Tragedi och komedi

Av ÅKE MALM

Tragedi och komedi – allt blandas i krisens Italien. Men låt oss börja med något som av många ses som en ironins seger över det politiska allvaret. President Giorgio Napolitanos utspel förra veckan att tillsätta två expertkommitteer, de så kallade ”de vises råd” rullar vidare – trots allt. Initiativet skedde i ett läge där all kommunikation mellan de stora partierna verkade ligga nere. Inget av partierna är större än 30 proc och även om Pd, demokratiska partiet, har en skyhög majoritet i deputeradekammaren, räcker den inte långt eftersom det krävs en majoritet också i Senaten. Ett krav som tillhör problematiken kring ”il bi-cameralismo perfetto”, att båda kamrarna har exakt samma uppgifter. För att en reform skall genomföras krävs att lagförslaget godkänns i båda kamrarna. Som jag förklarade i förra bloggen är den här situationen resultatet av den vallag Berlusconialleansen införde 2005. Avsikten var att stoppa en eventuell vänsterseger genom att blockera den i senaten. ”Något alldeles svinaktigt”, förklarade högersidans justitieminister belåtet och sedan dess går lagen under öknamnet ”Porcellum”.

Ännu en grundlagsprincip ingår i dagens politiska situation. ”Il semestre bianco”, det vita halvåret innebär att under en statschefs sista halvår får inte presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval. Alltså: om Pd inte kan förhandla med Berlusconi, om Beppe Grillos M5S inte vill förhandla med någon och överenskommelsen mellan Montipartiet och Pd inte räcker till majoritet i senaten – vad göra? I den här förlamade situationen kom Giorgio Napolitanos utspel, helt överraskande och utan förvarning. Alla vet att dessa vise män först och främst har till uppgift att vinna tid, att hålla parterna upptagna fram till dess att det blir dags att välja ny statschef. Talmännen har kallat de folkvalda att börja omröstningarna 18 april. Under tiden får Mario Montis avgående teknokratregering sköta de dagliga frågorna. Vilket har sina sidor.

Ett av landets viktigaste problem är att få igång ekonomin igen. Den är som förlamad efter att en form av blockad infördes på kommunernas och regionernas tillgångar. Denna blockad går under beteckningen Patto della stabilità, Stabilitetspakten. Avsikten var att få kontroll över utgifterna i hela den allmänna byråkratin. Detta har gått alldeles för bra. Alla de 53.000 företag som, enligt ekonomitidningen Il Sole 24 ore, ligger i riskzonen för kommande konkurser, har fordringar att hämta hos de statliga myndigheterna. Det gäller varor och tjänster som sålts och fakturerats men som ingen myndighet kunnat betala. Och det handlar om väldiga belopp – över 90 miljarder euro, uppskattar Banca d’Italia. Som också beräknar att 1.000 företag om dagen går omkull och lägger nya tusental arbetslösa till de drygt 3 miljoner som redan tillhör den statistiken.

Det senaste exemplet är brandmännen som nu varslar om strejk. De kräver att få betalt för all den övertid, resor och matkostnader som utryckningen till jordbävningsområdet i Emilien medförde nästan för precis ett år sedan. I några fall gäller det även ersättningar sedan jordbävningen i l’Aquila för fyra år sedan. L’Aquila är ett problem för sig. Här gjorde Silvio Berlusconi stor show när han tog med sig G20-ländernas statschefer på besök i ruinerna. Där det lovades vitt och brett att allt skulle återuppbyggas snarast möjligt. Det byggdes också helt nya kvarter i jordbävningssäkra fastigheter men bara för drygt 12.000 av de över 60.000 direkt drabbade. Den tusenåriga stadens byggnader från 1600-talet och framåt ligger fortfarande i ruiner eller stöttas av väldiga strukturer som bara de kostar 300 miljoner euro. Den verkliga återuppbyggnaden har aldrig startat. Och i dagarna firas fyraårsdagen av katastrofen då 309 personer omkom.

I helgen kom så alltså äntligen regeringens besked att nu kan betalningarna börja. Eu har gått med på att Italien får öka sin statsskuld med 40 miljarder euro i första vändan under det närmaste året. Villkoret är att budgetunderskottet inte överstiger 3 procent. Enligt ekonomiministern Vittorio Grilli skall man klara detta men underskottet kommer ändå att stiga från nuvarande 2,4 procent till närmare 3. Regeringen lovade att utbetalningarna skall ske ”enkelt och snabbt”. Det är något som alla hoppas på – en daglig rubrik i TV-nyheterna heter: Dagens konkurshotade företag. En lång ström av frustrerade småföretagare som sitter på miljonkrav på kommuner, landsting eller regioner har samtidigt stora skulder för skatter, företagaravgifter och sociala avgifter. Inga fakturor har betalats av dessa institutioner på flera år. Gamla anställda friställs och kontoren gapar tomma. En fruktansvärt dyster syn i många av dessa italienska distrikt med Gnosjö-anda.

Under tiden sitter landets välbetalda politiker paralyserade. Ingen ny regering trots att det gått 40 dagar sedan valet. Och inga viktiga parlamentariska utskott – för reglerna säger att vissa skall ha ordförande från oppositionen. Och vem är opposition om det inte finns en regering? Då slår la Zanzara – Myggan till. Det är namnet på ett friskt humorprogram i privatkanalen Radio 24 – som faktiskt ägs av ekonomitidningen Il Sole 24 ore och därigenom har Näringslivet i Confindustria som sin direkta chef. La Zanzara har gjort det tidigare och vållat en orkan av vredgade utbrott varje gång. Så även den här gången då kanalens fruktade imitatör ringde upp förre ordföranden i författningsdomstolen, Valerio Onida. Han tillhör kategorin ”gamla statsmän” och har även räknats in bland möjliga kandidater till presidentämbetet.

Imitatören förställde rösten så att den skulle likna Margherita Hacks. Hon är 91 år, en pigg gammal astrofysiker och mycket radikal. Trots allt tyckte Onida det var trevligt att höra hennes, som han trodde, röst och svarade glatt på hennes frågor.

– Jovisst, det här arbetet i de vises råd är förstås bara ett sätt att hålla allt igång till det blir dags att välja näste president, förklarade han. Något som alla tänker men en politisk sanning skall inte alltid uttalas med hög röst.

Onida förklarade också att Silvio Berlusconi är så gammal att han borde gå i pension och att han nu bara försöker skydda sig undan hans pågående rättegångar. Den som vill höra en pratglad fd författningsordförande, kan klicka här. Ni får ge er till tåls ca 20 minuter innan hela samtalet spelas upp.

Gissa om många gick i taket när det här förmenta samtalet gick ut i etern. Visserligen var det precis vad många tänkte och tyckte – men det råder ett slags officiöst förbud att högt uttala dessa tankar. Onida bad om ursäkt i alla kanaler och erbjöd sin avgång. President Napolitano avslog den med några ord om att ”situationen kräver att folk tar sitt ansvar”. Huvudsaken är att almanackan en dag visar 18 april – då kan spelet börja på allvar om vem som skall bli ny italiensk president. Redan nu är vadslagningen igång, varje dag upptäcks nya kandidater. Men till dem skall jag återkomma i en framtida blogg.

Under tiden allt detta hände hade fler och fler röster höjts bland M5S:s nyvalda – och oerfarna parlamentariker. En intern opposition på kanske 30-40 personer hade brutit mot den allsmäktige partiledaren. Liksom vid tidigare tillfällen hade dessa hotats med utvisning ur partiet. Huvudfrågan är om M5S skall göra upp med demokratiska partiet. Hittills har det officiella svaret alltid varit ett obönhörligt nej. Aldrig med Pd och särskilt aldrig med Pier Luigi Bersani: han och hans parti har haft sina fingrar i syltburken de senaste 20 åren och inte åstadkommit något, brukar det heta. Det är som varje samtal med någon från de gamla partierna skulle smutsa ned den ideologiska renheten i Movimento 5 Stelle. Men allteftersom trycket ökar har ständigt allt fler blivit osäkra. Kanske höll man till och med på att förlora opinionens stöd genom detta envetna nejande?

Som alla vet är M5S en rörelse (för guds skull skriv inte parti – det är lika med en dödssynd, ur Grillos synpunkt). All kommunikation sker via twitter eller facebook. Allt skall vara öppet och inga diskussioner får föras i smyg. Till och med partiöverläggningarna mellan grillinis språkrör och Bersani skedde inför öppen ridå via streaming. (Något som av traditionalisterna i Pd uppfattades som förödmjukande men som Bersani accepterade i den möjliga regeringskoalitionens namn). Vad händer nu i denna rörelse med öppenhet som huvudprincip när kritiken inom och utanför växer? Jo, alla grillini rör sig bara som ett kollektiv. Alla bevakar alla, misstankarna mot kollegorna växer och ingen tillåts växla ett ord med en representant för den fruktade journalistkåren. En komisk syn att se fullvuxna 30 och 40-åringar slussas omkring som en upprorisk skolklass.

Diskussionen leds av den Store Ledaren och förs enbart på www.beppegrillo.it eller i streamingkanalen La Cosa. (Den som är intresserad att höra deputeradekammarens grillospråkrör kan klicka här. Det här är ju det mest innovativa i M5S. Ingenting, eller i varje fall nästan ingenting, skall ske i hemlighet. Allt skall vara öppet och verifierbart på webben. Men det kan bli för mycket av det goda också… Situationen blev till slut ohållbar. Beppe himself tvingades lämna hans läckra villa vid stranden i Marina di Bibbona, söder om Livorno. Parlamentarikerna beordrades inställa sig vid piazzale Flaminio, runt hörnet från Piazza del Popolo i Rom. Tre bussar stod klara att köra alla 162 till en hemlig plats. Ja, alla dök faktiskt inte upp. Särskilt sicilianarna föredrog att stanna i Rom eller på sin hemö istället för att bli upptuktade av Beppe Grillo.

Det här med hemlig mötesplats – det accepterade inte den samlade presskåren. Ett sextiotal fullsatta journalistbilar stod beredda att ta upp jakten på hemlisarna. En inte särskilt heroisk version av grävande journalistik. En dråplig syn om det inte gällde den italienska demokratin. Målet avslöjades till slut vara en fashionabel agriturismo, Villa Valente, inte så långt från Roms internationella flygplats Fiumicino. Där kunde man se reportrar klättra på taken i jakten på bra bilder och försök att avlyssna de hemliga diskussionerna. La Repubblica hade minst tre utsända på plats. Inte fick de höra mycket men vi har alla kunnat läsa noggranna beskrivningar om hur jakten gick till.

Och att Beppe Grillo lovade att ta till påken både mot journalisterna och de egna som vågade ha en egen synpunkt på Italiens politiska situation. En och annan drog sig till minnes 20-talets fascistiska squadristi som också lovade använda knölpåken mot oppositionen. I arsenalen ingick då också olio di ricino, ricinolja, som motståndarna tvingades svälja. Dit har inte Grillo nått – ännu.

1 kommentar

  1. Gun Arwitz says:

    Det ar ju synd att Grillo degenererat sa ! Atminstone i borjan tyckte jag ,och sakert manga med mig, att han var en frisk flakt. Nu verkar han ju ha ratt sa otacka oversittarfasoner !

Kommentera: