Saviano, Scalfari och Mondadori

Roberto Saviano

Av ÅKE MALM

Häromdagen inledde jag med ett citat av Gomorra-författaren Roberto Saviano.

Idag inleder jag med Berlusconis dotter, Marina Berlusconi, styrelseordförande i Italiens största bokförlag, Mondadori.

Vadå, skulle min pappa inte ha rätt att kritisera, skriver Marina i min något fria översättning.

Hon ställer frågan i anledning av att Saviano kritiserat Silvio Berlusconi för hans ständigt upprepade klagan om att Italiens anseende skadas av att det görs TV-serier, långfilmer och succéböcker på ämnet Maffian.

Det är inte nödvändigt att kritiken delas – men det måste alltid vara riktigt att framföra den, tillägger Mondadorichefen förnumstigt. Och understryker att hon tycker medborgarna borde vara stolta över vilka positiva resultat den nuvarande regeringen uppnått i kampen mot den organiserade brottsligheten.

Så garanterar hon att Mondadori – som också är Savianos förlag – även i framtiden kommer att vara extremt liberala när det gäller att garantera sina skribenters totala frihet att framföra vilka åsikter de vill.

La Repubblica, som publicerar Marina Berlusconis brev på sin förstasida, låter även Roberto Saviano komma till tals.

Det hade inte varit några problem om Berlusconi nöjt sig med att kritisera texten. Kritik betyder att man går in i en text, eller analyserar en åsikt. Men i regeringschefens ord fanns endast ett fördömande av dem som ägnar sig åt att skriva om maffian, svarar Saviano. Risken är att om sådana åsikter framförs detta omedelbart kommer att uppfattas som ett försök att framföra tanken att den som skriver om maffian också står på dennas sida.

En rad författare har omedelbart ställt sig på Savianos sida och t ex Domenico Starnone menar att det kan bli läge att enskilda författare ser över sina kontakter med Mondadori. Problemet är dock större än så – under årens lopp har Mondadori köpt upp rader med bokförlag i kris. Ett förlag med en klar vänsterprofil som Einaudi ingår sedan många år i Mondadoris stall.

Ännu ett citat av Berlusconi:

Ni skall absolut inte vara oroliga. Vi kommer att regera vidare – vad som än händer, lugnade han sina åhörare vid ett tal inför Möbelmässan i Milano.

Det handlar förstås om krisen med deputeradekammarens talman Gianfranco Fini. Berlusconi slog an den försonande tonen – med viss skärpa bakom.

Vi som varit goda vänner i 15 år, underströk han och tänkte naturligtvis på hur han gjorde Fini och hans ultrahögerparti salongsfähigt i mitten av 90-talet.

Jag vet – för jag var med.

Det vill säga, jag satt bland något hundratal andra kollegor i Pressklubbens konferenssal (på den tiden var adressen Via della Mercede, 55). En ung framgångsrik företagare hade beslutat att han skulle ställa upp som politiker och vi undrade över hur det skulle gå till. Den också då – som vanligt – leende Berlusconi berättade att han bestämt sig för att sluta en allians med MSI-DN, det parti vi i enkelhetens namn i spalterna brukade kalla nyfascisterna. Jag har berättat den här historien tidigare – bl a i min bok om Berlusconi. (Berlusconi – ett porträtt. Svenska förlaget. 2002.)

Min gamle kollega Wolfgang Achtner från amerikanska ABC undrade om Berlusconi nu blivit fascist.

Vilken skam, skäms ni inte, vrålade Silvio Berlusconi i mikrofonerna, högröd i ansiktet. Och så dråpslaget: Ni är kommunist!

Varpå hela journalistkåren skrattade våldsamt eftersom man väl kände till kollega Achtners åsikter.

Hur som helst. Fini har Berlusconi att tacka för mycket – särskilt för att han gav gamla MSI en möjlighet att göra upp med historien, med ny- och gammalfascism och bli förklarad rumsrent.

Så mycket vatten har nu runnit under Roms broar att det bland vänsterkretsar blivit vanligt att se Fini som en möjlighet att slå in en bräsch i PdL:s mur. Om inte annat så har det uppskattats att Fini försvarat statschefen och konstitutionen. Ofta betraktas han som en garanti för att författningen respekteras och att Berlusconis förvånande uttalanden och utspel, något kontrolleras.

Men man vet också att vid tiotals tillfällen har Fini efter ett första avståndstagande, krupit till korset och låtit saker och ting ha sin gång.

Det blir en spännande vecka den som kommer. Nu samlas grupperingarna och styrkorna räknas in. På tisdag möts de gamla AN-medlemmarna i koalitionen och på torsdag är det stort partimöte i PdL.

Eugenio Scalfari, grundare av La Repubblica och en legendarisk journalist, skriver i dagens tidning att egentligen har inte Fini så värst mycket ammunition till sitt förfogande. (Det blir lätt en diskussion med militär terminologi i sådana här sammanhang).

Vad kan det bli av Gianfranco Fini när han blir stor? Är han fortfarande en möjlig arvinge till Silvio Berlusconi? Eller kanske i själva verket är han en av dennes konkurrenter?

Scalfari ger några av sina svar. Det är omöjligt att det finns utpekade arvingar till Berlusconi. Av den enkla anledningen att han inte litar på någon. Men också för att det inte finns någon annan som han i det italienska politiska spektrat. Han är en absolut anomali, en fantastisk bondfångare, som kan sätta på sig vilken mask som helt och uträtta vilken nedrighet som helst bara det gynnar honom, anser Scalfari.

Bokförläggarna Silvio och Marina Berlusconi

Någon framtid inom PdL har inte Fini eftersom många av hans gamla följeslagare och medhjälpare vid det här laget har förrått honom och gått över till Berlusconisidan, menar Scalfari och framhåller att Fini nu gett sig bilden av en liberal, eller ännu hellre en liberal-demokrat som känner för legaliteten och tror på en rättsstat. Vad kan en man som valt den vägen ha för framtid i ett parti som PdL, frågar sig Scalfari.

Fini är viktig av en enda anledning – att han kan ställa till med en regeringskris. Men det är också den enda patron han har i sin bössa. Skjuter han av den är duellen slut och någon annan får ta hand om matchbollen.

– Vid partimötet på torsdag är det möjligt att Fini tar det formella steget att bryta upp från Berlusconi. Eller att han accepterar ett tillfälligt eldupphör för att tjäna tid. Men vad han än väljer att göra förändrar inte läget för honom. Han kan bara låta de röster han disponerar i parlamentet bli avgörande i olika frågor, slutar Scalfari.

Slutligen.

Lega Nords ledare Umberto Bossi fick etablissemanget, inte minst de finansiella, att få skrämselhicka när han i onsdags deklarerade att Legan nu tänker ta kontrollen över bankerna i norr.

– Det är klart att bankerna i norr skall ha våra medlemmar på alla nivåer. Folket säger: ta bankerna och det är precis vad vi skall göra.

Ett nytt och chockerande krav från partiet som vann lokalvalet förra veckan. I ekonomitidningen Il Sole 24 ore. Där citeras Bossis förklaring några timmar efter det första uttalandet.

– Vi har vunnit valet. Vi har vunnit allt. Det är inte mer än rätt att vi också får en del av bankerna.

Vilket är ett sätt att presentera sig vid luckan hos Berlusconi för att få betalningen för valsegern, framhåller en bedömare. Att frågan om Legarepresentation i bankerna oroar visar den långa rad av inlägg som följt i olika tidningar.

– Som vanligt är Bossi fin på att presentera överraskande utspel. Men det är alltid litet mera komplicerat att se hur de skall kunna genomföras, skriver Stefano Folli i Il Sole. – Det gäller också för Bossi att agera och inte låta Berlusconi vara en allsmäktig och karismatisk ledare på egen han. I själva verket är Bossis krav pragmatiska. Litet mera och bättre representation i institutioner som har den ekonomiska makten.

På den punkten är Scalfari inte överens. Saken är betydligt allvarligare. Risken är att de italienska bankerna visserligen agerar på riksplanet men ändå i första hand ser till att nordöstra Italiens små- och mycketsmå företag får sina krediter garanterade.

Gissa att det här blir en fråga som bränner till de kommande dagarna.

Och i derbyt mellan Roma och Lazio, vände Roma och vann.

Åke Malm

Kommentera: