Monti, Merkel och nya tag

Monti och Merkel

Av ÅKE MALM

Hur står det egentligen till med Italien och euron?

Där stod Italiens regeringschef Mario Monti och Tysklands Kanzlerin Angela Merkel och förklarade hur de var överens om allt. Hur bra deras samtal gått och med vilken kraft de tänkte ägna sig åt tillväxten i EU-ländernas ekonomi. Frau Merkel tackar Monti för Italiens snabba reaktion och genomförande av det första krispaketet. Hon anser Italien har genomfört fantastiska reformer och att hon var imponerad med vilken fart de italienska myndigheterna reagerat.

Någon timme senare konstaterade Italiens statistikmyndighet, Istat, att förhållandet mellan BNP och budgetunderskott under de första nio månaderna 2011 nått 4,3 procent, vilket är den lägsta siffran sedan 2008. Statens nettoskuldbörda för tredje kvartalet förra året uppgick till 2,7 proc av BNP vilket är 0,8 procentenheter lägre än motsvarande period året innan.

Samtidigt rapporterade Wall Street Journal, enligt Svd, från en presskonferens i London med Fitchs David Riley, ansvarig för kreditbedömningen av stater. Han hävdade att Italien var EU:s och eurons största problem och att en serie punkter hotar knäcka inte bara Italien utan hela eurosamarbetet. Anledningen är ”ett gigantiskt upplåningsbehov som kräver försäljning av statsskuldväxlar till ett sammanlagt värde av 390 miljarder kr. I en av årets första skuldauktioner såldes italienska tioåriga statsobligationer mot en ränta på 7,13 proc. Italien skulle inte ens tåla en ränteskillnad på fyra procentenheter gentemot den ränta som Tyskland får betala, eftersom tillväxten i den italienska ekonomin är noll”, konstaterar Svenska Dagbladet.

Mycket riktigt trycker Mario Monti flera gånger på behovet att få ned ränteläget. Han låter förstå att han hade hoppats på en bättre utveckling efter att det första reformpaketet så snabbt antogs i parlamentet.

Så nog är det lätt att konstatera att läget är komplicerat.

Men som så många gånger tidigare tycker man sig se hur kritikernas och analytikernas visioner på något vis alltid haltar. Katastrofen står för dörren, hävdar man, och jämför ofta päron med potatis. Det blir skevt om man jämför dagens skuldsiffror med tillväxten förra året.

För nu händer det revolutionerande ting i ekonomin i Italien. Det handlar om liberalisering och – ibland – privatisering. Gamla korporationer och lobbykarteller skall sprängas. Vilket betyder att taxi, apotek, notarier, transporter, kommunalt drivna företag och mycket annat skall utsättas för konkurrens enligt alla liberalismens lagar.

Problemet är att detta är ett gammalt projekt som sällan kan realiseras. Romano Prodi försökte flera gånger. PD:s partiledare, Pier Luigi Bersani, rullade ut vad som kom att kallas ”la lenzuolata”, jättelakanet, med en lång rad förslag till liberaliseringar. Men av allt detta blev nästan ingenting.

Och det ser svårt ut även den här gången. Så snart taxiägarna fick höra ordet ”liberalisering” började motåtgärderna. Idag hölls ett dramatiskt fackligt möte i Bologna med representanter från alla landets städer. En nationell taxistrejk är utlyst till 23 januari.

Och varför är nu taxikörarna så emot en liberalisering, ett ord som i praktiken betyder fler licenser. Anledningen är enkel: idag kostar en taxilicens runt 175.000 euro, alltså långt över en och en halv miljon kronor. Det är kommunerna som lämnar ut licenserna men sedan åratal är kommunalpolitikerna i den här frågan helt kontrollerade av taxiföretagen. Det är dessa som bestämmer hur många licenser som skall finnas och hur taxametrarna skall ställas.

Det är lätt att förstå att den unge taxikörare som med uppbjudande av alla kreditmöjligheter från banker, släkt och vänner, lyckats köpa en licens från en kollega som går i pension, inte har något intresse av att få fler kollegor och mer konkurrens. Och därigenom se sin investering förlora i värde.

Från andra sidan hävdas att taxikörarna har lagt ett värde på någonting som egentligen inte är deras. Om kommunerna från början hade haft som regel att återta licenserna och fördela dem efter andra kriterier hade problemet inte existerat.

Men nu är det som det är. Om någon dag kan vi vänta att tusentals taxibilar i Rom möts vid Piazza Venezia eller på Kapitoleum med den enda avsikten att lamslå trafiken i stora delar av stan. Och i en borgmästare som Giovanni Alemanno, om vilken man utan att bli motsagd kan hävda att han tillhörde det nyfascistiska partiet MSI så länge detta existerade, har taxikåren ett säkert skydd mot alla försök till förnyelse.

För det märkliga är, konstaterades häromdagen i en debatt, att den höger som vräker ord som liberal och liberalism omkring sig, i Italien istället står för statalism och korporativa försvarsgrupperingar. De verkliga liberaliseringarna har alltid vänstern fått stå för.

Liknande resonemang haglar nu från höger och vänster när det gäller apoteken eller notarierna. Den sistnämnda kategorin är en livsviktig yrkeskår utan vars medverkan inget husköp eller annan affär kan göras. Här vill regeringen åtminstone införa en minimitaxa för att den vägen släppa in nya krafter. För idag är notarie ett yrke som oftast går i arv inom familjen eller släkten. Den juriststuderande som aspirerar på att få bli notarie och som inte har mäktiga vänner bakom sig, kan bara glömma det jobbet.

Ur den här synvinkeln är Italien ett hopplöst förstelnat och blockerat land. Ett annat exempel är kioskägare med licens att sälja tidningar. En av Italiens mäktigaste lobbies. I princip får dagstidningarna bara säljas i dessa officiella kiosker. Bersani försökte men det varade bara tre månader. I mitt snabbköp väckte det stort intresse när en avdelning med dagstidningar installerades. Men som sagt: efter någon månad försvann de. När jag frågade föreståndaren om anledningen blev svaret: det blev så mycket problem…

Jag återkommer med fler exempel. Aktualiteterna duggar ikväll. Just nu kom beskedet att Författningsdomstolen, oftast bara kallad ”La Consulta”, bestämt att man måste ha mer tid på sig för att bestämma om kravet på referendum angående valsystemet.

Jag har varit inne på detta tidigare. Antonio Di Pietro och hans parti Italia dei Valori; Idv, drog igång insamlingen av namnunderskrifter förra sommaren. Det krävs en halv miljon för att man skall få begära en folkomröstning – det blev 1,2 miljoner. Trots ett svalt intresse till att börja med från PD och därför ett ännu mindre intresse från TV stod folk i kö för att få skriva på.

Som jag tidigare förklarat är dessa referendum enbart abrogativa, de kan endast avskaffa en lag som redan finns, till skillnad från consultativt (rådgivande) referendum.

Lagen som skall avskaffas är Porcellum – den ”svinaktiga” vallag som Berlusconiregeringen och framför allt Lega Nord införde. Den ger all makt att utse kandidater i valet till partierna. Av detta följde som alla minns den stora skara vackra men föga skickliga kvinnor som högerpartierna satte upp på valbar plats.

Detta skall bort om en majoritet av landet får en chans. Men Berlusconi har sett till att det finns en tillräckligt stark grupp inom La Consulta för att beslutsprocessen skall bli särskilt krånglig. Man kan förmoda att diskussionerna varit heta och att tiden helt enkelt inte räckt till.

Vad La Consulta skall bestämma nu är om en vallag verkligen kan avskaffas. Vad händer om det plötsligt blir behov av ett nyval? Ingen fara, säger Di Pietro och många med honom. Antingen försöker partierna att komma överens om en ny lagtext eller går man tillbaka till den vallag som existerade tidigare. Den kallades ”Mattarellum”, efter den kristdemokratiske partiledare som ansvarade för den.

Om detta – och mycket därtill – fortsätter bloggen i morgon, torsdag.

Kommentera: