Om ”en död som talar” till en ”clown” och en påve emeritus

47morto-che-parlaAv ÅKE MALM

Dag 3 efter italienska valet. Den nominerade segraren, komikern Beppe Grillo, skriver på sin blogg med adress Pier Luigi Bersani:

– Du är en död som talar (Sei un morto che parla) – en version av filmtiteln Dead man walking.

Bersani svarar nästan omgående:

– Kom och säg det här i parlamentet – om du vågar…

Detta är så att säga läget just nu. Bersani hade försiktigt öppnat en dörr på glänt mot ”i grillini” som omedelbart slog igen den mitt i ansiktet på honom.

Siffermässigt är läget lätt att sammanfatta. Vänsteralliansen har en klar majoritet i deputeradekammaren med 345 platser, av vilka Bersanis PD – Partito democratico – ensam drar in 297. Nicchi Vendolas Vänsterparti (Sel), besätter 37, vänsterliberalen Bruno Tabaccis Centro democratico 6 och Südtyroler Volkspartei 5. Högeralliansen får totalt 125 platser där Pdl har 98 och Lega Nord 18. Beppe Brillos M5S 109. Montis mittenkoalition klarade bara hem 49 mandat av kammarens totalt 630. Hade det bara gällt deputeradekammaren hade det alltså inte varit någon match. Problemet uppstår i Senaten med dess 315 platser. Där stannade vänsteralliansen på 123 platser, högern tog 117, Grillo 54 och Monti 20. (Jag har uteslutet en del mindre formationer).

Parlamentet följer principen ”il bicameralismo perfetto”, vilket innebär att båda kamrarna har samma värde. Ett lagförslag måste godkännas i båda kamrarna och i deras utskott. Ett tungrott system som det diskuterats i decennier om hur det skall reformeras – hittills har ingen lyckats. I den politiska matematiken räcker det inte med att bara addera varje koalitions mandattal. Där måste en rad andra faktorer vägas in. Som att Bersani kallat Grillo en ”Internet-fascist” och ytterligare ett dussin lika prydliga epitet. Eller att Grillo velat skrota hela det gamla etablissemanget. ”Kom ut med armarna över huvudet, utan att göra motstånd så skall intet ont vederfaras er. Men ni måste ge upp och packa ihop.”)

Valresultatet analyseras nu på alla sätt. I förbigående konstateras att valdeltagandet var nästan 6 procent lägre än vid förra valet – även om drygt 75 procent internationellt sätt är ett bra resultat. Flertalet av soffliggarna lär komma från Pdl – folk på högerkanten som inte stod ut med att rösta på Berlusconi men som inte hittade något annat alternativ. Mario Monti och många av hans kamrater i mitten hade hoppats kunna bli detta alternativ. De hade ju i alla mätningar haft ett förtroende på 65-75 procent i förhållande till de gamla partierna. Men så kom kallduschen efter hårda nedskärningar i budgeten och höjda utgifter. Och upptäckten att den gamle Bocconiprofessorn, trots sin stilla humor, inte lyckades leverera rätt budskap till väljarna. Att teknokratregeringen aldrig lyckades tala till de dryga tre miljonerna arbetslösa, till företagarna som inte får betalt för det de levererat till stat och kommuner eller de bortåt 700.000 ”esodati” som lockades gå i förtidspension men nu får vänta i åratal på pensionen utan att ha någon lön. Och så den förhatliga fastighetsskatten IMU – sällan har ett akronym fått så känslomässigt upproriska reaktioner.

Giovanni Orsina
Giovanni Orsina

PD vann valet i siffror men missade att vinna den säkra majoriteten i senaten. Trots allt vad opinionsinstituten hade utlovat. Professor Giovanni Orsina vid LUIS-universitetet i Rom förklarar:

– De europeiska demokratierna bygger på starka institutioner. Problemet i Italien är att detta system istället byggdes kring Silvio Berlusconi. När han nu försvagas går detta ut över hela systemet. Men så länge partierna lyckas svara mot kraven från medborgarna – också deras ångest och depressioner – så fungerar det hela på något vis. Men när partierna tycks verka på sina egna plan, med sitt eget språk och långt från mannen på gatan – då blir fältet fritt för missnöjespartier, demagoger och populister. Det hör till saken att kraven italienare ställer på sina institutioner är omfattande. De är vana vid att systemet på något sätt svarar mot de kraven.

Men hur kan det komma sig att de italienska väljarna glömmer allt vad Berlusconi haft för sig, hans skattefiffel, korruption av deputerade osv osv?

– Så ni menar att italienarna har ett sämre minne än andra folk? Att de glömmer mer än t ex österrikarna? De minns mycket väl att Berlusconi lovade betala tillbaka Imu. Jovisst, Italien stod på katastrofens brant i november 2011 – men var det Monti eller Draghi som räddade landet? Man frågar sig om Monti verkligen löst alla problem? Svaret är naturligtvis nej. Sedan minns de vänsterregeringen Romano Prodi – löste han alla problem? Förvisso inte. Slutligen minns de förstås också alla Berlusconis problem med rättvisan – men kan man egentligen lita på domarkåren? Hur ser deras egna erfarenheter ut när det gäller kontakter med rättvisan?

Säger professor Orsina bland annat.

Slutsumman är ändå att de vanliga väljarna känner sig mera företrädda av en person som lovar att kasta ut det gamla politikeretablissemanget, att sätta stopp för privilegierna och att ja, det oerhörda, halvera antalet platser i parlamentet.

Eller som min vän Claudio, evig medlem i PD och alla partiets föregångare, säger:

– PD är ett parti där styrelsen alltid försöker ta ett halvt steg framåt men har näsan pekande bakåt. Alla minns partiets storhetstid då Enrico Berlinguer samlade skarorna på torgen. Ingen förstår att Italien är i botten förändrat. Alla vet vad fackföreningar och vänsterpartier fört med sig av märkliga privilegier. Tänk tex på den gamla partimedlemmen Rosa som stod på barrikaderna redan under 70-talet. Som distribuerade l’Unità, i varje fall på söndagarna. Som städade sektionslokalen och hjälpte gamla och handikappade ta sig till vallokalerna. När Rosa blivit 50, barnen har växt upp och maken har hittat en yngre kvinna (som inte är politiker) – då vill Rosa ha lön för slitet. Hon får en plats på en vallista, väljs till parlamentet i två omgångar och får en generös pension för det.

Samma sak, menar Claudio, gäller facket och kommunanställda. Det fattiga partiet skapade lagar och förordningar som skulle trygga pensionen för partiombudsmännen. Men detta växte ut till ett oerhört system. I regionalstyrelsen i Lazio hade varje partigrupp en miljon att spendera, utan att någon frågade efter kvitton.

Gianfranco Fini som började som nyfascist och slutade som deputeradekammarens talman och en trygg mittengestalt – han får dubbla livräntor förutom den vanliga parlamentspensionen. Skall man gissa att han plockar in 50.000-60.000 i månaden plus ett avgångsvederlag som är 2,5 gånger större än det vanliga dödliga italienska anställda har rätt till.

– Problemet för PD är att medan de lovade reformer inom det stora ämne som går under rubriken ”Minska politikens kostnader” – så reagerade man inte alls när utbetalningarna fyllde på det egna bankkontona.

Det är Sergio Rizzo i Corriere della Sera som med sedvanlig nit visar på orättvisorna. Som tänder vreden hos föräldrar som ser skolorna utarmas och extrahjälp dras in för barn med lässvårigheter. Som får ett väntabesked för en undersökning om misstänkt cancer uppskjuten nästan ett år.

Bersani gör nu ett försök att locka med sig Beppe Grillo. Han lovar lägga fram förslag om ”politikens kostnader”, om återinförande av bokföringsbrott (som straffrättsligt avskaffades av Berlusconi) och mycket mera.

Den här hackiga dialogen pågår medan president Giorgio Napolitano är på statsbesök i Tyskland. Där möts han av SPD:s kanslerskandidat Peer Steinbrück som uttalar sin oro över den italienska situationen ”som domineras av två clowner”. Napolitano reagerar bums och annullerar middagen de skulle haft tillsammans. Senare säger han inför den italienska kolonien i München:

– Visst har vi stora problem – men jag kräver ändå respekt för mitt land.

Petersplatsen (bild: Åke Malm)
Petersplatsen (bild: Åke Malm)

Nu måste det gå 14 dagar innan parlamentet kan samla sina nya medlemmar. Under tiden pågår trevanden och kontaktsökande i avvaktan på att Giorgio Napolitano skall bjuda partiernas representanter att komma upp till Quirinalen för att höra deras förslag till problemlösningar.

Under tiden pågår ännu en historisk händelse i Rom. Påven Benedikt XVI håller sin sista audiens på Petersplatsen. Inför 80.000 säger sansade bedömare. Andra hävdar att det fanns minst 200.000 på Via Conciliazione. Ett fantastiskt skådespel uppe från taket på Berninis kolonnad där media fanns samlade. Ändå blev det en ganska enkel ceremoni. Den långa raden av hälsningar till de många språkgrupperna och påvens tal där han minsann erkände att aposteln Petrus båt fått uppleva inte bara sol och lugnt vatten utan stormilar och gropig sjö. Ikväll, denna underbara romerska förvårskväll, flög så påven upp till Castelgandolfo där han skall vistas tills hans efterföljare har valts av konklaven.

Men till detta och allt annat blir det tillfälle att återkomma

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).