Ny partiledare på italienska

Romano Prodi

Av ÅKE MALM

Via Internet blir man informerad om diskussionerna som förs hur Sveriges största parti skall finna en ny partiledare.

En minnesbild rinner till: Det var söndagen 16 oktober 2005. På Italiens piazzor dök färgglada parasoller upp. Vi ställde oss i långa köer och det gjorde ingenting om man fick vänta. Ett ypperligt tillfälle att diskutera politik. Ögonblicket var magiskt. Romano Prodi hade återvänt hem efter sina fem år som EU-kommissionens ordförande.  Den 14 februari 2004 hade han presenterat sig själv, den nya mitten-vänsterkoalitionen l’Unione och ett framtida regeringsprogram vid en convention i Rom. Signaturmelodin var Luciano Ligabues Una vita da mediano (Ett liv som mittfältsspelare). Ett budskap som gick hem.

Landet hade levt sig genom Silvio Berlusconis tredje regering. Resultatet var mer än lovligt svagt. Ett krav på förnyelse låg i luften.

Så hade Prodi själv överraskande kommit med förslaget att organisera primärval. Naturligtvis inspirerad av USA men ändå så helt annorlunda. Han hade lärt sig under sin första regeringstid 1996-98, vad det betydde att vara regeringschef för en mångpartikoaliton.

Nu ville han ha en klar bekräftelse på att han hade en omfattande majoritet bakom sig innan han kastade sig in i den avgörande striden. Reglerna för detta primärval var liberala och oitalienskt enkla. För det fanns inget lagrum eller någon författningsprincip som reglerade den här opinionsmätningen.

Långsamt sniglade sig kön framåt. Alla höll sin euro i handen – ett bidrag till den kommande valkampen. Alla fick rösta, även utlänningar upptagna i mantalslängden.

Mot alla odds blev primärvalet en stor succé. Drygt fyra miljoner väljare deltog och Romano Prodi fick över 74 procent av rösterna. Tvåa blev yttersta vänsterns kandidat Fausto Bertinotti med 14 procent. Det var en sällsynt stark lagledare som tog upp valkampen som ledde till en stor vänsterseger.

Sedan hör det ju till saken att Prodis andra regering trots allt ändå inte blev så långvarig. Just Fausto Bertinotti och trotskisterna i hans parti ställde ständigt nya omöjliga krav och till slut – efter dryga två år – tackade Prodi för sig.

Ingenting är helt garanterat inom politiken. Men stämningen där under parasollerna och den väldiga uppslutningen gav en rivstart för Prodis valkampanj.

Nåväl. Det har gått några år och idag är det Mario Monti som skall försöka rida ut krisen. I åratal har Italien avkrävts reformer – nu har Monti presenterat sitt andra reformpaket i form av ett dekret. Nu gäller det om han skall lyckas där så många före honom har misslyckats, nämligen att skrota gamla korporativa privilegier.

Apoteken skall få konkurrens från 5000 nya butiker.
Bensinmackarna skall hålla mera öppet och få köpa bensin från olika grossister
Öppettiderna för butiker och varuhus liberaliseras.
Bankernas avgifter för bankomatuttag avskaffas.
Statliga oljebolaget ENI har accepterat att dotterbolaget Snam som sköter distributionen säljs ut.

Detta – och mycket annat – rubbar decennier av invanda privilegier. Bensinmackar som tar lunchstängt kl 12.30 när alla kontor stänger och tidningskiosker som har monopol – inga dagstidningar i snabbköpen, inte.

Så nu och den kommande veckan är Italien mer eller mindre lamslaget. På Sicilien har vägarna varit avskurna och all distribution av livsmedel stoppad under 4-5 dagar. Taxi har strejkat och organiserat stormöten på Circo Massimo. Bedrövade turister på flygplatser och järnvägsstationer har fått släpa bagaget mot bussar och tunnelbanor. För taxiförarna vill att allt skall förbli som det alltid varit – då garanteras värdet på den taxilicens de fått betala runt 2 miljoner kr för. Men regeringen har lagt rabarber på rätten att utfärda licenserna. Den har hittills legat hos kommunerna. Nu blir det en slags ombudsman som skall handha den detaljen. Och första ingreppet är att det blir några tusen fler licenser.

Nu har parlamentet 60 dagar på sig för att godkänna dekretet. Det blir tufft. För ju mer populistiska partierna är, desto mera känner de trycket och kraven från sina väljare. Lega Nord har redan öppnat striderna.

Umberto Bossi organiserade en stor manifestation på Piazza Duomo i Milano och kallade den blide Mario Montis regering för ”infam”. Han krävde att Berlusconi skulle sluta stödja Monti, annars skulle det bli slut med koalitionen till höger.

Mittenpartierna och DC stöder paketet till synes hejhjärtat. Antonio Di Pietros Italia dei valori är kritisk och kämpar för att behålla sina väljare som till stor del finns just bland de kategorier som drabbas av paketet. Yttersta vänstern och dess ledare Nichi Vendola är både för och emot – mest emot.

I den här situationen drabbas landet av den största fartygskatastrofen sedan Andrea Doria kolliderade med Stockholm. Hittills har 13 rapporterats döda och ett tjugotal saknas. Det kommer att bli fler tillfällen att återkomma till detaljerna i denna märkvärdiga historia.

Kommentera: