Av ÅKE MALM
Klockan var strax före midnatt igår när resultaten från primärvalen ansågs klara. Pierluigi Bersani hade fått 52 procent. Hans utmanare Dario Franceschini, med 34 procent av rösterna, hade redan gratulerat Bersani. Outsidern Ignazio Marino hade fått mer än dubbelt jämfört med prognoserna, 13 procent.
Men, men, men. De här siffrorna hänför sig till 3341 räknade vallokaler – av 10.000.
För ett parti som alltid varit känt för en suveränt snabb röstsammanräkning är det här en katastrof. På PCI:s tid satt ett geni med en vanlig räknemaskin och slog inrikesministeriet med timmar. Istället måste l’Unità nu på morgonen konstatera att röstsammanräkningen gått långsamt. Siffrorna gäller dryga miljonen räknade röster – av 3 miljoner!
Förmodligen räknar man med att de slutliga siffrorna inte kommer att skilja sig i någon högre grad från dessa prognoser. Men ändå. Inte ens den totala siffran för antalet röstande verkar klar. När supportertidningarna skriver ”3.000.000 röstade” så kan det betyda flera saker. Antingen att man inte riktigt nådde upp till tre miljoner, för då hade det troligen hetat ”knappt” i rubrikerna. Eller att man inte har en aning för hade det varit över 3 miljoner skulle rubriksättarna helt säkert lagt till ett ”drygt”.
I vilket fall som helst – tre miljoner är en fantastisk siffra som visar att det finns politiska reserver i landet. Att ett och ett halvt år med Berlusconi inte lyckats döda lusten och viljan att göra politik.
En av de första lärdomarna jag fick i det här landet var att ”politik är något fult”. Det kom från småfolket ute på landet, luttrade människor som sett arrogansen stiga och makthavarna roffa åt sig. Att ge sig in i politiken var att erkänna att man hade klara tendenser att vara ohederlig. Att nu gällde det att hålla ögat på den som blivit vald för att se när de små löftena från kampanjen skulle uppfyllas: ett jobb åt en son, ett byggnadstillstånd åt en god vän, en hjälp att stuva undan en besvärlig dossier i något hörn.
Bersani var som vanligt lugn och väldigt behärskad vid sin segerkonferens. Och lovade att jobba kollektivt, att alla skulle höras innan besluten fattades.
Dagens andra stora nyhet är att Berlusconi själv ringde Lazioguvernören Piero Marrazzo och berättade att han sett en video som erbjudits hans skvallertidning Chi och som visade Marrazzo tillsammans med en trasvestit. Han hade lovat att bilderna inte skulle publiceras i hans egna media. Så storsint och ädelt! Efter allt han själv fått känna på de senaste månaderna.
Det här visar på två solklara fakta: att Silvio Berlusconi, trots allt han sagt de senaste åren, ännu idag är i full kontroll över sina media. Att han blir hörd i känsliga frågor och fattar de definitiva besluten. Så där föll ett argument han alltid använt vid anklagelser om intressekonflikt. Att han skulle ha frånhänt sig all kontroll över det dagliga arbetet.
Och mer: det visar att hans tidningars attacker mot tidigare chefredaktören för biskopskonferensens dagstidning l’Avvenire, inte kan ha skett utan hans vetskap. Vatikanen gick i taket när chefredaktören Boffo anklagades för sextrakasserier av homokaraktär. Han fick gå och i några veckor var relationerna minst sagt frostiga mellan Berlusconiregeringen och påven Benedikt XVI.
Om arrogans – det sägs att Marrazzo tog tjänstebilen till sina möten vid Via Gradoli. Visserligen kan man förstå honom ur trafiksynpunkt – det är närmast hopplöst att parkera en bil på den gatan. Men hur kunde han tro att hans eskapader bland transvestiterna skulle kunna hållas hemliga under dessa omständigheter? Det kan bara förklaras med total maktberusning.
Nu ställer högersidan med viss rätt kraven att han verkligen skall avgå. Marrazzi har använt sig av en paragraf som ger honom möjlighet att tillfälligt lämna uppdraget. Men den klausulen gäller om det föreligger ett hälsoproblem som kan lösas på några veckor eller någon månad. Det är svårt att tänka sig att den paragrafen också skulle gälla i det här fallet – hur deprimerad Marrazzi än säger sig vara. En verklig avgång betyder att nyval måste utlysas i Lazio. Något hans parti inte är intresserat av just nu, kan man förstå. Dessutom är det allmänna regionalval i april. Det skulle säkert passa bättre.
Roms lokaltidning Il Messaggero publicerar idag en lång artikel av landets tidigare statschef, riksbankschef och regeringschef. Just det, Carlo Azeglio Ciampi. En hedersman av det gamla slaget som på sin långa meritförteckning har bedriften att ha räddat liran och tvingat Italien in i eurosamarbetet. Jag kan ännu se honom framför mig, kvick som en fågel ila iväg till det tunga barockskrivbordet och plocka fram diagrammen som visade hur nära liran var en riktig härdsmälta. (Besöket i Quirinalpalatset gjordes tillsammans med den nyvalda styrelsen för Internationella pressklubben).
– Det gäller för Italien att börja skriva de viktigaste kapitlen i den bok som aldrig blivit färdig: produktivitet, investeringar, pensionsreform med särskilt tyngdpunkt på pensionsåldern osv. Tyvärr är det bittert att konstatera, skriver presidente Ciampi, att förutom att fylla på i arbetslöshetskassan, har väldigt litet gjorts.
– Men vad som mest oroar mig är hur nu, till de välkända ekonomiska svårigheterna, läggs en allmän dekadens i de grundläggande värderingarna, en institutionernas svaghet, som adderade till varandra gör det än svårare att ingripa. Visst, det finns en fästning som inte viker, nämligen Quirinalpalataset. Presidentämbetet sammanfattar på ett konkret sätt alla de grundläggande värderingar som ligger till grund för den nationella enheten, skriver bl a Ciampi.
Den senaste tiden har jag intensivt sysslat med Il Risorgimento, den rörelse som lyckades ena det tiotal stater som upptog den italienska halvön under större delen av 1800-talet. Sällan har det stått klarare för mig vilka intelligenser som arbetade för att ena och skapa demokrati i auktoritära stater. Och vilka offer som krävdes.
Det är bara att hoppas att någon lyssnar på president Ciampis ord.
Åke Malm