Rom, 12 februari

Åke Malm

Stålklart, plus 4 grader – snöklädda berg vid horisonten.

Och nu är Eluana död. Just medan parlamentet debatterade högerns lagförslag om förbud mot upphörande av livsuppehållande åtgärder, slutade hennes hjärta att slå.

Det var kvällsdebatt i parlamentet när beskedet kom. Reaktionerna blev våldsamma:

– Mördare, skriker högersidan av senatorerna. Och gruppledaren för Berlusconipartiet PdL reser sig och deklarerar:

– Med risk för att inte vara politiskt korrekt, kräver jag att det som nu hänt inte passerar förbi som en olycka. Eluana har inte dött – hon har dödats. Och vi vill inte vara med om något sådant.

Reaktionen blir som sagt våldsam. Skrik och skymford gör varje form av debatt omöjlig. Men det värsta är kanske bilden parlamentet ger sig självt.

Nu några dagar senare har Roberto Saviano formulerat det många känner i en lång artikel i La Repubblica. Författaren av kritiker- och publiksucce’n Gomorra skriver:

– Som italienare känner jag nu mest att det en gång skall vara möjligt för mitt land att be Beppe Englaro om förlåtelse. För detta land har inför världens ögon visat sig vara grymt,  det har saknat förmågan att förstå lidandet hos en far och en svårt sjuk kvinna. Det här landet började skrika och hota, anklaga och ”tifare” för den ena eller den andra sidan.

Det är som alltid när det gäller Saviano en text som dryper vrede och medkänsla. Kanske någon svensk tidning förstår uppfatta kvaliteten i den här texten – men också de djupliggande värderingar som den innehåller. Se bara här:

Perché si è rivolto alle istituzioni e combattendo all´interno delle istituzioni e con le istituzioni, ha solo chiesto che la sentenza della Suprema Corte venisse rispettata. Senza dubbio chi non condivide la posizione di Beppino (e quella che Eluana innegabilmente aveva espresso in vita) aveva il diritto e, imposto dalla propria coscienza, il dovere di manifestare la contrarietà a interrompere un´alimentazione e un´idratazione che per anni sono avvenute attraverso un sondino. Ma la battaglia doveva essere fatta sulla coscienza e non cercando in ogni modo di interferire con una decisione sulla quale la magistratura si stava interrogando da tempo. Beppino ha chiesto alla legge e la legge, dopo anni di appelli e ricorsi, gli ha confermato che ciò che chiedeva era un suo diritto. È bastato questo per innescare rabbia e odio nei suoi confronti? Ma la carità cristiana è quella che lo fa chiamare assassino? Dalla storia cristiana ho imparato ha riconoscere il dolore altrui prima d´ogni cosa. E a capirlo e sentirlo nella propria carne. E invece qualcuno che nulla sa del dolore per una figlia immobile in un letto, paragona Beppino al ”Conte Ugolino” che per fame divora i propri figli? E osano dire queste porcherie in nome di un credo religioso.

Vilket i all korthet och som ett försök till mycket fri översättning betyder ungefär följande:

Pappa Beppe Englaro vände sig till myndigheterna för att få sin rätt. Han krävde bara att Högsta domstolens utslag skulle följas. De, som inte var överens med Beppes åsikt (eller med de som Eluana själv helt klart uttalade medan hon levde) hade all rätt att manifestera sin uppfattning om att det var fel att avbryta sondmatningen. Men den kampen borde ha förts som ett försök att påverka andras åsikter, inte som ett försök att störa eller avbryta verkställandet av domstolens utslag. Beppe har ställt en fråga till domstolen och den har svarat honom. Han hade all rätt till detta men det räckte för att väcka vrede och hat mot honom. Men är det den kristna barmhärtigheten som får folk att ropa mördare efter honom? Den kristna historien har lärt mig att känna igen smärta och lidande när jag möter dem. Men en person , som verkligen inte har ett uns medkänsla för en person vars dotter ligger i koma sedan 17 år, ropar Conte Ugolino efter honom.

(Förklaring: Conte Ugolino har sin plats i litteraturhistorien tack vare Dante förstås. I Inferno XXXIII 67-75, berättas om hur greven, instängd utan mat och dryck tillsammans med sina barn, äter upp dem, innan han själv dör).

Och, lägger Saviano till, dessa osmakliga tillmälen (alltför snäll översättning av porcherie) används i en religiös överttygelses namn.

Det kan bli läge att återkomma till denna syn på kyrka och politik. Medan tidningar och TV gör sig beredda att lägga även Eluanas historia på hyllan kan konstateras:

Silvio Berlusconi har idag förklarat att han minsann aldrig haft någon meningsskiljaktighet med landets president Giorgio Napolitano. Han har heller inte haft någon konflikt med Gianfranco Fini de senaste dagarna. Som alla vet vid det här laget är det just var som hände i spåren efter Eluanahistorien. Men detta är vad italienska media har att jobba med. Ena dagen våldsamma utfall och hotelser. Nästa dag – vadå det har jag aldrig sagt.

I detta mörker kan man ändå konstatera någon ljuspunkt.

Till exempel att det gamla radikala liberala partiet Giustizia e Libertà uppstått i ny form under namnet – ja, just det: Libertà e Giustizia. En elitgrupp med personer som förre ordföranden i Konstitutionsdomstolen, Gustavo Zagrebelsky och historieprofessorn och relativt nyblivne italienske medborgaren Paul Ginsborg, Umberto Eco, Claudio Magris, världsberömda arkitekten Gae Aulenti och många andra. I Internationella pressklubbens konferenssal i Rom fanns också tidigare statschefen, Oscar Luigi Scalfaro. Idag talar han vid en demonstration på Piazza dei SS Apostoli i Rom som demokratiska partiet ställt sig bakom. Temat är: försvara demokratin och författningen.

Kommentera: