Monte dei Paschi di Siena och valkampen

Il Palio

Av ÅKE MALM

Allt var upplagt för en stor seger för PD – Demokratiska partiet. Pier Luigi Bersani förklarade tvärsäkert: ”Vi skall vinna – utan tvivel”. Men sedan hände en massa saker. Silvio Berlusconi bestämde sig för att gå in i matchen. Mario Monti, avgående regeringschef och tidigare EU-kommissarie, ”steg upp i politiken”. Trots att Berlusconi var tvungen att lova att han, i händelse av seger, inte skulle kräva posten som regeringschef fortsatte Pdl ändå att ta poäng. För Silvio är en kampanjmaskin som få andra. Den Tv-kanal, det radioprogram finns inte där inte Silvio fått tala fritt halvtimmevis. Enligt en mätning skall han ha fått 63 procent av sändningstiden – ensam.

Idag känner sig Bersani förrådd. Mario Monti har glömt det lojala stöd han fick från PD under året han ledde Italiens teknokratregering. PD har nu blivit en huvudmotståndare i valkampen. Och så inträffade skandalen i MPS, Monte dei Paschi di Siena.

MPS är världens äldsta fungerande storbank, Italiens tredje största. Den kom till redan 1472 som pantbank för att hjälpa folk ur tillfälliga pengaknipor. Reglerna härstammade direkt från franciskanerorden. MPS huvudkontor ligger i medeltidsstaden Siena. Som i alla småstäder är storbanken centrum för det mesta – ungefär som förr i en svensk bruksort. Men Siena har onekligen en rad magiska övertoner som staden är ensam om. Till exempel systemet med ”contrade”, de 17 kvarter, som vart och ett är ett samhälle i miniatyr. Varje contrada har sitt välfärdssystem för invånarna. Men det som gjort Siena känt över världen är förstås ”Il Palio”. En barbacka hästkapplöpning tre varv runt stadens centrala Piazza, il Campo. En enastående – och ofta förskräckande men fascinerande upplevelse som äger rum två gånger om året, 2 juli och 16 augusti. Många hävdar att Palion organiseras för att fira slaget vid Montaperti 1260 vilket inte alls är omöjligt. Ingen annanstans ligger medeltid så nära nutid som i Siena. Varje contrada fick senaste året 14.000 euro för sina kostnader i Palion utbetalade av MPS.

MPS privatiserades som alla andra banker under 80-talet och som ägare utsågs en stiftelse där regionen Toskana, provinsen (landstinget), kommunen, universitetet och – hör och häpna – även ärkebiskopsstiftet ingick! En fascinerande roman börjar här med alla tänkbara läsningar. Det dröjde heller inte länge innan alla komplotters moder drogs in i diskussionen: frimureriet, P2 och P4-logerna. Men ursprunget till den nuvarande krisen – så långt vi känner det idag – lär vara bankens köp av Banca Antonveneta. Denna Padua-bank har ansetts vara ett centrum för den katolska maktsfären i regionerna Lombardiet och Veneto. Under 2007 beslöt MPS att använda sina väldiga resurser för att sluka Banca Antonveneta, som då kontrollerades av den spanska storbanken Banca Santander. Spanjorerna krävde 7 miljarder (i runda tal) för banken. MPS ledning tyckte för sin del tydligen detta vara småpotatis, för man förklarade sig beredd att betala – 9 miljarder. Sannerligen en märklig situation när en köpare trissar upp priset. Men en anledning fanns. De två extra miljarderna sattes nämligen in på ett konto i Santanders namn i London. Och därifrån fick de inblandade i olika omgångar kreditera sina egna bankkonton i Italien. Något som på nutidsitalienska betecknas som ”tangenti”, korruption.

Slaget vid Montaperti

Slaget vid Montaperti

Uppköpet hade dock satt MPS i gungning. För att rädda situationen började ledningen spekulera i derivat. Det kunde bara sluta i katastrof. Ordföranden i banken, Giuseppe Mussari, född i Catanzaro i Kalabrien 1962, universitetsexamen (laurea) i juridik vid Sienauniversitetet, hade gjort karriär i banken och blivit inte bara dess ordförande utan också i den viktiga bankföreningen ABI, Associazione Bancaria Italiana där Italiens alla banker är representerade. Inte bara en gång, utan också omvald en andra period. Under hans ledning i MPS drog den derivatkarusell igång som nu lett till att regeringen tvingats gå in med ett lån i fyramiljarderklassen.

Skandalen i MPS är en del i en oerhört mycket mera komplicerad bild. Det viktiga nu är att förstå hur Silvio Berlusconi och hans parti, Pdl, använt MPS-affären som en anledning att skaffa sig poäng på PD:s bekostnad. Så här ligger det till. Toscana i allmänhet och Siena i synnerhet har under decennier administrerats av först kommunistpartiet, PCI, och sedan alla dess efterföljare, DS och nu PD. Ett nära och förbrödrat samarbete med kommunstyret som utser en god del av styrelsen i MPS stiftelse.

Självklart uttalar nu alla runt Berlusconi sin starka kritik av Pd och dess sätt att infiltrera och påverka bankledningen. Pier Luigi Bersani slår förstås tillbaka och väser: ”Försök bara att dra oss in i det här – då kommer vi att slita er i stycken – sbranarvi”. Och La Repubblica antyder ett antal skandaler i Pdl:s närhet – så där litet lagom för att alla skall minnas också de gamla affärerna. På sitt sätt har Bersani naturligtvis rätt. Giuseppe Mussari fick naturligtvis inga order av PD att ge sig in i derivathandeln. Då ligger kritiken mot riksbanken, Banca d’Italia, närmare till hands. Hur gick egentligen inspektionerna till i MPS arkiv och administration? Riksbankschefen, som kallas governatore, Ignazio Visco, hävdar att inspektionerna följde sedvanliga principer. Och nu vet man att Mussaris papper hemligstämplades och gömdes undan i ett kassaskåp. Det har nu tömts och dess innehåll undersöks med lupp tillsammans med filerna i Mussaris egen bärbara.

Den här historien är långt ifrån sin lösning ännu. Nu reses frågan om staten går in och räddar MPS – skall den då kräva att få delta i bankens skötsel?

Det är alltså valkamp i allra högsta grad. Även när tusentals samlades i Milano för att minnas Förintelsen. Mario Monti fanns i främsta ledet. Helt oväntat dök också Silvo Berlusconi upp – aldrig att den mannen skulle missa en TV-kamera eller en mikrofon. Det hade varit bättre om han stannat hemma. För där säger han: ”Att Mussolini deltog i Förintelsen är naturligtvis det värsta han gjorde – men han gjorde många bra saker också!”.

Så är vi där igen. Han har sagt det här tidigare år i olika sammanhang. Så tydligen är det något han funderat på. Reaktionerna blir starka – även från hans eget parti. Han tvingas ta tillbaka och nyansera sina ord. Som en klapp på posten publicerar Corriere della Sera på nytt Roberto Benignis kommentar 1994 när Berlusconi sa samma sak, då till Bill Clinton:

Alltså precis i begynnelsen av Berlusconis karriär. Om någon har svårt att förstå Benignis flödande italienska kan sägas att ungefär så här låter det: Är karln alldeles galen. Det är som om en elektriker kommit hem för att fixa något och våldtar min hustru, sliter upp min dotter, kränker min svärmor och våldför sig på farfar – skulle man då säga jojo – men se vilken tjusig elanläggning han installerat!

1 kommentar

  1. Gun Arwitz says:

    Äntligen ar du tillaka !
    glad födelsedag !

Kommentera: