Av ÅKE MALM
I min förra blogg vågade jag mig notera en strimma ljus i den italienska ekonomin. Det skulle jag aldrig ha gjort. Några timmar senare stod Corte dei Contis ordförande, Luigi Giampaolino i institutionens talarstol:
– Illegal verksamhet, korruption, kriminalitet (malaffare) är fenomen som fortfarande är närvarande i vårt land och vars dimensioner med stor sannolikhet är oändligt mycket större än vad som normalt kommer fram.
Tillfället var den högtidliga invigningen av Det juridiska året, en årligen inträffande ceremoni då landets högsta ledning med president Napolitano i spetsen sitter ned för att lyssna på vad dessa Riksrevisorer kan ha att berätta. Bakom talaren står karabinjärer i paraduniform med plymer i hatten och försöker se ut som karyatider.
I denna glänsande församling målar ordföranden upp en skrämmande bild av tillståndet i landet. Korruption och kriminalitet kostar landet 60 miljarder euro om året. Enligt EU-kommissionen har landet 50 procent av all korruption i Europa. ”En märklig siffra, tycker presidenten, för det betyder att de övriga 50 procenten kan fördelas bland unionens övriga 26 stater”.
För att inte tala om skattesmitningen som beräknas uppgå till ett belopp i storleksordningen 100 till 120 miljarder euro. Då har ändå skatteintäkterna genom den intensiva skattekontrollen ökat med 1,7 miljarder 2011.
Korruptionen har många skepnader. En av de mest omfattande kallas vanligen ”tangenti”, helt enkelt ett pålägg på alla offentliga uppköp. Här är Italien dubbelt skyldigt, påpekar ordföranden i Corti dei Conti, eftersom landet ännu inte ratificerat Europarådets straffkonvention från 1999. Dessutom ligger lagförslaget ddl 2156 från 2010 och samlar damm någonstans trots att det handlar om viktiga ting: normer för att stoppa och bekämpa korruptionen och laglösheten i den offentliga administrationen.
Luigi Giampaolino går ut i en öppen vidräkning med hela den statliga apparaten och inte minst med partierna. Det finns ormråden där man bara inte lyckas komma till skott. Inte förrän nu när Mario Monti och hans teknikerministrar får ta på sig det här hårda jobbet.
Hur det går till i verkligheten avslöjade i fredags Piero Colaprico i en stor artikel i La Repubblica. Han tar som exempel gripandet av en 54-årig kommunanställd i Milano 24 januari. Han gick runt bland butikerna i kvarteren som ligger långt från centrum. Han förklarade för butiksägarna att deras skylt var helt fel, totalt emot alla lagar och regler. Men för en mindre summa, säg 100 euro, skulle han se till att ordna allt. Idén hade han fått från en kollega som gripits några veckor tidigare och som koncentrerat sig på lyxkvarterens modebutiker.
54-åringen ansåg sig vara mera fiffig. Han höll sig ute i periferin och vem skulle kunna tro att någon kontrollerade honom där. Men det var just vad som skedde. Två civilklädda spelade teater och kunde gripa honom på platsen.
Tio dagar senare är det en karabinjär i Palermo som upptäcks medan han tar emot 1000 euro av en person som råkat ut för en trafikolycka. Mot dusören hade representanten för ordningsmakten lovat att fixa till utredningshandlingarna.
Eller ta Nicola Bianchi, 76, kommunalråd i Sabaudia, söder om Rom, som tidigare varit borgmästare i grannkommunen San Felice Circeo. Han hade begärt 5000 euro för att ordna till en fastighetsbeskrivning (på italienska cambiare la destinazione d’uso).
Mitt i den här röran infaller ett viktigt jubileum. Det är 20 år sedan Tangentopoli, alltså Rena händer-skandalen, den som började med att en dittills okänd åklagare, Antonio Di Pietro, kunde ta en mäktig chef för välgörenhetsinrättningen Pio Albergo di Trivulzio på bar gärning.
Chefen hette och heter Mario Chiesa, en person med inflytande genom att han var nära medarbetare till socialistpartiledaren Bettino Craxi. En ägare av en städfirma hade tröttnat på att betala svart till Mario Chiesa och gjort det han borde ha gjort från början; han gick till åklagarna och berättade allt. 17 februari 1992 hade han 7 miljoner lire med sig i ett kuvert, plus en mikrofon gömd i kavajen. Utanför i polisbilen satt poliserna och avlyssnade allt som hände. I rätt ögonblick störtade de in och lyckades hindra att Mario Chiesa försökte spola ner större delen av mutan i toaletten.
Det blev upprinnelsen till Mani Puliti. Åklagarna i Milano tvingades tillsätta en speciell korruptionsrotel. I den ingick nu legendariska åklagare som Antonio Di Pietro, Gherardo Colombo, Piercamillo Davigo, Ilda Bocassini och Armando Spataro. Om allt detta har det skrivits och skrivs fortfarande mängder med utredningar. Slutresultatet var uppseendeväckande – minst sagt: två regeringspartier suddades ut: kristdemokraterna och socialisterna, hundratals politiker och tusentals företagare greps och dömdes för korruption och bestickning.
Den ständigt återkommande frågan i dessa dagar i alla intervjuer med åklagarna är: Hur är situationen idag då?
Och svaren kan sammanfattas i Antonio Di Pietros – en gång handlade det om en tumör, idag är situationen spridda metastaser.
Det hör till saken att Di Pietro tvingades bort från åklagarjobbet. Han bildade istället sitt eget parti, Italia dei valori, som idag har mellan sju och tio procent av väljarna.
– Se en video från och om Corte dei Conti: