Repliker

Chaplin - A conversation overheard

Chaplin - A conversation overheard

Av MERETE MAZZARELLA

Repliker, replikväxlingar älskar jag att samla på.

När jag häromveckan tog taxi hem från en krog i Helsingfors sa taxichauffören: ”De har god mat på det här stället. Det vet jag för min bror firade sitt bröllop här för två år sen.” Sen gjorde han en liten paus innan han fortsatte: ”Min bror är visserligen skild nu men maten här var verkligen god.”

I Ekenäs tycker jag numera att jag ständigt hör kvinnor som möter varandra fråga: ”Fick de bort allt?” Det är en kod jag tyvärr känner bara alltför väl. Följande fråga lyder: ”Är hon hemma nu?” Den frågan brukar alltid få ett jakande svar. Ack, vårdtiderna är väldigt korta idag.

Roligare var det med en av kassadamerna i stadens snabbköp, Matilda. När jag radade upp chutney, koriander och kormaingredienser på hennes band sa hon: ”Du ska visst laga något exotiskt i dag?”
Jag nickade och frågade: ”Ibland måtte du tycka att det är konstiga varor som dina kunder köper?”
Hon skakade lite avvärjande på huvudet. ”Det är sällan jag tittar. Jag borde tydligen titta mer. Ibland kommer det tanter och säger: ’Min man var här vid din kassa för nån timme sen och betalade. Minns du om han kom ihåg att köpa mjölk?´”
Kraven på social kontroll är sannerligen högt ställda här i mitt Ekenäs.

På tåget från Ekenäs tillbaka till Helsingfors  söndag kväll satt jag framför en ung kvinna som pratade ganska högljutt med en väninna i mobiltelefon. Det framgick att hon var på väg till lärarhögskolan i Vasa och att hon hade varit på fest kvällen innan och då hade försökt utröna känslorna hos en ung man hon uppenbarligen dansat flitigt med – troligen också vid tidigare tillfällen.

”Jag sa åt honom att jag inte förväntade mig nåt seriöst, inte något sällskapande eller så , men –” sa hon flera gånger. Och ett par gånger sa hon: ”Jag sa att jag bara inte typ ville gå där i Vasa och tänka på honom om det var så att han tänkte springa ute med andra brudar –”

Väninnan frågade naturligt nog vad den unga mannen hade svarat och den telefonpratande meddelade att han hade sagt: ”Han sa att han tycker om mig, men –”. Hon upprepade orden ett par gånger – detta var överhuvudtaget ett samtal i rundgångens tecken: ” ”Han sa att han tycker om mig, men –” och så tillade hon: ”Vad tror du att han menade med det?”

Väninnan hade av allt att döma inget svar. Eller också vågade hon inte uttala det svar hon hade. Utifrån min decennielånga erfarenhet tyckte jag ju att jag själv hade svaret men jag insåg att det inte gick an att blanda sig.

Så också den brännande frågan fick återkomma, och återkomma på nytt och på nytt: ”Vad tror du att han menade med det?”

1 kommentar

  1. Concordia says:

    Hej Merete !
    Har nyligen läst Tanten och krokodilen. Det var spännande att läsa om dina funderingar och filosofiska utlägg. Så tillbaka på biblioteket tittade jag efter något nytt att läsa. Då hittade jag När vi spelade Afrikas stjärna, en bok om barnbarn. Verkar intressant tyckte jag, eftersom jag är väldigt intresserad av relationer. Både mellan barn och vuxna och mellan vuxna.
    Det tog säkert en vecka innan jag upptäckte att jag hade valt en bok av samma författare. Jag har precis börjat läsa, men nu när jag letade efter dig på nätet. Hittade jag en recension, så nu vet jag mer vad boken handlar om. Själv lever jag i mitt andra samboförhållande och vi har två barn tillsammans. Jag har även fem vuxna barn från ett tidigare förhållande. Och jag brukar säga att min förts svärmor var det närmaste Blåkulla jag har kommit. Utan vidare kommentarer. Därför har jag också bestämt mig för att ligga väldigt lågt som svärmor. Naturligtvis tar jag varje tillfälle i akt att träffa mina barnbarn. Även om det många gånger känns som att det enda jag duger till åt min dotter ( resten är söner) är att vara barnvakt. Jag menar vi bor hela sommaren i stugan knappt två mil från min dotters familj, men hon tar sig inte tid att komma och hälsa på spontant. Fast å andra sidan är det ju likadant med sönerna.
    De vuxna barnen verkar vara så koncentrerade på sina egna liv, arbete och fritidsintressen. Att det inte finns tid över att vårda relationer med oss föräldrar. Men aldrig att jag skulle beklaga mig inför dom. Det är bara min helt egna tankar.
    Visst är det spännande att lyssna på andra människor i affärer och på andra platser. Den roligaste kommentaren jag har hört var på ett cafe. Där en kvinna berättade för sin väninna , att hon köpt ett par nya stövlar. Men att stövlarna gått sönder efter att par dagar. Väl tillbaka i affären säger biträdet, Va, menar du att du gått ute i stövlarna?

Kommentera: