Av ÅKE MALM
Långfredag, molnfritt men bara 12 grader. Påsktårtan ”La Pastiera” är färdig efter dubbla ansträngningar i köket. Av ett kg ricotta blev tre pastiere i storleksordningen tripp, trapp, trull. Till ingredienserna hörde också 7 ägg, två burkar kanderad frukt och en och en halv flaska ”Acqua di fiori”. För att inte tala om burken med ångade vetekorn. Denna dessert beskrivs bäst på napolitanskan: ”Soddisfa primm ’a naso, e dopp’a panza”. Ungefär: den får dig att först njuta med näsan och sedan med magen”. Efter avsmakningen av årets upplaga, vid påskdagens lunch, börjar nästa intellektuella möda. Den stora diskussionen utbryter efter några sekunders eftertänksamt smackande. Hur förhåller sig dagens pastiera till föregående års? Har den rätt fuktighet? Är mängden kanderad frukt den rätta? Och l’acqua dei fiori – för mycket eller för litet – eller rent utav – den rätta fragransen? I den diskussionen höjer sig den italienska polemiska kapaciteten till ofattbara nivåer.
Nåväl, konseljpresidenten Matteo Renzi presenterade just hans senaste reform före påsk. Medan jag lyssnade på hans självironiska, otroligt kvicka introduktion kom jag att tänka på en replik i Nanni Morettis film ”Palombella rossa” (1989), där en i vattenpolo förälskad filmregissör analyserar den ideologiska krisen hos kommunistpartiet. Han gör det genom att använda partiets diskussioner om strategi och taktik i samma termer som i denna vattensport. Repliken löd: Säg något till vänser – Di’ qualcosa di sinistra. Vilket i filmen är särskilt svårt när det en gång revolutionära partiet bytt skepnad och blivit någon form av moderat socialdemokrati.
Aktuella frågor alltså. Vad är Matteo Renzis ”vänsterord”? Kanske kan det vara den nästan uppsluppna förnöjsamheten av att ha ”baxat den ända fram”. Reformen alltså som från maj månads lönekuvert skall ge alla med inkomster från 8.000 till 24.000 euro, 80 euro mer i månaden. Det uppfyller löftet Renzi gav när han pläderade för förtroende i parlamentet. Det hände för knappt två månader sedan och löftet var att 10 miljoner italienska löntagare skulle få 80 euro cash som påslag i lönekuvertet. Löftet är infriat och inom maj lovar Renzi skall också senats- och författningsreformerna vara färdiga och godkända. Så undra på att Matteo är nöjd. Han skrockar förtjust när han konstaterar ”tvärtemot vad alla pessimister och otursframkallare lovade”.
Visst kan man tala om revolution! För de 80 eurona i månaden skall finansieras genom en lång rad besparingar på sådant som sticker i ögonen. 6000 tjänstebilar skall säljas via E-bay. Inget departement får ha mer än 5 tjänstebilar. Den första auktionen på 150 bilar gick bättre än förväntat. Det blev nästan 350.000 euro i kassakistan. Det låter bra – men skall sanningen fram finns det mer att ta av. Landet har totalt 54.000 tjänstebilar. Den stora grejen är förstås att de flesta av dem som nu har gratis chaufför för att de anser sig vara så hotade att livvakt krävs, får klara sig utan. En besparing på var och en av dem på ungefär 70.000 euro om året i omkostnader för bil och livvakt.
– Statssekreterarna får gå eller ta en taxi. Det är inte värre med det, hävdade Renzi kallt.
Undra på att väljarna är nöjda. Det blev 2 procentenheter i plus på mindre än en vecka. Pd närmar sig 36 procent. M5S faller något men ligger nu på runt 23 procent medan Forza Italia faller fritt och nu hamnar under 19 procent. Många av Berlusconis gamla kumpaner har övergett honom – största uppseendet väckte hans gamla språkrör Paolo Bonaiuto, tidigare journalist vid Il Messaggero, när denne slog näven i bordet och gick över till nya Ncd, Angelino Alfanos parti.
En stor del av besparingarna kommer från de lönesänkningar som drabbar de italienska toppbyråkraterna. Ingen får numera tjäna mer än statschefen, president Giorgio Napolitano, dvs mer än ca 280.000 euro i bruttolön. Något som drabbar bl.a. presidenten för HD. Domarkårens högsta råd protesterar högljutt och hävdar att det är ett brott mot domarnas autonomi och självständighet. Renzi har lätt att konstatera att ”jag brukar inte kommentera domarnas sätt att skriva sina domar – jag förväntar mig att domarna å sin sida inte kommenterar regeringens och parlamentets beslutsprocess när en ny lag kommer till. För övrigt anser jag att 240.000 euro (2.160.000 kronor) är en lagom kompensation för domarnas ansträngningar.
Vilket får man säga är tufft talat av en 39-åring.
Dags så för en uppdatering av Silvio Berlusconis förehavanden. Sist det handlade om honom väntade vi på att Milanodomstolens speciella avdelning för straffverkställande skulle besluta om hur Italiens förre konseljpresident skall avtjäna de cirka 12 månader som återstår av den totala strafftiden på 4 år. (En slags amnesti trollade lämpligt bort tre av åren). Domstolen hade att välja mellan husarrest (finka är det inte tal om för en person som är 78 år) eller socialtjänst. Domarna bestämde sig för det sistnämnda och förklarade att Berlusconi skall jobba 4 timmar i veckan med de äldre på ålderdomshemmet Sacra Famiglia i Milanos förortskommun, Cesano Boscone. Någon räknade snabbt ut att under de knappt 50 veckor det handlar om behöver den tidigare regeringschefen inte förlora mer än något hundratal timmar bland de gamle. För reglerna säger att för varje kvartal som går och han visar sig ha lärt sig läxan, blir det rabatt på någon månads strafftid. Vilket betyder att en dom för skattefusk gällande mer än 300 miljoner euro, till sist blir en tämligen liten parentes i Mediasets grundares liv.
Dock påpekade rättens ordförande att domarkåren förväntar sig att alla utfall och kränkningar av densamma omedelbart upphör. Berlusconi orkade bara ett par dagar. Sedan slirade han igen med nya utfall – lyckligtvis kom påsken emellan. Vi får se dagarna efter högtiden om domarna har haft öronen öppna eller inte. Dessutom får han rätt att varje vecka från tisdag till torsdag besöka sin bostad i Rom – vilket ger honom stora möjligheter att driva valkampanjer under strafftiden. Och sköta sitt parti under de avgörande veckorna nu fram till EU-valet. Det sägs att Berlusconi blir närmast hysterisk varje gång nya opinionsundersökningar presenteras. Många observatörer menar dock att man inte skall räkna ut Berlusconi för snabbt. Han har tidigare rest sig även när domarna räknat till tio.