Rom, Italien

Lördag 24 januari – Grått och regnigt – det här året går till historien som ett av de regnigaste i mannaminne. Det borde inte vara någon större risk för vattenbrist i sommar. Förutom i Puglia, förstås. Ingenting tyder på att man kommit igång med reparationerna av denna ingenjörsbravad som kallas Acquedotto pugliese.  Den regnfattiga regionen Puglia lyckas överleva till stor del tack vare denna gigantiska vattenledning på nästan 16.000 km. 4 miljoner invånare får sitt vatten från Piacentinibergen vid den lilla staden Caposele. Stolt förklarar bolaget att tillgången är enorm – 19 000 liter i sekunden.
Ett ledningsnät  som alltså läcker som ett såll. I allmänhet talar man om att minst 30 proc av vattnet som rinner i Italiens vattennät försvinner på grund av läckage. Man hade kunnat tänka sig att regeringen nu i jakten på viktiga projekt för infrastrukturen i sann keynesiansk anda skulle åtgärda det här. Berlusconi talar ju varje dag om hur han skall få fart på ekonomin och uppmanar medborgarna att ständigt vara optimister.
I regeringens handlingsplan för infrastrukturen finns istället bland andra den makabra tanken att bygga världens längsta hängbro i ett spann över Messinasundet – ingenting om att reparera vattenledningar. En hängbro på över 3 km – det finns ingen annanstans i världen. Men denna skall byggas i ett av världens mest seismiskt aktiva områden.
Däremot talas det mycket om järnvägar. Det har tagit 30 år att bygga ut höghastighetsjärnvägen som nu äntligen börjar träda i tjänst. Första sträckan var ”La direttissima” Roma – Firenze. Den blev klar redan för drygt 20 år sedan.  Jag minns när man kände i stjärten  att nu lämnade tåget den gamla kurviga sträckningen längs Tibern och nu var vi inne på La Direttissima där farten nådde svindlande 250 km i timmen. Med dagens teknik har man redan lämnat 300 kmgränsen bakom sig. En av de första italienska teknologiska framgångarna som jag förälskade mig i var Il Pendolino – det första tågset i världen som hade en pendlande karross och därför kunde köra 15 procent snabbare på de traditionella sträckningarna. Året var 1969.  Det var långt innan X2000 började ackumulera förseningar i Sverige.
Långt om länge följde sedan Roma-Napoli – den sträckan blev klar förra året. När stationen för TAV – höghastighetstågen – blir klar norr om Neapel skall man kunna åka de drygt 20 milen på bara litet över en timme. Redan idag åker de flesta snabbvägen till Aversa där tåget efter 300 km/tim växlar in på gamla spåret och håller knappt 100. Men det verkliga steget in i framtiden blir den 12 december, dagen före Lusse. Då skall hela sträckan Torino- Milano-Salerno vara klar. Det blir en dag att minnas. För däremellan ligger sträckan Bologna-Firenze och där har man nu sprängt färdigt världens längsta tunnel.
Det här är nu en sanning med en viss inbyggd relativitet. Hela sträckan Bo-Fi är drygt 78 km av vilka 73 går i tunnel.  Eftersom banan skär genom ett antal dalgångar blir det någon sekund dagsljus innan tåget efter något hundratal meter åter kastar sig in i nästa tunnel. Inte riktigt som Simplon som är en enda utan att antal tunnlar av av vilka de tre längsta varierar mellan 10 och 15 km. Men ändå – mitt uppe i allt det tröstlösa finns det ingenjörstekniska jätteprojekt i detta land som imponerar.  Sedan december åker man Milano – Bologna med Frecciarossa på en timme och 5 minuter för 33 euro. För några år sedan gjorde jag ett reportage för Sveriges radios Vetenskapsradio från tunnelbygget. En mäktig känsla att köra in i bil i tunneln. Den tycktes aldrig ta slut – och nu skall den träda i tjänst om några månader. Alla jämförelser med Hallandsåsen är absolut onödiga…
Sedan är det förstås en helt annan sak att järnvägsbyggen i Italien tar tre gånger så lång tid och kostar tre gånger så mycket som i Spanien och Frankrike. Men det är kanske en helt annan historia…
Men låt oss för några ögonblick lämna framtiden och höghastighetståg för dagens prosa. Obama har redan på sin andra regeringsdag lyckats få Vatikanen att gå i taket. Och de stora borgerliga dagstidningarna som Corriere della Sera gör sig till lydiga megafoner.
Det handlar om hur Obama avskaffade två Bushförbud, nämligen finansieringen av NGO:s sysselsatta med bl a familjepolitik i tredje världen och förbudet mot forskning kring stamceller.
Här kan man få ett färskt exempel på hur debatten förs på det här området – i det här landet. Corriere har en jätterubrik som lyder: ”Arrogansen hos den som tror han har rätt”. Det är en av kyrkans mäktigaste som talar, ärkebiskop Rino Fisichella, chef för Den påvliga akademin för livet och tillika rektor för Lateranuniversitetet. Som sagt, , han är ”bara” ärkebiskop ännu men hans inflytande är enormt, likaväl som hans intelligens.
En besvikelse, säger ärkebiskopen på Obamas andra regeringsdag. Här har han talat om att stänga Guantanamo och förbjuda tortyren och så drar han sig inte för att ge sig på ofödda liv.
När man nu vill skapa klarhet i frågor som rör människorättens principer, väntar man sig att denna omtanke också omfattar det växande livet. Världen idag är mindre än man kan tro och de etiska frågorna väcker stor osäkerhet och kanske till och med konflikter inom en befolkning. Därför måste dessa frågor behandlas med stor varsamhet och inte med arrogansen hos den som tror han har rätt när han sätter sin namnteckning under ett dekret som i själva verket är en ytterligare öppning mot aborten och följaktligen också en fråga om att förstöra levande varelser.
Det här är ganska ordagrant översatt. Men om ord är stenar, som man säger här, borde kanske ärkebiskopen så där bara för ett ögonblick i all ödmjukhet känna risken av att hans ord kanske också blir till ett uttryck för arrogansen hos den som tror han har rätt. L’Avvenire heter en dagstidning som ägs av italienska biskopskonferensen. Inte en stor tidning men en mycket citerad – och faktiskt ganska välgjord. Abortfrågan får tidningen att med liv och lust kasta sig in i debatten:
Genom att återinföra de stöd de internationella abortorganisationerna får, har den amerikanske presidenten beslutat finansiera dem som frivilligt bryter mot lagarna i större delen av världens länder, skriver tidningen och citerar en intervju med Steve W. Mosher. Och vem är nu denne mr Mosher? Jo, han är författare och skriver både på mandarin och cantondialekt samt är chef för ett i Virginia baserat Population Research Institute, upplyser Wikipedia. Detta är i sin tur knutet till Human Life International, ett pro-life projekt som båda startades av fader Paul Marx. Och vem kan nu detta vara? Jo, även i det här fallet får vi hjälp av Internet. Där finner man en artikel skriven just av denne fader Marx, som alltså tillhör grundarna av och som var den förste ordföranden i Human Life International.
17 november 1979 mötte jag påven Johannes Paulus II som just återkommit från sitt besök i USA. Jag tackade för att han under denna resa hårt kritiserat användningen av preventivmedel. För preventivmedel leder till mera aborter och sjunkande födelsetal vilket i sin tur leder till en katastrof för industrinationerna.
Nu skall man veta att den här nystartade debatten kommer just när fallet Englaro går in på ett nytt kapitel.
Eluana Englaro är en 37 årig kvinna som sedan 17 år befinner sig i irreversibel coma efter en svår trafikolycka. Eluanas far, Beppino, har fått Högsta domstolens besked om att han har rätt att avbryta den livsuppehållande terapin, i första hand vätske och näringtillförsel för att ge hans dotter, den värdiga död hon långt innan olyckan uttalat sig för. Sedan flera år pågår det en uppslitande debatt om Eluana har rätt att dö eller inte. Sedan en privatklinik förklarat sig vara villig att ta emot Eluana för hennes sista resa, protesterade välfärdsministern Maurizio Sacconi, en gång en av socialisten Bettino Craxis ekonomiexperter. Han utfärdade en högtidlig deklaration där han varnade allmänna sjukhus och privata kliniker, anslutna till det nationella sjukvårdssystemet, från att avbryta livsuppehållande terapi. Om detta påbud inte efterföljdes skulle sjukhuset ifråga uteslutas från allt statligt stöd. En formav utpressning som naturligtvis fick till följd att kliniken drog tillbaka sitt erbjudande och pappa Englaro stod ännu en gång på ruta ett.
Det skall också sägas att i debatten har från katolskt håll ett avbrytande betecknats som monstruöst, och som ett mord. Den tidigare kommunisten och radikale tidningsmannen, Giuliano Ferrara, idag ansvarig för Il Foglio, hans egen dagliga pamflett som formellt ägs av fru Berlusconi, har uppmanat alla rättrogna att placera vattenflaskor utanför alla kyrkor, ”istället för det vatten man vill neka att ge Eluana”. Giuliano anses ha grundat den nya rörelse som brukar kallas ”de knäfallande ateisterna” – en något fri översättning av orginalets ”Atei devoti”.
Om detta har Roberto Saviano skrivit en artikel i La Repubblica där han vill tacka pappa Englaro för att han inte gått den sedvanliga italienska vägen: att sticka några hundralappar i händerna på någon sjukvårdare och lösa problemet på ett diskret sätt. Istället har han fört sin kamp, skriver Saviano, inför allt offentlighet med de medel lagen sätter i hans händer. Han har gått till domstolarna och han har fått sin rätt. Och han har gjort detta inför all offentlighet. Men i Italien kan en minister hota och kräva att offentliga myndigheter inte skall följa en domstols beslut, understryker Saviano.
Ämnet tas upp en dag senare av tidningens chefredaktör, Ezio Mauro, i en ledare på förstasidan. För vad som hänt under tiden är att Piemontes ”guvernör”, Mercedes Bresso, förklarat att Englaro är välkomna till Piemontes offentliga sjukhus. På detta hade biskopen i Turin, kardinal Severino Poletto, uppmanat sjukhusmyndigheterna i Piemonte att lyda Guds lagar istället för statens. Andra kända katoliker förklarade att nu hade ”döden funnit sitt hem i Piemonte”.
Det här visar hur hysteriskt tonläget blir så snart dessa frågor skall diskuteras. Men också om konflikten mellan en kyrka som blir alltmera integralistisk och det civila samhället, ”lo stato laico”. Det är alltid lika svårt att hitta en svensk översättning till ordet ”laico”. ”Lekmanna”, säger ingenting, ”icke-konfessionell” är ganska nära men klingar så byråkratiskt.  Ordboken säger också ”icke-klerikal” och det kanske inte är så dumt men är ändå en begränsad betydelse. För ”laico” innehåller sekler av kamp mot kyrkans försök att totalt dominera inte bara de enskilda människornas liv och uppfattningar utan också statens, parlamentens rätt att stifta lagar som gäller för alla medborgare, troende som icke-troende. Det här är ett ämne som diskuterats sedan franska revolutionen, som utgjorde ett av grundtemata under Il Risorgimento och som är precis lika aktuellt idag.
Särskilt med denne påve Benedikt XVI. Här sitter man ena kvällen och ser ett ypperligt reportage i Uppdrag, granskning (jo det går alldeles utmärkt att se programmet via Internet, även med de smala bredband mitt kvarter håller sig med – det krävs bara ganska mycket tålamod). Alltså: Uppdrag granskning visar hur Lefebvresekten kämpar för att ta sig in i Sverige. Hur Oskarshamns tidigare kyrkoherde, konverterat inte till den moderna katolska kyrkan utan till den mest bakåtsträvande och dogmatiska sammanslutning som den franske biskopen startade. Han gjorde det som en reaktion på de nya, liberala ide’er Vatikankonsiliet genomförde.
Samma dag Benedikt beslutar att upphäva bannlysningen av sektens fyra biskopar, ser jag programmet som visar hur just en av dessa fyra biskopar, Richard Williamson, klart och öppet inför TV-kamerorna förklarar att gaskamrarna aldrig existerat, att ”måhända bara 200 – 300.000 judar dog i koncentrationslägren – men inte av gas”.
Stackars Anders Arborelius, katolske biskopen i Stockholm, som var så klar i programmet om att Lefebvre-sekten aldrig skulle tillåtas verka i hans katolska kyrkor i Sverige. Till skillnad mot kyrkoherdarna i flera kyrkor tillhörande Svenska kyrkan.

Och så går påven och sluter fred med Lefebrvianerna!
Åke Malm

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).