Rom, Italien

Jul i två meter snö i Ovindoli, på 1500 meters höjd i Abruzzerna, bara en och en halv timmas bilresa från Rom. Skidliftarna upp mot 2100 metersnivån är i full gång och skidlärarna kör sina elevkullar som ett pärlband i de röda pisterna. På den lilla byns piazzetta strövar pälsklädda damer och vakar över barn och barnbarn. Intrycket är: kris – vadå?

Nyår i Neapel – först vårvärme och promenad i skjortärmarna längs Via Posillipo. Neapelgolfen ligger som en spegel och Capri verkar ligga på armlängs avstånd i den kristallklara luften. Men nyårsdagen inleds med hällande regn, kraftig sciroccovind från sydväst och tunga, långa dyningar i tremetersklassen som dundrar in i tuffgrottorna.

Dags att plocka fram tidningarna från de senaste dagarna som förblivit olästa. Rapporterna från och om de israeliska attackbombningarna av Ghaza fyller förstasidorna. La Repubblica har tre hela sidor. EU kräver ett eldupphör i 48 timmar (som sedan Israel avvisar). Utrikesminister Franco Frattini föredrar att stanna i Rom (ursäkten är en briefing i utrikesutskottet) istället för att åka till Paris för Sarkozys extraordinära sammandrag av EU:s utrikesministrar. Istället skickas den gamle kristdemokraten och tidigare inrikesministern Vincenzo,”Enzo”, Scotti, statssekreterare just nu, men en av de många i det gamla gardet som Silvio Berlusconi dammat av. Han var som så många andra inblandad i flera rättsliga utredningar och fick en dom från Conte dei Conti, den italienska versionen av Riksrevisionsverket, för att ha deltagit i en fastighetsaffär med inte riktigt klara konturer. På nyårsaftonen får Frattini smäll på fingrarna i en sexspaltig artikel i Corriere della Sera: ” Visst är semestern helig men det går inte att varje gång det är en världskris bli ertappad med byxorna nere”, tycker Lina Sotis. Som påminner om hur Frattini lugnt stannade kvar på Maldiverna när Georgien-krisen flammade som värst.

Corriere della Sera gör fyra välpackade sidor om Israelkrisen. Haaretz ledare får stort utrymme: Vänsterns tvivel – så kommer vi aldrig att vinna. För eller senare kommer en ny massaker, en ”olyckshändelse” som den i Qfar Qana i Libanon 1996. I ett så tättbefolkat område som Ghaza kan man inte undvika olyckor. Vi väntar på ett Qfar Qana nummer tre med massaker på civila. En stor rubrik drar paralleller till Libanonkrisen. Konflikt mellan Egypten och Hezbollah står det i rubriken över artikeln som talar om nya konflikter i den islamska världen. Bredvid en lång intervju med Michael Walzer, amerikansk politisk filosof, författare av Det rätta och orätta kriget. En filosof som hoppas på president Obama. Lösningen ligger i en uppgörelse med alla parter. ”Jag kan inte se att det finns någon möjlighet att neutralisera Hamas”. Han fortsätter: ”Tillsammans med Amerika och Europa har de sunni-islamska länderna försökt isolera Hamas utan att ingripa. Vilket naturligtvis inte lett till något resultat. Hamas hjälper inte palestinierna, ger dem inget hopp utan skapar bara missnöje – ändå förblir Hamas vid makten – precis som Hezbollah.

Tanken att dra in även Hamas i förhandlingarna uttalas också av Massimo D’Alema, vice ordförande i Socialistinternationalen, tidigare utrikesminister i Prodi-regeringen.
– Att försöka nå en lösning genom att förgöra Hamas med militära medel betyder att tiotusentals människor måste dödas, hävdar D’Alema. Han får svar av Frattini som kallt konstaterar:
– Hamas är problemet – inte en del av lösningen.
Vem har rätt? Kan Hamas förgöras med militära medel eller måste det
bli en politisk lösning? Carl Bildt verkar luta något åt D’Alemas håll
i den stora intervjun i Svenska Dagbladet i lördags:
– Risken är påfallande att konflikten försvagar (palestiniernas
president) Abu Mazen och förstärker Hamas.

Inrikespolitiskt går vi in på tredje veckan av avslöjanden om den misstänkta korruptionen i vänsterstyrda städer som Neapel. En period som kan kallas ”Finns det en moralfråga även för vänstern”. Det började egentligen långt tidigare förra året när den gamle socialisten och facklige pampen Ottaviano DelTurco fängslades och sattes i finkan anklagad för korruption. Det är den gamla historien om hur politiker och partier anser sig ha rätt till en ”tangente” för att vissa vänner eller företag gynnas. Samma gamla historia alltså som under Tangentopolis dagar – den stora korruptionshärvan som började i Milano 1992. Del Turco har hela tiden förklarat sig vara oskyldig. Men det gör ju alla även när de grips med fingrarna i syltburken. Han fick husarrest efter en lång vistelse i fängelset trots att åklagaren hävdade att det fanns stora risker att ”den kriminella organisationen kunde återbildas i syfte att dela upp bytet”.

