Vad gjorde egentligen Matteo Renzi hos ryske ledaren Vladimir Putin i torsdags? Den italienske regeringschefen blev den förste från EU att möta Putin i en officiell diskussion sedan sanktionerna infördes.
Ett möte som gick långt över protokollet: det italienska regeringsplanet skulle ha startat strax efter lunch. Istället dröjde det till 18.30 innan Renzi kunde börja återresan till Rom. Går man till den officiella regeringssajten är det inte mycket att hämta där. Några frågor tilläts inte vid den officiella s k presskonferensen. Putin och Renzi läste i blixtfart sina officiella statements och marscherade sedan ut. Klickar man på länken ”Per saperne di più”, för att veta mera, så har man ingenting för det. Där finns helt enkelt ingen länk.
Ser man överst på sidan med den länkliknande rubriken ”Documenti correlati”, finner man att inte heller där länkas det till någonting. Lyssnar man på de officiella deklarationerna innehåller de en lång rad diplomatiska formuleringar: vänskapligt samarbete, bistånd i fredsprocessen i Libyen, Rysslands primära roll i Syrien, båda parters allvarliga intresse att Minsk-överenskommelsen skall efterlevas.
Går man till den italienska dagspressen finns det mer att hämta. Italien är Rysslands fjärde handelspartner. Företag som statliga Eni (olja), Enel (elkraft), Indesit och Whirlpool (vitvaror), Saipem (prospektering och oljeanläggningar) och förstås Fiat framförde ”deras allvarliga oro” över vad sanktionerna leder till. Deras oro lättade något när Renzi förklarade att ”vid sidan av de europeiska sanktionerna och de ryska motåtgärderna”, finns det ett ”utrymme för samarbete”. I vad detta består hjälpte Putin till att fräscha upp minnet: samarbetsprojekten Sukhoi-Alenia för passagerarplanet Superjet-100, Jv-projektet med Alenias helikoptrar, satellitsystem, kärnkraft och Lukoils affärer med italienska raffinaderier.
– För att nu inte glömma de 900.000 ryssar som semestrar i Italien varje år och gör av med en miljard dollar, underströk Vladimir Putin.
Kommentarerna visar att den här gången var Italien i god startposition före Tyskland. Business as usual, eller Pecunia non olet (Pengar luktar inte).
*.*
Det är intressant att se hur ibland i historien saker och ting faller på plats. Italien valde en Renzi att reformera landet och nästan samtidigt skaffade sig kyrkan en påve som försöker göra samma saker ”på andra sidan Tibern”. Två dagar i följd har La Repubblica i detalj redogjort för situationen i påvens bank, IOR. En ständigt diskuterad bank där man nu vet att maffian tvättade sina pengar och allehanda korruptionsaffärer avslutades på hemliga nummerkonton.
Sedan i juli förra året har 3.000 konton avslutats eftersom de inte uppfyllde kraven som ställs på en kontoinnehavare i Vatikanen. Av dessa tillhörde 750 personer eller institutioner som inte kunde knytas direkt till kyrkan (på italienska: de var ”laici”).
Nu återstår 19.000 konton som tillsammans har ett värde av en miljard euro, cirka. Uppskattningsvis sägs 10-15 procent av dessa inte vara fullt legala. Men det finns ett stort mörkertal. Många av kontona ägs av religiösa ordnar eller stiftelser. Några har kommersiell verksamhet och borde betala skatt i Italien för dessa. Andra är internationella och driver sjukhus eller missionsstationer runt om i världen. Var har dessa sin skattepliktiga hemort?
Redan Benedikt XVI satte till en särskild kommitté, Aif, som skulle se över IOR:s roll och verksamhet. Men det var först med Franciskus som arbetet med ”piena trasparenza” tog verklig fart. Ett avtal som kontrollerar frågan om dubbeltaxering och full ”trasparenza” även i Vatikanens bankaffärer, lär kunna vara klart redan innan slutet på mars.
Under tiden kan man fröjda sig åt hur bra affärerna ändå går för Den heliga stolen. L’Espresso redovisar ”le benedette entrate”, de välsignade intäkterna. Bara museerna ger en intäkt på 90 miljoner euro om året. Det var känt sedan tidigare. Men att de verkliga guldgruvorna egentligen var fyra andra, det kände inte så många till. Det handlar om apoteket som inbringar 32,6 miljoner euro per år, frimärksförsäljningen som ger 19,8, tobaken 10 miljoner, bensin och drivmedel 27 miljoner och snabbköpet 21. Summa summarum: 110,4 miljoner. Euro.
Tidningen sätter dock några frågetecken i kanten. Om man säljer tobak för 10 miljoner då måste de som har rätt att handla inom Vatikanen vara verkliga storrökare, två-tre paket om dagen. Eller de 27 miljonerna i bensinförsäljning, det skulle betyda att varje präst skulle köra 45.000 kilometer per år. Man kan alltså förmoda att även sådana som inte är invånare och har pass från den Heliga Stolens, har tillfälle att fylla på tanken i bensinstationen framför den lilla statens egen järnvägsstation.
– Klarhet och genomsyn är nödvändiga för att skingra tvivel och skuggor och tillåta var och en att döma med full vetskap om verkligheten, kommenterar kardinal Walter Kasper. Han var tidigare ansvarig för rådet för den kristna enheten. Idag är han en av Franciskus närmaste rådgivare.
Om detta har det skrivits rader av avslöjande böcker – redan när hemlighetsmakeriet var totalt. Var säkra på att det kommer fler analyser i bokform den närmaste tiden.
.*.
Många är idag oroliga för att Renzi skall få för stor makt, att för många beslut skall formuleras direkt i regeringskansliet och att parlamentet får nöja sig med att godkänna beslut som redan fattats. Den oron uttalas starkast i Pd:s egen vänsterflygel. Där finns kritiker som Stefano Fassina, Giuseppe Civati och till och med tidigare partisekreteraren Pier Luigi Bersani. Många andra håller i stort sett med Renzi men i enskilda frågor är de motståndare till regeringschefens formuleringar. En sådan är t ex den tidigare åklagaren i Venedig och nu domare i HD, Felice Casson.
En minoritet javisst. Men en viktig sådan. I flera aktuella frågor kan den agera tillsammans med delar av Ncd, som stödjer Pd och har inrikesministern Angelino Alfano som främsta namn.
I veckan som kommer skall det också röstas om den nya rättegångsbalken. Ncd är i stort sett positiva men vill ha strängare regler för publicering av det utredningsmaterial som kommer in till domstolarna. En gammal fråga för Silvio Berlusconi och Forza Italia, från vilka Ncd som bekant härstammar. För högern har det alltid varit ett tema för uppror när tidningar, TV och radio publicerar inspelade telefonavlyssningar. Ncd kräver nu t ex att avlyssningar inte skall höra till strafflagen utan i lagen om ärekränkning (diffamazione).
Anledningen är att i veckan som gick gav åklagarna i Bari in timmar av inspelade telefonavlyssningar där Silvio Berlusconi pratar med Gianpaolo Tarantini, som är den som anklagas för att ha försett Berlusconi med prostituerade eller escort för ”de galanta middagarna” i Berlusconis slott. Problemet, som der ser det, är alltså att allt utredningsmaterial blir offentlig handling så snart det givits in till domstol. Vilket också ger media rätt att ta del av det och att publicera smaskiga och snaskiga detaljer om kändisarnas sexliv. Ett första krav på begränsning är att åtminstone folk som inte är anklagade för något men som bara råkat bli uppringda i andra frågor, skall hållas utanför publiceringen.
Om denna heta fråga har det diskuterats i åratal. Många hävdar att fakta som varit fundamentala i den demokratiska debatten, aldrig hade kommit fram om det funnits ett sådant förbud som Berlusconi och hans vänner kräver.
Allt detta och kanske också den nya vallagen skall behandlas i parlamentet. Man kan räkna med en het och dramatisk vecka.