Av ÅKE MALM
Ännu har jag Lissabons taxichaffisars försmädliga, eller glatt ironiska, gnägg i minnet:
– Italiani – ni gillar visst Berlusconi, va?
Det verkar inte som om Lissabon-borna uppskattar Berlusca något vidare.
Nu förstår jag varför det kommer deppiga och förtvivlade brev till de italienska tidningarnas insändarsidor. Eller samtal till radiokanalernas ringprogram:
– Det känns förfärligt att vara italienare runt om i Europa och världen.
– Vi måste ständigt stå ut med alla gliringar om vad Berlusconi har för sig.
Så kommer man hem till Rom igen och det första man får under ögonen är rubrikerna som skriker ut att Milanoåklagarna nu formellt tagit beslutet att begära rättegång bums utan några preliminära förhandlingar. Silvio Berlusconi åtalas misstänkt för olagligt utnyttjande av tjänsteställning och utnyttjande av minderårig prostituerad. På måndag eller tisdag kan GIP (Giudice per le indagini preliminari) ta beslutet att godkänna åklagarnas yrkande om omedelbar rättegångsstart.
Inte oväntat har regeringschefen dragit igång en ny massiv kampanj mot Författningsdomstolen (”Vi är faktiskt inga bolsjeviker” kommenterar ordföranden ), mot tidningarna (särskilt de som ägs av Carlo De Benedetti. La Repubblica och l’Espresso), mot TV-kanaler som vågar hysa något program där från regeringen avvikande åsikter kan framföras, mot oppositionen (svag, splittrad, icke-existerande), den nya centergrupperingen (Den tredje polen) betraktar Berlusconi som en ”relikt”. Och så far han ut förstås mot Milanoåklagarna – men det är ju ingen nyhet.
Nytt nytt just nu är att hans språkrör från första Berlusconiregeringen, Giuliano Ferrara, återtagit platsen som främste impulsgivare för motkampanjerna. Ferrara är en minst sagt omfångsrik egotrippare som började som funktionär i PCI, (”västvärldens största kommunistparti”), ansvarig för det politiska arbetet bland jobbarna i Turin. Han lämnade PCI för PSI och blev en av socialistledaren Bettino Craxis uppskattade medarbetare. Han fortsatte med att bli Berlusconis språkrör 1994 och startade tidningen Il Foglio tillsammans med Berlusconis dåvarande fru Veronica Lario. En av hans bedrifter därefter var att starta en anti-abortkampanj, att bli kallad ” devot ateist” av Eugenio Scalfari.
Den som vill läsa hans egen, tämligen spirituella curriculum vitae i hans tidning Il Foglio, kan klicka här.
Med Ferrara som för tillfället tagit över rollen som spindoktor har tonen blivit – om möjligt – ännu råare.
– Det här är en statskupp. Man spionerar på mig som om det här landet hade förvandlats till ett nytt DDR.
Och som en total överraskning sänder Rai 2 på kvällen, oannonserat och utan förvarning, Oscarsbelönade La vita degli altri (Das Leben der Andere) av Florian Henckel von Donnersmarck, filmen som beskriver hur Stasi opererade.
Och Giuliano Ferrara får fem minuter och 22 sekunder för en ”intervju” i TG1. Där kunde man verkligen tala om ledande frågor. Oppositionen protesterade högljutt men naturligtvis utan resultat.
Samtidigt avslöjas att parlamentets utskott för kontroll av Rai förbereder en ny insats för det fria ordet (obs ironi!) Utskottet bär det officiella namnet La Commissione parlamentare per l’indirizzo generale e la vigilanza dei servizi radiotelevisivi men kallas vanligen bara för vigilanza Rai. En av medlemmarna är Alessio Butti, senator för regeringspartiet PdL. Han har skrivit ett förslag till nytt regelverk för Rai. Detta innehåller bl a följande:
1. Se upp med överflödighet – ridondanza. I praktiken betyder detta att om Bruno Vespa (en hundraprocentig Berlusconisupporter) i sin talk-show Porta a Porta på måndag kväll talar om Ruby Rubacuore får inget annat journalistiskt program närma sig detta heta ämne på en hel vecka.
2. Helst bör varje diskussionsprogram ha dubbla programledare – ”av olika kulturell bakgrund”.
3. Varje programledare är personligt ansvarig för att fakta och åsikter är grundligt förankrade. Detta skulle kunna betyda att det enda program med undersökande journalistik i Italien, Report, skulle hamna i farozonen. Hittills har Rai:s legala avdelning skyddat programledaren – i framtiden kan det handla om dennes personliga ekonomi.
4. Varje åsikts utrymme i journalistiska program måste stå i proportion till dess väljarandel.
Nu skall det sägas med en gång att det här är ett förslag. Men några större protester från regeringspartierna har inte hörts av. I utskottet har majoriteten 11 röster mot oppositionens 9.
– Tack för det självmålet, kommenterade Gad Lerner, en gång ansvarig för TG1, idag nyhetsansvarig i La7. Vi kommer att få massor av nya desperata tittare som inte kan känna sig hemma i public service-kanalerna. Som medborgare och journalist skulle det här, förstås, innebära en katastrof för det fria ordet i Italien.
Under tiden laddar man för demonstrationsdagen, söndagen 13 februari. Alldeles utan hjälp från partierna har en grupp kvinnor organiserat något som kan bli en jättedemonstration. Under parollen Se non ora, quando? Om inte nu, när då?
Klicka här för att läsa appellen – den finns också på engelska – till denna mobilisering.