Av ÅKE MALM
Måttet på Matteo Renzis valseger i EU-valet är detta: 40,8. Inget italienskt vänsterparti har någonsin nått ett valresultat av det här slaget. 40,8 procent av rösterna har bara kristdemokrater som Alcide De Gasperi, 1948 och Amintore Fanfani på 50-talet, kunnat räkna in. Det bästa resultat ett vänsterparti i Italien någonsin uppnått var när Enrico Berlinguer, ledare för kommunistpartiet Pci, 1976, fick 34,4 procent. Men då var den politiska, sociala och ekonomiska situationen totalt annorlunda mot idag.
Valsiffrorna till sist: 40,8 alltså till Pd, Femstjärnerörelsen (M5S) 21,1 och Silvio Berlusconis Forza Italia 16,8. Lega Nord stannade på 6,3, vilket partiets nye ledare Matteo Salvini tog som en stor framgång. Utbrytarpartiet Lista Tsipras till vänster lyckades med nöd och näppe klara 4 procentsspärren. Angelino Alfanos Ncd fick nöja sig med knappa 4,4 procent.
Om man tänker på hur situationen såg ut dagarna före valdagen verkar det hela mirakulöst. Beppe Grillo som samlade en halv miljon vid sitt avslutningsmöte på Piazza San Giovanni, vänsterns traditionella och nästan som helig betraktade manifestationspiazza. Renzi som nöjde sig med Piazza del Popolo – men det var fullt där också. Grillo som dagar och nätter lovade att han skulle vinna valet, kasta ut alla gamla politiker och belägra presidentpalatset för att tvinga fram ett nyval. Många opinionsinstitut talade om att Pd och M5S låg varandra i hälarna och att Grillo kunde vinna. Sällan har instituten haft så fel. Det kommer en debatt även om detta så småningom. Sanningen är ju att Pd blev dubbelt så stort som M5S. Idag tror jag en kvinnlig röst i Radio3 kommer sanningen nära:
– Jag har alltid röstat till höger – men den här gången röstade jag på Renzi. Märk väl – inte på Pd. Jag gjorde ett personval och prickade för Matteo Renzi. Jag tror man kan lita på honom.
Ett verkligt personval, alltså. Det är Renzi som person och som politiker som ger folk förtroende, inte så mycket hans parti.
För det hör till saken att den kvinnliga rösten ringde från nordöstra Italien. Där Lega Nord och Berlusconi dikterat villkoren de senaste 20 åren. Den klassiska ”vita” regionen där kyrkligheten ligger i Smålandsnivå, väljarna tidigare i val efter val stödde kristdemokraterna. Michele Brambilla i La Stampa skriver idag att Renzis seger bäst förklaras med hur småföretagarna, momsredovisarna, agerar. Regionen Friuli-Venezia-Giulia var tidigare den italienska ekonomins hjärta. Här fanns småföretagarna, de som reagerar snabbast på omställningar och nya krav. Här gick utvecklingen snabbast innan krisen kom. Småindustrierna fick sedan, när krisen kom, istället alla oddsen mot sig. För små, för litet kapital, för dåligt organiserade och för dåliga infrastrukturer. Först litade de på Lega Nord, sedan på Berlusconi – idag är det Renzi som får deras röster. Den sista chansen, brukar det heta.
Och Renzi repeterar sitt reformprogram dagar och nätter. Första punkten: att förändra Italien. Andra punkten: att förändra Europa.
– Ge mig din röst och jag kan visa Europa vad Italien kan åstadkomma, säger han och slår an den lokalpatriotiska strängen.
För alla vet att först gäller det att reformera landet: låta folk få jobb på sina meriter – inte för att de har en vän eller släkting någonstans i byråkratin. Att lära folk Internet och bygga ut fibernätet. Att skära bort det mesta av motsägelsefulla byråkratiska regler – det måste gå lika snabbt som i USA att starta ett nytt företag, är målet. Så bort med korruption och maffia, säger han och tar hjälp av president Napolitano för att fylla färjan till Palermo med skolbarn. De skall hylla minnet av de maffiadödade åklagarna Falcone och Borsellino.
Hur skall han klara allt detta? Ser man på vad han lyckats med under 80 dagar i Palazzo Chigi, vågar man ge honom en chans. Vallagen är nästan i hamn. Löftet om 80 euro till låginkomsttagarna blir verklighet dessa dagar då lönekuverten kommer. Författningsreformen marscherar på och Renzi lovar att det skall handla om språngmarsch – målet är att den skall vara godkänd före 1 juli. Ett bra och jämnt datum då Italien tar hand om ordförandeklubban i Eu-sammanhang.
På presskonferensen i förmiddags noterade han att gapet mellan tyska och italienska tioårsobligationer åter börjat sjunka. Finansmarknaderna hade först reagerat på hotet från Beppe Grillo. Idag var allt på väg till normala nivåer och Milanobörsen steg med 2,78 procent – bästa resultatet i Europa efter valet.
Detta är vad Renzi vill göra klart för omvärlden. Extremistpartierna stökar till det i Frankrike, England och Spanien. Nu är det Italien som svarar för stabilitet och kontroll över pengarna. ”Vi bad inte om hjälp – vi gav hjälp”, påpekade han på presskonferensen och menade krismånaderna. Problemet är den förskräckande statsskulden, men Italien har lyckats klara sina betalningar. Har inte bett om ett enda euro i stöd utan istället ställt upp med de euromiljoner som krisländerna behövde.
För detta krävs politiskt stöd. Silvio Berlusconi lovar att fortsätta ge honom det. Samma gör Angelino Alfano och Ncd. Men Renzi lockar nu även M5S: ”Ni har över 100 ledamöter i deputeradekammaren. Jag vet att många av er idag är chockade över valresultatet efter en valkampanj med för många hårda ord. Låt oss sätta oss ned och resonera – det är inte omöjligt att komma till samförstånd”.
Snabbhet är nu nyckelordet. Ett exempel är när han twittrar till alla som följer honom. ”Nu har jag skickat ett italienskt plan till Kongo för att plocka hem föräldrar och de adopterade barn som strandats där”. Den historien kan vara värd att återvända till. Den är ännu ett exempel på snabbheten i beslut och genomförande som kännetecknar Renzi och hans regering.