Massimo Gramellini – Fai bei sogni

Av ÅKE MALM

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris)

Turintidningen La Stampas läsare får varje morgon en liten kommentar av Massimo Gramellini. Längst ned på förstasidan under rubriken Buongiorno ställer han på 22 rader en dagsaktuell fråga i en ofta elak, alltid ironisk och elegant formulerad belysning.

Som när han som avslutning önskar Berlusconis justitieminister, den tidigare nyfascisten Ignazio La Russas efterkommande att mera likna fadern fysiskt än kulturellt. Och då skall man veta att La Russa aldrig tagit något skönhetspris bland Italiens politiker – långt därifrån.

Gramellini började som sportjournalist och gick över till att följa de politiska manövrerna i Palazzo Montecitorio först efter fotbolls-VM 1990. Då hade han vållat en mediabojkott från italienska landslagets sida efter ett giftigt porträtt av Gianluca Vialli.

Idag är han ett av de mest kända journalistnamnen i den yngre generationen (nåja, han är född olympiaåret 1960). Och det har han blivit genom två bästsäljarromaner som slagit en lång rad rekord. Den första ”L’ultima riga delle favole” (ungefär Sagornas sista rad). Den sålde 250.000 ex på 14 dagar. Den senaste är alltså ”Fai bei sogni” (litet fritt: Dröm så gott). Den sålde mer än 500.000 ex på två månader.

Till succén bidrog givetvis att Gramellini själv fick tillfälle presentera den i Fabio Fazios lördagsshow Che tempo che fa. Den här gången var det inte veckans sju mest uppmärksammade nyheter han skulle presentera i programmet, utan just den egna boken. En presentation han klarade galant, med samma självironi som vanligt.

Dock – Fai bei sogni är inte i första hand en humoristisk uppvisning. Den här gången handlar det om honom själv, romanen bygger på hans egna barndomsupplevelser. Allt från den där natten, då han just fyllt 9 år och han plötsligt vaknade av ett ”gnällande ylande: Nooooo!”.

Det var hans far som gav utlopp för sin sorg när han upptäckte att hustrun, Massimos mamma, lämnat cancerns ångest och smärtor för alltid genom att en nyårsnatt hoppa ut genom fönstret på femte våningen i huset vid Corso Agnelli i Turin. Massimo tas om hand den natten av en grannfamilj. Ingen vill svara på hans frågor: Var är mamma? Istället för att berätta sanningen för honom svarar man undvikande. Inte förrän 40 år senare tar hans gudmor fram ett gammalt gulnat kuvert ur byrån, och ger honom det med orden: ”Det är dags att du får veta sanningen nu”.

Det här är väl ingen stor litteratur i ordets gamla betydelse. Men den ger med humor och ur barnets synvinkel inblickar i de senaste fem decenniernas italienska historia. Inte minst från legendariska uppgörelser mellan Turins båda fotbollslag, Juve och Toro. Kärleken till Toro, Turins andra fotbollslag efter Juventus, var en förenande länk mellan honom och hans karge och känslosvala pappa.

Gramellini berättar snabbt något som på sitt sätt är en självbiografi trots att han ännu inte ens levt halva sitt liv. Moderns död och oförmågan att självklart gå vidare studerar han med naturlig ironi på lagom avstånd med hjälp av den kvinna som till slut lärde honom leva sitt eget liv.

 

– Se Gramellini i Che tempo che fa här (spola fram till 25:e minuten):

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).