Av ÅKE MALM
Rom, lördag kväll den 9 juli, 37 grader och stekhett – och i morgon söndag risk för ännu mer. Meteorologerna varnar för 40 grader.
Klockan 8.57 spräcker Rai Radio3 nyheten en nation väntat på: Appellationsdomstolen i Milano dömer Fininvest att betala 540 miljoner euro, med ränta och andra avgifter cirka 570 miljoner euro (snudd på 50 miljarder kr – om jag räknat rätt borde det motsvara vad försvaret och migrationspolitiken kostar Sverige enligt senaste budgeten).
Som jag nämnde i senaste bloggen rörde detta skadeståndsdelen i processen kring Mondadori-skiljedomen, Lodo Mondadori. En tvist mellan Silvio Berlusconi och hans ständige motståndare Carlo De Benedetti, en gång chef för Olivetti, som varat i 20 år. Jag skall inte försöka sammanfatta denna krångliga historia. Vi kan nöja oss med att konstatera att det skiljedomsförfarande som skulle slita tvisten mellan de båda herrarna om vem som skulle överta Italiens största bokförlag, Mondadori, till slut avgjordes efter att Berlusconi mutat en av skiljedomaren i Rom.
Den straffrättsliga delen har gått hela vägen upp till HD som fastställt tidigare domar mot de skyldiga. Vad som återstått är att bestämma skadeståndet. Första instansen kom fram till 750 miljoner euro. Appellationsdomstolen däremot drog ifrån en fjärdedel och stannade på 540 miljoner, som alltså med ränta och rättegångskostnader skulle hamna på 570 miljoner euro.
En skaplig rabatt får man säga. Men Italiens regeringschef är upprörd och hans dotter, Marina, som är styrelseordförande både i Mondadori och i familjeholdingen Fininvest, är chockad:
– Vi är inte skyldiga ett öre. Vi kommer aldrig att betala någonting. Detta är en ren expropriering. Skadeståndet skulle uppgå till det dubbla värdet av Fininvests aktieinnehav i Mondadori.
– Detta är en rättvisans slutliga nederlag, hävdar Silvio Berlusconi. Särskilt för oss som anser att det måste finnas en opartisk och hederlig rättvisa.
Allt är alltså upplagt för ett nytt överklagande innan sista ordet är sagt i den här striden.
Domen, Lodo Mondadori, förtog litet av spänningen kring striderna i regeringskoalitionen den här dagen. Allra viktigast var nog ändå den enastående uppslutningen i Siena där drygt 2000 kvinnor mobiliserades under mottot ”Se non ora – quando? – Om inte nu – när då? På vilket har bildats akronymen SNOQ – ett nytt ord vi kommer att höra mycket talas om i framtiden.
Det var de här tjejerna som drog samman en miljon i Rom och andra städer 13 februari. Den här gången gällde det att ge konturer åt den här nya rörelsen, där en av många huvudfigurer är filmregissören Christina Comencini.
120 kommittéer har bildats runt om i landet och tanken var att dessa skulle utarbeta ett framtida program. På några punkter är man spontant överens: den här rörelsen har ingenting med de traditionella partierna att göra. Det här skall vara en rörelse som innefattar och inte utesluter, som finner metoder att låta olikheter samverka, hette det i ett dokument. Visst satt det representanter för partierna bland publiken, men de nöjde sig med att anteckna uppslag och nya idéer. PD:s ordförande, Rosy Bindi, menade att kvinnorna idag har allt mindre lust att bara lyssna. Nu vill de själva föra fram krav och idéer för hur kvinnofrågorna skall bli en prioritet.
Intressant och hoppfullt på sitt sätt. Den intresserade kan klicka här för att komma till La Repubblica där en rad tal finns återgivna
– Se just Christina Comencinis reklamspot för Siena här: