ut så här:

Rom – Ignazio Marino, Pd, 63,9 proc – Gianni Alemanni, Pdl, 36,1.

Ancona – Valeria Mancinelli, Pd, 62,5 proc – Italo D’Angelo, Pdl 37,4.

Imperia – Carlo Capacci, Pd, 76,1 proc – Erminio Annoni, Pdl, 23,8

Avellino – Paolo Foti, Pd, 60,5 proc – Costantino Preziosi, Pdl, 39,4.

Lodi – Simone Uggetti, Pd, 53,6 proc – Giuliana Cominetti, Pdl, 46,3

Brescia – Emilio Del Bono, Pd , 56,5 proc – Adriano Paroli, Pdl, 43,4

Siena – Bruno Valentini, Pd, 52 proc – Eugenio Neri, Pdl, 48.

Barletta – Pascuale Cascella, Pd, 62,8 proc – Giovanni Alfarano, Pdl, 37,1.

Treviso – Giovanni Manildo, Pd, 55,6 proc – Giancarlo Gentilini, Lega nord, 44,5

Viterbo – Leonardo Michelini, Pd, 51,6 proc – Giulio Marini, Pdl, 37,1.

Iglesias – Emilio A. Garlazzo, Pd, 51,6 proc – Gian Marco Etrudis, Pdl, 48,3.

Catania – Enzo Bianco, Pd, 51,2 proc – Raffaele Stancanelli, Pdl, 35,9.

Som synes val i kommuner från norr till söder och som ger ett bra genomsnitt av opinionsläget. 7 miljoner skulle ha kunnat delta i valet – men deltagandet stannade vid bara drygt 48 procent. Ett rekorddåligt valdeltagande i ett land som till för inte så länge sedan var europabäst på det här området.

Den stora nyheten var förstås utgången i Rom. Ignazio Marino har jag tidigare presenterat. En världsberömd kirurg som opererat länge i USA, som utpekats som en ”marsmänniska” av högeralliansen som regerat Rom de senaste 5 åren. Vad kunde han veta om Rom som bara bott här några år, hette det i propagandakriget. Någon vidare uppbackning hade han heller inte från det egna partiet. Pd hade varit tämligen svalt ända fram till primärvalet där Marino vann stort.

Det visar hur svår situationen är inom Pd. Det pågår en ständig konflikt mellan dem som var med redan på Pci-tiden och de vänsterkristdemokrater som kom med vid partisammanslagningen. Mellan de som nostalgiskt drömmer om det gamla Pci med sina rötter i det röda Emilien och de som närmast har sin grund hos påven Johannes XXIII, vatikankonciliet och arbetarprästerna.

Matteo Renzi

Matteo Renzi

Det är sannerligen inte lätt att göra ett parti av allt detta. Bersani fick gå och som en kortvarig ersättare har den gamla LO-ordföranden (Cgil), Guglielmo Epifani trätt till. Han skall leda partiet till nästa partikongress. Frågan är när den skall äga rum. Några talar om oktober, andra om november, i smyg drömmer en och annan att den kommer först nästa vår. Det är inte svårt att gissa sig till orsaken till denna ovisshet. En i det närmaste säker kandidat till ny partiledare är Matteo Renzi, borgmästare i Florens, katolik, vänsterdemokrat och en otroligt säker ung man. Han ses som ett vinnande kort av många – men absolut inte av alla. Hans pragmatism och retoriska kapacitet, skrämmer många. Samtidigt står det klart att Pdl är lika med Silvio Berlusconi. Finns inte han som en ledande gestalt i en valrörelse blir det inga valsegrar. Eftersom Berlusconi sällan agerar i lokalvalen blir det ett parti som haltar: potentiell vinnare i parlamentsvalet men en säker förlorare i lokalvalen.

Lägg därtill Lega Nord som verkar vara i fritt fall. Efter dryga 15 år fick Treviso nog och röstade fram en ung demokrat. En drygt 80-årig Giancarlo Gentili hade blandat rasism med enklaste populism. Han var borgmästarsheriffen. Dessutom har Lega Nords legendariske skapare Umbero Bossi brutit alla kontakter med nye partisekreteraren Roberto Maroni. Bossifamiljens penninghunger och skandalerna kring dem blev för mycket.

Slutligen: M5S har rasat runt 5 procent – för första gången ligger partiet nu under 20 procentsstrecket. Ett antal nyblivna parlamentariker har också fått nog av Beppe Grillo och lämnat partigruppen. Något nytt verkar vara nödvändigt om Grillo skall lyckas behålla greppet över sin skapelse.

Som synes – det rör sig i italiensk politik.

Kommentera: