Partier och ”grillini”

Beppe Grillo

Av ÅKE MALM

Två veckor kvar till valet – det drar ihop sig, minst sagt. Två valanalyser från olika källor anger utgångsläget, de sista offentliga och tillåtna före valet.

I La Repubblica dissikerar Ilvo Diamanti, professor i Urbino och ledarskribent i tidningen läget. PD 29,9 /(för första gången under 30 proc), SEL (Nichi Vendola) 3,7, övriga partier på vänsterkanten 0,5. Totalt vänstern 34,1. Monti-koalitionen däremot 16,0. Berlusconisidan 28,6. Beppe Grillo 16,0, Ingroia och hans kamrater 4,0. Skillnaden mellan huvudkonkurrenterna nu 5 procentenheter – jämfört med 10 i början av januari.

Den andra analysen står Corriere della sera och Renato Mannheimer för: Vänsterkoalitionen 37,2, Högeralliansen 29,7. Mitten 12,9, övriga partier 20,2. Sammanfattningsvis: 7 procentenheter som skiljer huvudkonkurrenterna åt.

Alltså: Berlusconi har passerat den psykologiska 20-procentsvallen, Bersani ligger stadigt kring 37-38, Monti håller knappt ställningarna. Beppe Grillo däremot går från klarhet till klarhet. Nu är hans 5-stjärnerörelse landets tredje största parti.

Läge då för en kort personbeskrivning av denne f d ståuppkomiker, idag en fullfjädrad politiker. Den ende som i dagens läge enkelt lyckas fylla Italiens piazzor med intresserade och (ofta) entusiastiska åhörare. En gråskäggig, långlockig 65-åring som klarade mandomsprovet i höstas med att simmande ta sig över Messinasundet. En inledning på en triumfartad turné runt Sicilien som gav honom rollen som ledare för öns näst största parti.

Beppe Grillo

Beppe Grillo

Inte dåligt marscherat för en komiker som fick portförbud hos Rai 1986 efter den här satiriska anekdoten: ”En socialistpartidelegation är på officiellt besök i Kina. Plötsligt närmar sig Claudio Martelli, justitieminister i Bettino Craxis regering. Du, frågar Martelli sin mäktige partiledare, här finns det en miljard drygt och alla är dom socialister – vem stjäl dom från då?”. Våldsamt jubel i studion. Men därmed upphörde också Grillos TV-karriär i Rai. Nu har den frånvaron blivit en stor politisk ploj. Han ställer över huvud taget inte upp i några valdebatter i TV, han lämnar inte ut sig till dessa snyltare på politikens gård, som han säger. Den stora grejen var V-dagen, 8 september 2007. Och V står här för Vaffanculo – ordagrant översatt med ”sätt den i röven” men också med betydelsen Draåthelvete!.

Hursomhelst – V-dagen samlade en miljonpublik landet runt, med dussinvis piazzor uppkopplade via Internet med varandra. Ett vågat iniativ som ingen någonsin tidigare vågat sig på. 332.225 personer skrev på ett upprop där man krävde att inga personer med brottsligt förflutet eller någon som var föremål för rättslig utredning skulle få plats i parlamentet. Nu blev det inte riktigt så. Det parlament som den 25 februari lämnar sina platser innehåller ett hundratal valda deputerade och senatorer som alla har fläckar i protokollen.

Men V-dagen betydde också avstampet för rörelsen där Beppe Grillo är ensam beslutsfattare. En rörelse utan partihögkvarter, kontor eller anställda funktionärers, allt sådant som karaktäriserar de gamla partierna, korrupta och allierade trots alla falska skiljelinjer (enligt Beppe). Nu fungerar allt istället via Grillos bloggsida – därifrån utgår partidirektiven, där hudflängs alla motståndare och där får även hans egna supporters finna sig att bli uthängda. Det mesta arbetet utförs i Grillos charmanta villa på en av kullarna över Genua med utsikt över Medelhavet. Bloggsidan placerades på sjunde plats i Forbes Web Celeb år 2009. Han försöker inte dölja att både skådespeleriet och det politiska arbetet gjort honom till en förmögen person. Som symbol för detta fanns tidigare en Ferrari men den har han sålt.

Detta är nog M5S: s svagaste sida. När Grillo försökte kopiera PD:s primärval fick han knappt 25.000 som röstade – minst sagt dåligt mot PD:s 1,5 miljon. Samtidigt kastade han ut medlemmar som trotsat hans vilja genom att delta i TV-shower. Rörelsens demokratiska status kritiserades häftigt. Men samtidigt vann han verkliga val. Som det i Parma där Federico Pizzarotto, blev den förste ”grillino” att väljas till borgmästare. Där väntade ett oerhört komplicerat regeringsarbete för att få ordning på den tidigare välmående, men på senare tid bankruttade skinkstaden. En operation med skuggor och dagrar som visar att verkligheten inte riktigt är så enkel som Beppe vill göra den. En av borgmästare Pizzarottos senaste åtgärder är ett upprop mot överflödsskräpet – alltså att många hundratals ton mat kastas på sophögarna för att varorna inte är absolut fräscha eller enbart närmar sig bästföredatum. Ett exempel på ”i grillinis” aktivitet.

Hur gör han sig då på hans till synes improviserade torgmöten? Ja, det är en säregen upplevelse. Han ryter som ett lejon i mikrofonen, han skakar på de grå lockarna och vrålar sina analyser över en chockad menighet. Det italienska invektiv – och de äro många! – finns inte som inte Beppe har använt. Senast blev det kanske lite för mycket när han lovade ge al-Qaeda en hjälpande hand om de skulle vilja göra ett attentat i Italien – ”Jag hjälper dem med koordinatena till parlamentet”, lovade han.

Ett annat exempel är det partiprogram som innehåller följande punkter:

· Bevara vattenförsörjningen i den offentliga sektorn – stopp för privatisering.
· Gynna grönområdena i städerna.
· Gynna allmänna ekologiska transportmedel och bygg ut cykelbanorna.
· Ta fram en riksplan för hur handikappade skall kunna röra sig själva utomhus.
· Gratis web-uppkoppling till alla.
· Skapa kommunala lokaler för webarbete.
· Stoppa avfallsproduktionen – allt skall återvinnas.
· Lär ut energieffektivitet – kommunalt stöd till alternativ energiproduktion.
· Gynna de lokala böndernas produktion.
· Ut med alla misstänkta och dömda från parlamentet.
· Halvera alla folkvaldas löner (de traditionella partierna chockades när han genomförde det
här på Sicilien. Pengarna som de valda avstod gick till en fond för hjälpbehövande).

Och så vidare i en lista som ständigt förändras och byggs ut. I grunden ligger ett oförsonligt hat mot de gamla partierna, institutionerna som genom korruption och fiffel smutskastat demokratins institutioner.

Men var står han då – höger eller vänster? Se därom tvistas det högljutt. Ena dagen kan han hylla högerextremisterna i Casa Pound, i nästa vräker han kritik mot Fiat och storkapitalet.

Vill man se det enkelt – en verklig populist. Men också en alltmer slipad politiker. En av hans första åtgärder när det blev klart att minst ett 50-tal grillini kom in i parlamentet bar att skicka alla kandidater på en lång weekendkurs i demokratins praxis: hur skriver man en motion, vilken är gången i parlamentet för att få igenom en lag och mycket mera. Kursen organiserades av LUISS-universitetet i Rom. En toppinstitution för utbildning av nya administratörer. Och numera även av ”grillini”.

Kommentera: