Tumult i parlamentet och hos Electrolux

Av ÅKE MALM

Det här hade jag aldrig tidigare sett i det italienska parlamentet. Knappt hade talmannen, Laura Boldrini, deklarerat att omröstningen gett till resultat att italienarna slipper betala in andra avbetalningen av fastighetsskatten, så brakade det löst. Den över hundra deputerade starka armén från M5S störtade på en given signal man- och kvinnostarkt ner mot regeringsbänkarna. Ett våldsamt tumult uppstod medan kammarens drivna vaktmästare bildade en mur och försökte dra ner Beppe Grillo-anhängarna från regeringens bänkar. Men ”grillini” fick också stöd från yttersta högern i det lilla Fratelli d’Italia partiet. Knuffar utdelades och kanske även något som kunde uppfattas som en örfil.

I varje fall hävdade de anstormande detta. Det står nu helt klart att filosofin är att attackera med alla till buds stående medel, verbalt och fysiskt. Och sedan framställa sig som offer för odemokratiska gamla partier som bara tänker på att försvara sina privilegier. Målet är att blockera allt arbete i parlamentet, både i utskotten och i plenisalen – kanske med förhoppningen att på så sätt driva fram ett nyval.

Men många observatörer hävdade på torsdagskvällen att den yttersta anledningen är överenskommelsen mellan Matteo Renzi och Silvio Berlusconi i förra veckan om den nya vallagen. Den innebar att 20 års ständiga tvistefråga, vallagen, om några veckor kan avskrivas från dagordningen. Därefter kan det stora reformarbetet inledas: avskaffa senaten i dess nuvarande form, reformera kommunal-, landstings och regionallagen och förenkla byråkratin. Allt det här sparar över en miljard euro, lovar Renzi. Det ger utrymme för en sänkning av tillverkningskostnaderna i Italien. Överenskommelsen om vallagen gör att ”i grillini” har spelat bort sig själva från arenans mitt. Deras ständiga nej till alla försök till samarbeten eller uppgörelser har gett de gamla partierna tid att organisera sig. Är det något Beppe Grillo och hans närmaste och mystiske rådgivare, Gianroberto Casaleggio, inte står ut med är att hamna utanför strålkastarljuset.

Mystisk – ja, vad skall man säga om en politisk rörelse vars ledare inte finns i parlamentet, som agerar via en blogg och hemliga möten. Casaleggio är reklamman och partiets ideolog. Någon gång i månaden kommer han till Rom från Milano, håller ett flera timmar långt möte med partiets parlamentariker och störtar sedan därifrån. Han har aldrig gett en intervju, har aldrig ställt upp i ett val – men har ändå en enorm makt över M5S.

Deputeradekammaren hade i praktiken varit blockerad i nästan en vecka sedan M5S startat en obstruktionstaktik mot regeringsdekretet. Eftersom ett sådant måste godkännas inom 60 dagar blev regeringen desperat och fick med sig en betydande majoritet av de övriga partierna. På så sätt kunde talmannen Boldrini sätta streck, utlysa omröstningen – och så var det hela över på fem minuter. Omedelbart började M5S att framställa allt detta som ett brott mot alla demokratiska regler. De hade ju hindrats från att framföra sina åsikter i parlamentet – en närmast absurd anklagelse efter att de då haft minst fyra hela dagar till sitt eget förfogande utan att någon avbrutit dem. Epilogen på denna verkliga kris i den italienska parlamentarismens historia var försöken under torsdagen att hindra deputeradena att komma in i utskottslokalerna. En mänsklig mur framför dörrarna och en skur av skällsord och förolämpningar mot motståndarna.

Torsdagen var också dagen då M5S, efter en månads hotelser, gick till verket i sin kamp mot president Giorgio Napolitano. För andra gången i parlamentets historia har mekanismen startat som skulle kunna leda till en impeachment av Napolitano. Anklagelserna är många. De handlar t ex om att Napolitano skrivit på regeringsdekret som varken varit brådskande eller viktiga. Författningen kräver ju detta – men sedan 50-talet har det varit varje regerings enda utväg att snickra ihop ett dekret för att få saker och ting gjorda. Då och då har författningsdomstolen angripit det här förfarandet – men alla vet att den politiska krångligheten är så stor att bara ett dekret kan klara landet ur många knipor. Napolitano har själv klagat över att han måste skriva under dekret. Men han har också vetat att regeringen Letta inte haft någon annan utväg. M5S anklagar Napolitano också för att ha tillåtit sig bli omvald för en ny mandatperiod på sju år. Det är ingenting författningen bestämt förbjuder. I det här fallet blev situationen ohållbar i våras och då bönade partierna om att Napolitano skulle ta på sig offret att passera sin 90-årsdag som president. Alla de författningsjurister som uttalat sig om detta impeachmentförsök hävdar att det är dödfött. Men även denna manöver ger M5S rollen som centrum i mediadansen.

Mitt uppe i allt detta – och jag försäkrar att ovanstående rader är en ytterligt kortfattad sammanfattning av läget – brakar Electrolux in på scenen. Den svenska vitvarukoncernen äger fyra stora fabriker i området norr om Venedig. Plötsligt förklarade företaget att man tänker slå igen en fabrik i Porcia som tillverkar tvättmaskiner och har 3.000 anställda. Även övriga fabriker hotas om inte arbetarna går med på att lönerna skärs ned från 1200 till 800 euro i månaden. Detta är fackets version. Electroluxledningen hävdar att nedskärningarna är mycket mindre – kanske bara runt 135 euro i månaden. Men eftersom en lång rad andra faktorer räknas in kan båda parter tillskriva sig att ha rätt. Det gäller t ex slopandet av kisspaus och färre lediga dagar. Alternativet är att tillverkningen flyttas till Polen där lönerna ligger långt under de italienska. Problemet är att alla vet att detta är ett spel för kulisserna. De italienska arbetarlönerna tillhör västeuropas lägsta. Men staten och välfärden gör att om lönerna sätts till 100 blir företagets kostnader 250.

Protesterna har varit desperata i Pordenoneprovinsen. Det här var länge en utflyttningsbygd ända till vitvarubranschen byggde upp sina fabriker med namnet Zanussi. I en av branschens ständigt återkommande kriser köpte Electrolux alltihop för ett bra pris. Jag kommer själv ihåg hur glad Anders Scharp var när han kom ut från förhandlingarna. Det blev också ett lyckat resultat av svensk organisationsförmåga och italiensk kreativitet. Och faktiskt, säger facket, även Porciafabriken är idag vinstgivande medan deras konkurrent i Ungern inom koncernen, går med förlust. Så varför skall då vi drabbas, frågar man.

Om regeringen Letta får litet arbetsro fram igenom skall man försöka finna en utväg att sänka produktionskostnaderna utan att arbetarna skall drabbas. På det sättet är det här också ett ganska vidrigt pokerspel där ångestfyllda arbetare hamnar i kläm mellan företaget och regeringen.

Kommentera: