”…talar ingen, men alla skrika”

William Turner, Evening of the Deluge

Av MERETE MAZZARELLA

Efter terrorattacken i New York för  snart tio år sen hörde jag om en grupp klienter på ett ålderdomshem som hade krävt att få kristerapi. Dels uppfattade de kristerapi som något modernt och fint som de ju inte förunnats tidigare i livet och som de därför  tyckte att de nu rimligen kunde göra anspråk på, dels – och väl framförallt – hade de så mycket tid att de hade kunnat  titta på TV timme efter timme och på nytt och på nytt se de två planen flyga in i tvillingtornen.

De senaste veckorna har jag känt mig lite som de där gamlingarna. Kristerapi har jag inte tänkt mig att kräva men  för första gången i mitt liv har världsnyheterna trängt sig på så att jag haft svårt att sova.

Nyheterna från Japan har varit förfärliga  – i dubbel bemärkelse. Dels har bilderna av i det närmaste utplånade samhällen, av bilar som sköljs bort av tsunami-vågor och av rykande kärnkraftverk naturligtvis vittnat om ett nästan ofattbart mänskligt lidande men dels har de presenterats på ett så oerhört manipulativt vis, som katastroffilm, som ett slags underhållningsvåld som man gärna ska bli beroende av, vilja se mer av.

”Fler bilder på vår hemsida!” lovar TV-bolagen, eller: ”Följ med krisen i Japan minut för minut.” Man har sugits in i en berättelse och även om det minsann inte är nån muminberättelse inbjuds man hela tiden till att fråga sig: ”Vad tror du att det hände sen?”

Berättelser har sina egna lagar, de får inte stampa på stället, det måste hela tiden hända något mer, något nytt. (När demonstranterna i Kairo i flera dagar lugnt myllrade omkring på Frihetens torg märktes det tydligt att de stora internationella TV-bolagens reportrar började bli otåliga, rentav smått irriterade.) Och vad händelserna i Japan beträffar så började man här i Norden hamstra jodtabletter men samtidigt fanns också  kittlingen, upphetsningen, kanske rentav i psykets mörkaste, mest amoraliska djup en önskan om en stegring, om att få se något ännu mer dramatiskt.

Och att ens engagemang är ett till intet förpliktande åskådarengagemang blir tydligt inte minst när man ser på de stora internationella TV-kanalerna som sänder dygnet runt och där det nederst i rutan  hela tiden finns denna rullande textremsa med sport-resultat, börskurser och puffar för kommande program.

Det är inte ett ögonblick tänkt att vi ska behöva sluta tänka på ishockeyn eller fotbollen. Eller vår privatekonomi. Till skillnad från de katastrofdrabbade som serveras oss i rutan kan vi överhuvudtaget när som helst börja tänka på annat, helt enkelt genom att byta kanal.

Och vad världshändelserna beträffar är det inte heller tänkt att vi ska behöva tänka på mer än en sak i taget. Veckan före jordbävningen och tsunamin  i Japan handlade allt om Libyen, veckan efter verkade det knappt finnas ett enda internationellt nyhetsteam på plats i Libyen. (Helt säkert till Gaddafis stora lättnad – det var fritt fram för honom att börja slakta sitt folk på allvar.)

I skrivande stund, här vid vårdagsjämningen, handlar allt igen om Libyen, närmare bestämt om den attack på Gaddafis styrkor som FN-resolutionen gjorde möjlig. Jag kan tänka mig att det nu är de japanska myndigheterna som är lättade: de är nu föremål för mycket mindre bevakning medan de kämpar med sina havererade kärnkraftverk och försöker försäkra sitt folk att livsmedlen ändå går att förtära.

2 kommentarer

  1. Mona says:

    Tack Merete, du skrev precis som det känns för väldigt många just nu.

  2. Johan Hultman says:

    Angående din understreckare i SvDs nätupplaga i dag:

    Otrohet som planerad spontanitet

    Jag kände inte till sajten Victoria Milan. Det roar mig att du skriver som du gör i streckaren. Inte för att jag tror att det är otroheten som är det viktiga, utan att människor verkar börja upptäcka att det är det sk äktenskapet och familjen som förkväver allas liv. Det är på tiden att man mer allmänt börjar syna denna hemska institution närmare i sömmarna. Det är ju den som står för all destruktivitet som man sedan klagar över.

    Man bör fråga sig: varifrån kommer all denna förstörelse som man sedan klagar över? Då kan man få ett svar. Av nätet att döma dyker då upp alla möjliga svepskäl och omöjliga försvar för det sk äktenskapet och den sk familjen utan att man reflekterar det allra minsta över orsakerna. Man hittar på alla möjliga skäl för att inte ens fundera över saken.

    Vore intressant att få någon kontakt med dig för vidare samtal om polygrupper, bi sexuella möjligheter och de som jag tycker helt omöjliga mallar som reglerar vad man får eller inte får i dessa hänseenden. Där har gayrörelsen helt spårat ur. Det var synd, den kunde ha blivit riktigt intressant./Johan.

Kommentera: