Påven, Renzi och Operan i Rom

Påven på besök i Korea 2014 - Wikipedia och Korean Culture and Information Service (Jeon Han)

Av ÅKE MALM

Påven Francesco fortsätter att slå världen med häpnad. Nu har han kallat 253 biskopar till Rom från världens alla hörn. De skall diskutera hur kyrkan skall förhålla sig till dagens samhälle och särskilt till familjen. Det är inte ett Vatikankoncilium som det Johannes XXIII startade utan en synod med syftet att efter grundliga diskussioner komma fram till en ny tolkning av kyrkans lära.

Jorge Bergoglio var en enkel församlingspräst i Buenos Aires innan han började sin karriär som förde honom till påvestolen i Vatikanen. Erfarenheterna från församlingsarbetet kommer dagligen fram i hans tal och predikningar. Det är om familjen som institution diskussionerna skall handla. Och dessa skall vara uppriktiga och använda ett språk som alla kan förstå, kräver påven.

Inledningsföredraget hölls av Ungerns primas, ärkebiskopen och kardinalen Péter Erdő. Och läser man sammandraget från det är det första som slår en hur han understryker och ofta kommer tillbaka till tanken att dagens kyrka måste lyssna på sina troende. Det är en attitydförändring, kyrkan som lyssnar och de troende som har tillfälle att framföra sin åsikter. Han avvisade tanken på homosexuella äktenskap men bröt en lans för att skilda katoliker skall behandlas bättre än hittills. Även om de gift om sig. Tills nu har det varit förbjudet för skiljda att delta i nattvarden. Men efter den här synoden, kanske det till slut kommer nya regler.

*.*

Medan vi väntar på att politiken skall värka ut några bra problemlösningar på den italienska krisen, låt oss stanna ett ögonblick inför akronymen TFR, Trattamento a fine rapporto, eller vad vi på svenska skulle kalla ”avgångsvederlag”. På vardagsitalienska la liquidazione.

En lag om denna löneförmån kom redan 1927 och utgjorde en viktig del i det sociala program som tillhörde Mussolinis fascism. Regimen höll på att växa sig stark fem år efter marschen mot Rom och la fram ett omfattande socialpolitiskt program. Ett sätt att köpa stöd från allt större grupper i samhället. Sedan dess har varje italiensk anställd kunnat räkna med ersättning när han avskedas eller går i pension. Reglerna, som genom åren gjorts om flera gånger, innebär enkelt uttryckt att företagen sätter av en månadslön varje år för varje anställd. Varje år räknas siffran upp med levnadskostnadsindex.

Det här ger stora summor för alla parter. Den årliga avsättningen uppgår till över 11 miljarder euro. Viktiga pengar för företagen som har rätt att använda medlen när kontanterna tryter. För den enskilde arbetaren kan ”la liquidazione” vara ett betydande tillskott till den kommande pensionen. För folk som haft höga befattningar, vare sig det handlar om privata företag eller offentliga institutioner, kan det handla om miljonbelopp (i kronor) när det är dags för pension. När man ser äldre gentlemän glida omkring i senaste vrålåken brukar det heta: ”Ah, han har cashat in la liquidazione!”. Men det skall också sägas att det allra vanligaste är att när TFR betalas ut så går största delen till avbetalning, eller slutbetalning på fastighetslånen.

Renzi har nu, för att ge de italienska konsumenterna ytterligare litet medel att handla för och för att få fart på en ekonomi som fortsätter bromsa in föreslagit, att de anställda skall få ut hälften av den månatliga avsättningen redan under anställningen och mindre senare. Det uppskattas att det skulle kunna ge ca 100 euro till varje anställd varje månad. Till dessa skall läggas de 80 euro som redan har börjat betalas ut. Men förslaget har mötts av protester: ”Hur skall vi nu klara oss när bankerna redan dragit åt krediterna”.

Renzi spelar på många bord. I veckan som gick var han för andra gången i London och pratade igenom situationen med David Cameron. Samtidigt gick François Hollande ut med beskedet att Frankrike inte skulle kunna klara 3-procentsmålet för budgetunderskottet. Det gjorde Renzis snabba pressmöte utanför 10, Downing Street, mer laddat än som var avsett.

– Italien kommer att respektera 3-procentsregeln. Men om ett land i en svår situation tvingas bryta regeln, skall det inte bara för detta behandlas som en skolpojke, deklarerade Renzi.

Renzi är dock starkare än någonsin efter den överlägsna segern i partistyrelsen senast. Över 80 procent röstade för hans linje. De övriga 20 bestod av falangerna kring gamla partiledare som Massimo D’Alema och Pierluigi Bersani. Där finns också vänsterfalangens företrädare – folk som blir alltmera desperata när de hör och ser Matteo Renzi som förnedrande lätt och elegant dominerar partiet.

Ett parti som håller på att förändras i grunden. La Repubblica slår idag larm och hävdar att om rekryteringen till partiet fortsätter som nu, kommer medlemsskaran att stanna vid 100.000. En uppgift som tillbakavisas av partiets organisationsansvarige. Han hävdar att fortsätter det som nu når man säkert 500.000 före årsskiftet. En gissning eller en förhoppning? Vi får se. Hursomhelst är det långt från det gamla PCI:s dagar då partiet år efter år räknade in runt en och en halv miljon medlemmar.

Bland de tuffaste motståndarna till Renzi och hans politik märks, som jag redan nämnt, fackföreningarna. De anklagas för att ha kämpat för privilegier enbart för dem som redan har ett jobb. Men också för att skaffa de fackliga representanterna personliga fördelar. Alla vet att de fackliga representanterna i fabrikerna ofta gjort allt utom att arbeta. De tre LO:na slår ifrån sig och kämpar emot nymodigheterna med alla medel. Det är inte uteslutet att det anbefalls en generalstrejk mot slutet av månaden.

*.*

Här kan Roms Teatro dell’Opera tjäna som exempel. Som någon kanske minns från förra bloggen skickade Riccardo Muti, en av världens mest kända dirigenter, den 21 september ett kallt brev till Rom-Operan och avsade sig uppdraget att vara dess konstnärlige ledare. Sedan dess har grytan kokat och igår exploderade den på allvar.

De tre ansvariga för operan kom med ett besked som slog ned som en bomb. Roms borgmästare Ignazio Marino, Lazio-regionens ordförande, Nicola Zingaretti (yngre bror till commissario Montalbano, Luca Zingaretti) och teaterns intendent, Carlo Fuortes, meddelade att de avskedat hela orkestern och kören. Situationen där har varit nära total anarki de senaste månaderna. Det har aldrig varit lätt att kontrollera den extrema fackliga aktiviteten bland orkestermedlemmarna och kören. Strejkerna har avlöst varandra. En föreställning av Bohème i legendariska Caracalla-termerna i somras, fick genomföras med bara en flygel som ackompanjemang. En kalldusch eftersom operan i Caracalla är en turistfälla med 3.000 biljetter sålda långt innan föreställningen.

Och detta för en teater som bara i år går med 4,5 miljoner euro i förlust och som kanske därför går miste om ett generöst statligt stöd. Det utgår till sådana teaterhus som lyckats få ordning på ekonomin och det gäller sannerligen inte för Teatro dell’Opera i Rom. Nu avslöjar Fuortes att förutom riksavtalet för musiker hade Romoperans orkestermedlemmar hela tiden flyttat fram de fackliga kraven, lyckats skaffa sig specialersättningar. Dessa rörde sig till sist om ca 45 procent av den totala lönen. Där fanns ersättning för fracken, för musiken (Beethoven gav fyra gånger så mycket som Wagner), spela G-trumpet betydde extra ersättning för att inte tala om trombonen. Och sommarföreställningarna i Caracalla krävde en särskild ersättning för ”spel utanför huset”. Det är knappa 3 km mellan Teatro dell’Opera och Caracalla.

Beslutet var en bomb och det märks sannerligen i den politiska debatten. Många anser att det här är en försmak av vad Matteo Renzis antifackliga politik kommer att leda till. Men borgmästare Marino menar att det fanns ingen annan utväg. Och bland musikerna som tidigare inte vågat sätta sig upp mot de fackliga representanterna (över 40 olika fackliga förbund agerade inom teaterns väggar), gråtes det nu bittra tårar, enligt Romtidningarna. I varje fall kunde härom kvällen Prokofjevs Cenerentola genomföras utan några problem. Stämningen var lugn och disciplinerad, säger en källa.

Vad teatern nu hoppas på är att musiker och körsångare organiserar sig i ett kooperativ som anställer dem. Sedan får teatern och kooperativet enas om de villkor som skall gälla för att att programmet skall kunna genomföras. En outsourcing för att rädda den teater där Tosca en gång hade sin världspremiär.

– Maria Callas Vissi d´arte (”Jag har levt för konsten…”) ur Puccinis Tosca

Kommentera: