Paestum

Hädiska tankar uppenbarar sig i den gamla reporterhjärnan. Är det här historiens första sportbild? Som tagen av sportfotografen med en tusendels sekunds slutartid, just när simhopparen passerat hoppets högsta punkt och inriktar sig på att forcera vattenytan.
Jag skulle kunna tänka mig en jäktad sportredaktör som tar sitt beslut om förstasidans layout när han får den här bilden i sin hand. ”Snygg bild – jag drar den på fem spalter”.

Bilden finns i Paestum, knappt tio mil söder om Neapel. Motorväg till Battipaglia, sedan en lättåkt genomfartsled i denna tättbebyggda stad där det mesta tycks ha kommit till av en slump. Fabriksbyggnader, bostadshus, intensivodlade grönsaksland och köpcentra – allt finns längs den här vägen.

Så småningom kan man vika av mot Paestum, som började bebyggas runt 700 år f. Kr. av grekiska flyktingar, gissar arkeologerna idag. Det blev en viktig handelsstad i det som kallas Magna Grecia, den långa raden av antika grekiska städer på den italienska halvön. En stad där man hyllade gudar som havsguden Poseidon och byggde väldiga tempel till som man tidigare förmodade hans ära. Numera menar historikerna att det istället troligen handlade om Hera, äktenskapets och barnafödandets gudinna.

Templet till Poseidon (eller Hera) i Paestum

Templet till Poseidon (eller Hera) i Paestum

Hursomhelst – templet som i guideböckerna kallas Poseidontemplet är 60 meter långt och nästan 25 meter brett och, som de övriga tre stora templen i Paestum, väldigt lite förstört. Det verkar finnas skäl att tro på guiderna som gärna framhåller att det finns fler grekiska tempel i Italien än i Grekland.

Och här bland ruiner och tempel är det stilla och nära till havet. En skön promenad med historien så betryggande nära oss. Det har krävts ofantligt mod och beslutsamhet att värja det här området från modern bebyggelse. Svartbyggen är det vanligaste sättet att snabbt få tak över huvudet i Syditalien. Det beräknas finnas över 40.000 svartbyggen bara här i landskapet Campania. (Berlusconipartiet Pdl valde för några dagar sedan Francesco Nitti Paola, folkvald just i Campania, tidigare justitieminister, till ordförande i justitieutskottet. Hans första förslag i det nyvalda parlamentet var att införa en amnesti för svartbyggen. Guskelov har det inte hänt ännu.)

En del av de väldiga fynd som utgrävningarna gett finns samlade i ett litet museum som faktiskt är riktigt välskött. Inte så stort, inte de där väldiga stensamlingarna som många antikmuseer brukar vräka över besökarna. Där finns ett särskilt rum för ”dykarens grav – la tomba del tuffatore”. Ljuset faller in från de stora perspektivfönstren som vetter mot trädgården. Här kan man se gravens fyra sidor och lock – ett fynd som gjordes så sent som 1968. Arkeologen hette lämpligtvis Mario Napoli och han gjorde sin lyckoträff bara 2 km från museet.

Norra väggen, Paestum

Norra väggen, Paestum

Då var det ett fynd som gav reaktioner från alla håll i den vetenskapliga världen. För aldrig tidigare – och aldrig senare – har man hittat en grekisk grav med målade insidor. Det var en specialitet som etruskerna var mera hemma på. De fyra väggarna visar bilder från ett gästabud. Här sitter män och samtalar, några smeker varandra och andra spelar dubbelflöjt. En fridsam och munter tillställning som fått svenska Wikipedia att använda en av bilderna som illustration till Platons Symposium.

I centrum har kistans lock monterats och där finns bilden av dykaren på väg ner i vattnet. Men är det verkligen en illustration till ett sportreferat? Naturligtvis inte – på väggen kan man läsa en förklaring som öppnar helt nya portar. Så här står det: ”På kistans fyra väggar är avbildat ett symposium: på långsidan halvligger män som är i färd med att dricka vin ur skålar, spela flöjt och lyra, att utbyta kärleksfulla smekningar med varandra. På den ena kortväggen har en gosse hällt upp vin från en stor vas (kratere) som han sedan skall hälla i skålarna, på den andra kortväggen en bild som föreställer en procession. I täten går en naken man med en kort, ljusblå mantel över axeln. Han föregås av en flöjtspelare och bakom honom en pedagogo lutad över sin stav.”

”På lockets innersida syns en pojke dyka. Han har just passerat en konstruktion bestående av några block. Men detta är ingen trampolin, utan snarare kolonnerna som en sinnebild för den kända världen, alltså den yttersta gränsen för vad människan kan tänkas känna till. Simhoppet överskrider verkligheten och dykaren symboliserar övergången från livet till Dödens ocean. Den är källan till andra former av kunskap, som den ädla människan, den grekiska medborgaren, kan närma sig genom sin erfarenhet från symposier och den befrielse som kan ske genom musiken, sången och eros”.

(Questa non è un trampolino, ma sta verosimilmente a rappresentare le colonne il limite del mondo abitato e quindi a segnare il limite di quanto è dato all’uomo di conoscere. Il tuffo trascende la realtà e il tuffatore simboleggia il passaggio dalla vita all’Oceano della morte, che è fonte di altre forme di conoscenza a cui, sia pure non in modo totale, l’uomo nobile, il cittadino greco, può accedere attraverso l’esperienza del simposio e dell’abbandono causato dalla musica, dal canto e dall’eros.)

Till denna beundransvärda informationstext känns det fullständigt onödigt att lägga till någon kommentar. Men ett besök i Paestum kan rekommenderas.

Kommentera: