Av ÅKE MALM
Leende och till synes orubbat självsäker, tog Silvio Berlusconi emot jublet och applåderna från sina egna. Framför honom gapade 295 tomma platser där man i normala fall finner oppositionen. Några andra fanns inte i Deputeradekammarens plenisal – så när som en liten grupp radikaler. Men de följer inga andra principer än sin egna.
Som väntat betecknades nederlaget i voteringen om slutredovisningen 2010 bara som en ”olycka på vägen”. Men det är uteslutet att detta kan få politiska konsekvenser. Och så stryker han under med rösten: Den enda demokratiskt valda institution med uppgift att ta tillvara nationens intressen är hans regering. Alternativet vid ett eventuellt nederlag i förtroendeomröstningen är ett enda – nyval. Därför att en s k teknisk regering löser inga problem och har inte den kraft en demokratiskt vald regering har, hävdade Berlusconi.
Själv är han övertygad om att han kan nedkämpa paralyseringsstrategin och pessimismen som förs fram av dem som bara söker katastrofen (i sfascisti).
Det vore helt fel att beteckna ett voteringsnederlag som det senaste som en slags förtroendeomröstning, påpekade han. Han tänker lösa de formella problemen genom att ”presentera en ny slutredovisning, som skall underställas riksrevisorerna (Corte dei Conti) och sedan voteras i senaten. Detta dokument skall godkännas efter denna debatt. Detta är regeringens plikt”.
Som vanligt ger han bilden av sig själv som det enda alternativet. Oppositionen är splittrad och existerar bara som uttryck för antiberlusconismo. ”Den som bygger schavotter med papper och förnedrar landet, och som varje dag försöker finna en ny syndabock, skall veta att han finner obetvingliga hinder på sin väg”.
Om stimulanspaketet hade han ingenting att säga och under de sista tio minuterna av talet orkade Umberto Bossi vid hans sida inte kontrollera sina gäspningar. Det var stora dramatiska grimaser och litet saliv som droppade ur mungipan. En verklighetens bild i kontrast till den Berlusconi själv ville demonstrera.