Av ÅKE MALM
”Tänk på Europas högsta berg, Monte Bianco 4.210 m. Jordens högsta berg är Mount Everest, 8848 meter. Men om man staplar alla Italiens illegala sopberg, organiserade av maffiorna, på varandra får man ett berg som är 15.600 meter högt och med en bas av 3 hektar.”
Det har väl aldrig rått någon tvekan om Roberto Savianos talang som pedagog. Redan hans mästerverk Gomorra var en fantastisk uppvisning i detta. Och nu rullades en gigantisk grafisk framställning upp på väggen bakom honom.
Igår kunde vi se Italiens verkliga kultprogram just nu i Rai3, Vieni via con me (Låt oss fly tillsammans). Ett nytt tittarrekord: 9,7 miljoner med en share av 31,6 proc – liknande siffror har Rai3 aldrig upplevt.
Stora delar av programmet handlade om sopkrisen. Sju gånger under de senaste två åren har Silvio Berlusconi förklarat att han löst problemet. Men igår stod EU:s utsända inspektorer med Pia Bucella i spetsen och konstaterade:
– Vi var här för två år sedan, för ett år sedan och nu ser vi att absolut ingenting har förändrats.
Roberto Savianos lektion kom alltså i rättan tid. Hans förklaring till dagens katastrof är att sopor är en så enastående affär för den organiserade brottsligheten och för politikerna som opererar i dess närhet, att ingen har någon anledning att göra något åt saken.
Så här har läget varit de senaste 16 åren. Det är beklämmande att tänka sig att en sextonårig napolitanare har levt hela sitt liv med sopor som ett ständigt illaluktande problem omkring sig, påpekade Saviano.
Starten för eländet gick alltså för 16 år sedan. Då träffades ett antal camorarabossar och politiker från olika partier och bestämde att för framtiden skulle den stora businessen bli sopor. Att bli av med avancerat och farligt industriavfall för företagarna i norra Italien är, eller var, en dyrbar historia. Skall lagarna följas kan det kosta 0,70 – 0,90 euro per kg. Maffiorna erbjöd sig att fixa allt för 0,10 eller 0,20 euro/kg.
Alla långtradare i Italien måste ha dokument med sig ombord som visar vad för slags last de för med sig, varifrån den kommer och vart den skall. Men camorran organiserar ett stopp längs vägen där alla papper byts ut mot falska.
I botten av problemet är förstås att det verkar omöjligt att organisera sopsorteringen i Neapel. Ändå utfärdade kung Federico II redan 1832 ett dekret om sortering av sopor. Men fyra specialutnämnda kommissarier med särskilda fullmakter plus ett antal kommunstyrelser av skiftande politisk kulör, från vänster till höger, har inte lyckats komma på en lösning.
Anledningen är, säger Saviano, att hela regionen Campania befinner sig i en ond cirkel. Allt beror på en kriminell ockupation av territoriet där varje kalkbrott, tuff- eller sandtag fyllts med sopor. När alla hål är fulla har inte sopkörarna någonstans att dumpa sin last. Och då blir det kris.
Enligt Protezione civile skall soporna gå först till en anläggning för sortering och förbehandling. Enligt mina källor i Neapel är det inte mycket som följer det schemat. De anläggningar som finns räcker helt enkelt inte till. Läser man websajten för Acerraanläggningen informeras man om att fram till 20 oktober hade 416.000 ton avfall bränts vilket gett en produktion av elkraft i storleksordningen 366 Gwh.
Nu är det alltså meningen att det skall byggas ytterligare tre ”termovalorizzatori” i Campania. Om detta har en våldsam politisk strid blåst upp.
I denna spelar ”världens vackraste minister”, jämlikhetsministern Mara Carfagna en ledande roll. Hon har annonserat att hon tänker lämna ministerjobbet och Berlusconis parti PdL dagen efter förtroendeomröstningarna i parlamentet, 14 december. Anledningen är att hennes synpunkter inte beaktats, vilket i korthet betyder att andra fått spela förstafiolen vad gäller konstruktionen av dessa tre nya anläggningar. Och grunden till detta är ett rent krig mellan olika falanger där PdL:s koordinator i Campania, Nicola Cosentino, är förstanamn. Om honom kan sägas att han har två åklagarutredningar igång emot sig. Den första gäller en avhoppad camorramedlems bekännelse att han arbetat för ett företag som Cosentino kontrollerade och som sysslade med att ta hand om miljöfarligt avfall.
Den andra utredningen gäller korruption i ett fall som kommit att kallas P3 – den hemliga frimurarliknande organisation som tänkte göra stora affärer på installation av vindenergifarmer i Sardinien. Ännu är inte denna utredning avslutad och ännu mindre har någon dom fällts.
Samtidigt med allt detta har Berlusconi slängt på luren i direktsändning i TV-programmet Ballarò. Programledaren Giovanni Floris hade presenterat en sammanställning av alla de gånger Berlusconi förklarat sig ha löst avfallsfrågan i Neapeltrakten – och för varje gång visat hur det såg ut på gator och torg.
Sin vana trogen ringde Berlusconi upp det direktsända programmet. Floris accepterade att lyssna på honom om han tillät en dialog. Men il cavaliere är inte mycket för dialog dessa dagar. Han vrålade: Ni gör som alla från vänstern, avbryter den som försöker svara på era frågor. Det kan jag säga som vet mer om TV än någon annan.
Och då skall man veta att Floris har en lång karriär och universitetsexamen bakom sig. Hans ”tesi di laurea” handlade om ”Arbete och kapital – från sammanstötning till konfliktfyllt samarbete”. I vilket fall som helst lyckades han inte få in en enda fråga. Berlusconi hade skrikit att alla journalister, tidningar och TV-kanaler (som inte kontrolleras av honom själv, kan man förstå) är ”mistificatori”. Ett ord Italiens närmaste motsvarighet till NE, Enciclopedia Treccani, förklarar så här:
mistificatóre s. m. (f. -trice) [dal fr. mystificateur]. – Chi mistifica, chi altera la realtà dei fatti: compreso della sua vocazione di m., non è mai se stesso, ma il nebbioso ricordo di qualcos’altro (Roberto Calasso); meno com., imbro…
Alltså – någon som mystifierar, som förändrar sakers verklighet
Och då kan man ju undra vem som förändrar mest av sakernas verklighet. Den som hävdar att Neapels sopproblem skall vara lösta på 10 dagar, men när EU- inspektörerna kommer finns det över 10.000 ton sopor på gatorna.
I veckan drabbade en grupp studenter samman med polisen framför senaten och runt om i landet pågår samtidigt stora demonstrationer. Några grupper har ockuperat fakulteternas tak. Igår besökte PD:s ledare Pierluigi Bersani och IdV:s Antonio di Pietro forskarna som ockuperat arkitekturfakultetens tak här i Rom. Samma sak gör just nu Nichi Vendola.
Men liknande ockupationer äger rum också i Pisa. Där sitter en grupp på Astronomiska observatoriets tak medan en massiv manifestation drar genom Palermos centrum.
Och så vidare. Protesterna gäller utbildningsministern Mariastella Gelminis utbildningsreform. Den betecknas som en katastrof av alla inblandade. Sällan har man sett hela utbildningsvärlden så enad i protesterna mot en reform. Chiara Saraceno, en av Italiens mest kända sociologer och forskningsprofessor vid Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung skrev under rubriken Att beskära framtiden (I tagli del Futuro) i La Repubblica:
– Det finns många goda skäl till att reformera italienska universitet, att rationalisera examenskurserna, fakulteterna och ämnena vilka många bara bestäms av korporativa eller territoriella faktorer liksom att ställa krav på meriter både i forskning och i undervisningen.
Chiara Saraceno erkänner gärna att professorerna har stor skuld till att de många, mer eller mindre välmenande, universitetsreformer som snart sagt varje undervisningsminister, försökt införa, till stor del har misslyckats. Även de senaste utnämningarna, enligt minister Gelminis nya regler, visar att det varit viktigare att tillhöra någon professors stall än att ha verkliga meriter.
En minister som säger sig vilja lägga tyngden på meriter men som avsätter endast 7 procent av sin budget på just detta kriterium. Gelmini säger sig vilja stoppa flykten av meriterade forskare och lärare till utlandet när hon inför tidsbestämda forskningsuppgifter. Men, hävdar Chiara Saraceno, hon gör ingenting för att bestämma hur detta i praktiken skall gå till – risken är att man skapar ett nytt proletariat av forskare som kommer att leva i en evig prekär situation. Och följaktligen i sin tur kräva speciella lagar för att korrigera denna anomali.
– Dagens konfliktsituation är inte bara regeringens fel. Men den bär ett stort ansvar genom att ha försökt genomföra en reform utan dialog med parterna och på ett auktoritärt och despotiskt vis, avslutar Chiara Saraceno.