Det var förra våren som det började storma över vänsterpartierna. Men under hösten kom nya avslöjanden, alla med oppositionspartiet PD (Demokratiska partiet) i främsta rummet. Det handlade om entreprenader i Neapel och Pescara. Nya politiker, borgarråd och greps. Förnöjelsen var stor i Silvio Berlusconis regering, nästan misstänkt munter. Här hade vänstern i decennier skapat sin profil med att påstå: vi är annorlunda, i vänstern finns ingen korruption, där följer politikerna Mao:s maxim: tjäna folket. Så kommer åklagarnas stora tillslag och vänsteroppositionens opinionssiffror rasar i botten.

Att det samtidigt utbryter krig mellan två åklagarämbeten, det i Reggio Calabria och det i Salerno, gör inte saken bättre. Krisen är fullständig när åklagarna börjar stämma varandra och beslagta varandras handlingar. Självklart hörs varnande röster: vem eller vad dirigerar åklagarna. Verkar det inte misstänkt att samma anklagelser samtidigt riktas mot denna långa rad kommuner med vänsterstyre. Som vanligt bygger anklagelserna på telefonavlyssning. Och som vanligt publiceras utdrag ur åklagarnas handlingar i tidningarna så snart dessa blivit offentliga (när de deponeras i myndighetens kansli för att bli tillgängliga för parternas advokater).

Till slut kom nyheten som blev den finaste julklappen till Silvio Berlusconi. Högerpartierna blev oerhört förnöjda när man lyckades komma åt Antonio Di Pietro. Han som i åratal anklagats för att vara antingen ”giustizialista” eller jakobin, eller båda sakerna samtidigt. Som blev en symbol för kampen mot korruptionen i samband med Tangentopoli. Nu drogs han in i härvan genom att hans son fastnade i en telefonavlyssning. Cristian Di Pietro som är kommunalpolitiker i pappas parti Italienska värderingar, Italia dei Valori, hade avlyssnats när han rekommenderade vänner till borgarrådsvänner i Neapel. I ett brev på pappas bloggsida förklarade Cristian att han lämnade partiet. Men eftersom han är oskyldig behåller han sina kommunala uppdrag.

Berlusconi är nöjd, mycket nöjd. Han lovar att snarast möjligt skall ett lagförslag mot telefonavlyssning läggas fram. Liksom en reform av rättsordningen. Egentligen borde denna innehålla en begränsning av åklagarnas självständighet (vilken är inskriven i författningen). Men så långt är det knappast möjligt att gå nu. Därför nöjer han sig med att föreslå en uppdelning av domarkåren. Den som väljer att bli åklagare skall inte kunna hoppa över till att senare bli domare. Eller tvärtom. Ett problem Berlusconi ältat i åratal. Som om hans egna ständiga rättsliga problem skulle härröra ur domarkårens självständighet. Och ingen har hittills hittat ett enda exempel på en medborgare som blivit dömd av en domare som tidigare tjänstgjort som åklagare och färdigställt åtalet mot honom. Men detta icke-problem har valsat runt i ledarspalterna i åratal.

Under tiden rasar striderna inom vänstern. Demokratiska partiet som skulle bli den stora enande kraften är efter valförlusten splittrat enligt sina komponenter: kristdemokrater och f d kommunister. De två kommunistpartierna fortsätter att dela sig – i synnerhet Rifondazione. Just nu handlar kampen om partitidningen Liberazione – en serietidning, säger föraktfullt en kritiker. Men över alltihopa råder Giulio Tremonti, ekonomiministern. Italien står bättre rustat än de flesta industriländer för att gå segrande ur den ekonomiska krisen, hävdar han. Varför? Jo, bankerna har varit mera seriösa än de amerikanska och har små förluster att notera på fantasifulla derivat. Landet började före alla andra bygga upp reserver för att stödja samhällets allra fattigaste och budgetunderskottet är under kontroll.

Och julhandeln har gått förvånansvärt bra, konstaterar lättade affärsidkare. En uppfattning som oppositionen naturligtvis inte delar. Statsskuldens förfärande 103 proc av BNP kostar 70 miljarder euro varje år och ser inte ut att minska de närmaste åren. Underskottet i år stannar dock
under 3 procent av BNP men kommer nästa år troligen att passera 4-procentsnivån. Vilket är minst 1 procent över EU-målet.
– Men det gör inte så mycket för de flesta stora EU-länder har samma
problem, hävdar Tremonti.
Åke Malm

Kommentera: