Av ÅKE MALM
Matteo Renzis smekmånad med Italien varade bara en knapp vecka. Efter 16 dagar som Italiens yngste regeringschef genom tiderna har även han hamnat i föregångarens sits. Kritikerna hugger in på honom från höger och vänster. Redan dagen efter att han vunnit senatens förtroendeomröstning, kved han: ”Jag får mer kritik från dem som lovade stödja mig”. Anledningen då som nu var ungefär densamma. Hans anförande i senaten var mer än lovligt svagt och mest fyllt av tomma löften.
I torsdags kom så kallduschen från Eu-kommissionen. Enligt ekonomikommissarien Ollie Rehn tillhör Italien fortfarande gruppen med ”alltför höga obalanser i de offentliga räkenskaperna”. Vilket betyder att landet befinner sig i Greklands, Kroatiens och Sloveniens sällskap. Och detta händer just som många italienska politiker börjat tala om ”att se ljuset i slutet av tunneln” och ”nu har vi gjort våra hemläxor ordentligt”.
Eller som Marco Fortis, ekonomiskribent i Il Messaggero, Roms största morgontidning, påpekar: ”betyget är väldigt märkligt eftersom vi gjort alla hemläxor, compiti a casa. Spanien svalde sin nationella stolthet och fick 40 miljarder euro i lån för att rädda den vacklande banksektorn”. Och anses inte längre ha några allvarliga obalanser. Underförstått – Italien, som inte begärt ett enda litet euro i lån, får sämre betyg. Mellan raderna läser man en irratation. Något om att domarna är för stränga, ingenerosi. Italien är ”ändå ett land som har det högsta primäröverskottet” (när man undantar de bortåt 90 miljarderna som går åt för att betala statsskulden”. Faktiskt bäst i världen bland ekonomierna i Eu, Usa och Japan. Och som faktiskt har den bästa handelsbalansen vad gäller tillverkningsindustrin inom Eu och den fjärde i världen, konstaterar Fortis. ”Man kan ibland tänka”, fortsätter han ”att det hade varit bättre att avstå från lite av den nationella stoltheten och be om hjälp från Eu. Då hade vi kanske kunnat slippa de där professorliga tillrättavisningarna som verkar vara mera allvarliga än de som riktas mot nästan konkursmässiga länder som Grekland, Portugal och Irland”.
Den här diskussionen är intressant då den säger mycket om Italiens psykiska tillstånd just nu. Fortis ledare har titeln: ”De orättvisa anklagelserna och den möjliga uppgången”. Fortis argumentation kan man se bitar av i alla de stora tidningarna. Visst är statsskulden förfärande stor, brukar det heta (132,6 proc av BNP) men man måste också ta hänsyn till den överraskande låga privata skuldbördan, framhåller man. Dessutom är handelsbalansen i hyfsad balans. De verkliga problemen är att ekonomin inte växer och att landet förlorar i konkurrenskraft.
Dock – årets första glädjande ekonomiska besked kom nu på måndagsmorgonen. För första gången sedan krisen började ökade industriproduktionen med en hel procent under januari jämfört med december månads siffror. Om denna ändå envisa ekonomiska kris förs en intensiv debatt. Allt fler tycks vara överens om att alltför kraftiga nedskärningar och för höga skatter gör det omöjligt att komma igen.
En annan lika intensiv diskussion rasar i parlamentets deputeradekammare. Där försöker man spurta mot ett avgörande i den ändlösa kampen om en ny vallag. Renzi hade lovat att den skulle vara godkänd och klar under fredagen som gick. Men det lyckades inte, trots nattmangling. Istället skall det ske på måndag – om ingenting kommer ivägen. Renzi verkade förutse att något kan ske. I en utfrågning hos Fabio Fazio i Rai3:s succéprogram ”Che tempo che fa”, la han till ett försiktigt ”eller kanske på tisdag”.
Kort resumé. Renzi och Silvio Berlusconi hade överraskande lyckats komma överens om hur en ny vallag skulle se ut. Mot det projektet reste sig Pd:s vänsterflygel vars ikon är Giuseppe ”Pippo” Civati. Eller var protesterna mest en fråga om att Renzi vågat ta upp kontakterna med Berlusconi?
Grundprinciperna i projektet var proportionalitet, en enda valomgång, små valkretsar och blockering av småpartierna. Så kom utslaget i författningsdomstolen och några uttalanden från president Giorgio Napolitano. Resultat: mandaten fördelas över hela landet, vallistorna innehåller bara 5-6 namn. Men småpartierna gjorde uppror och det kom till nya kompromisser. Fem procents spärr och 35 procent minst för att få del av vinnarbonusen. Ännu mera uppror från Ncd (och från Napolitano) och så stannade man vid 4,5 och 37. Alltså: om inget parti når 37 procent av rösterna blir det en ny valomgång mellan de två partier som fått flest röster.
Dessutom ingår i överenskommelsen att författningens femte avdelning, den som handlar om hur förhållandet mellan stat och region/landsting skall regleras skall se över. Samt att senaten skall försvinna i sin nuvarande utformning. Senatens förvandling kan ses som en bagatell men det handlar om en revolution liknande den när tvåkammarriksdagen avskaffades i Sverige. För hittills är senaten del i ett system, bicameralismo perfetto, som i praktiken innebär att båda kamrarna har sina utskott och att ett lagförslag måste godkännas på alla håll. Ett alldeles för trögt och långsamt system för moderna tider, säger man idag.
Det blev ett låst läge i debatten och till slut försökte man en tricklösning. Den nya vallagen skrivs bara för deputeradekammaren – senaten skall ju ändå försvinna. Då kom nästa käpp i hjulet. För det var 8 mars och någon kom på iden att passa på och ställa krav på könskvotering till valkretsarnas mandat. En princip som sannerligen var rättfärdig men inte förutsedd i Berlusconi/Renzis överenskommelse. ”Vi håller oss till den ursprungliga texten”, förklarade Forza Italia. Det hjälpte inte att en överväldigande del av kammarens kvinnliga ledamöter skrev på ett gemensamt upprop. Samtidigt talas det flitigt och fantasifullt om varför principen skulle vara 50-50 och inte 60-40. Just nu har debatten dragit igång igen i kammaren. Berlusconi håller benhårt på att det är den ursprungliga uppgörelsen med Renzi som gäller. Varje försök att lämna den måste ske med båda parters medgivande. Kvinnorna är klädda i vitt och representerar alla partier. Renzi har lagt sig och förklarat att han accepterar den majoritet som kommer fram i en framtida omröstning.
Det märkliga är att inte heller på denna punkt är M5S med på noterna. I grillini hävdar med stor övertygelse att rörelsen (för Guds skull skriv inte partiet!!!) haft stora svårigheter att hitta lämpliga kandidater bland kvinnorna ute i landet. Så det vore meningslöst att kräva 50-50. Apropå M5S måste också rapporteras de uppslitande inre striderna som pågått de senaste dagarna. Fyra nya grillini hävdade försiktigt att de alls inte var överens med Den ende och store ledaren Beppe Grillo om hans sätt att uppträda. På rekordtid organiserades en omröstning bland medlemmarna på Internet. Majoriteten krävde uteslutning och därmed är de faderlösa numera grillini 11 till antalet. De får inte representera partiet men kan möjligen bilda en egen partigrupp i kammaren.
Detta visar på problemen med att ha en toppstyrd organisation där i praktiken alla beslut tas av två personer som inte är valda. Komikerna Beppe Grillo och hans kompanjon, reklammannen Gianroberto Casaleggio är odiskutabla ledare och deras ord är lag. Den ordningen har fått M5S att tappa några procent i opinionsundersökningarna. En följd av detta kan vara att Grillo på sin blogg nu för en argumentation som påminner om Lega Nords. Det enade Italien som skapades 1861 är en katastrof, skrev han. Det bästa vore att dela upp landet på nytt: Norditalien och Södern, dominerat av Kungadömet De två sicilierna.
Förslaget togs emot med en generad kör av protester. I första hand diskuterades om det betydde att Grillo nu beslutat sig för att satsa på en dubbel operation: att hämta röster både från yttersta högern och från vissa vänsterkretsar.