Samtidigt som alla blickar var vända mot de franska rösträknarna gick drygt 9 miljoner italienare till lokalval. Över 1000 kommuner skulle förnya borgmästare och kommunstyrelse.
Och nog blev det ett valresultat som på sitt sätt är lika revolutionerande som det franska. I korthet kan det sägas: Berlusconipartiet Pdl är på väg mot upplösning. Lega Nord nästan försvinner i sina egna områden. Det tydligaste exemplet: till och med i Umberto Bossis hemkommun, Cassano Magnago, förlorar hemmasonens parti.
På vänsterkanten är det som vanligt tämligen rörigt. Men ändå är resultatet positivt. PD gör ett starkt val. Och starkare kan det bli. För kommunvalssystemet i Italien påminner om det i Frankrike. I första omgången får alla partier och lokala listor var med. I en andra omgång kämpar bara de två största röstplockarna. Den omgången äger rum 20-21 maj. Det blir omval, ”ballottaggio” i 18 kommuner och i de flesta av dem har PD stark segerchans.
Som alltid när det gäller lokalval är det svårt att göra jämförelser eftersom de enskilda kandidaterna, personerna, i många fall väger tyngre än partierna. Det gäller särskilt nu när de traditionella partierna hudflängs från morgon till kväll i alla media.
Tidningarnas rubriker morgonen efter valet var upplysande:
– La Repubblica: Comunali, il tracollo del Pdl.- Pdl:s sammanbrott.
– Corriere della Sera Crollano Pdl e Lega – Pdl och Lega störtar samman.
– Il Messaggero: Cresce la protesta, crollano Pdl e Lega – Protesterna ökar (i styrka).
– Il Giornale (Berlusconiägd): Dilaga antipolitica, boom grillini.- Antipolitiken sprider sig, stor framgång för grillini.
– Il Libero (Berlusconifinansierad): Senza Cav, addio Pdl – Utan Berlusconi är det slut med Pdl.
– La Stampa (Fiatägd): Boom dei 5 stelle. – Stor framgång för fem stjärnor.
Vilket allt kräver en serie förklaringar.
Cav är förstås il Cavaliere, Silvio Berlusconi (”Cavaliere”, egentligen Cavaliere di lavoro, Arbetets kavaljer, är en utmärkelse Italiens president kan dela ut. En titel för framgångsrika företagare, är tanken).
5 stjärnor – är symbolen för Beppe Grillos nygamla rörelse. Utomordentligt intressant: hur en ståuppkomiker blir symbol för en ny politisk rörelse som nu ligger på drygt 10 procent. Det vanliga smeknamnet på Grillos fans är förstås ”grillini”. Ett parti som inte är ett parti, löst sammanhållet utan någon verklig partiapparat. Allt kretsar kring Beppes blogg som för några år sedan låg på sjunde plats i Forbe’s världslista över de mest besökta.
Beppe själv är en one-man-show, vrålar och skriker i mikrofonen, använder det italienska språkets alla invektiv (och de är många) mot politiker i allmänhet och de traditionella partiernas i synnerhet. Visst är han en populist, en demagog och för många står han idag för ”antipolitica”, motståndet mot politiken som den bedrivits de senaste 20 åren.
Låt oss ta några kommuner som exempel. I Genua, den gamla arbetarstaden, har kommunistpartiet och sedan vänsterpartiet PD och dess föregångare, alltid haft en stark majoritet. Men det är också Beppe Grillos hemstad.
Även Marco Doria kommer från Genua. Han är son till Giorgio, även kallad ”den röda markisen”, de härstammar från en av Genuas äldsta och mäktigaste familjer. (Anor från 900-talet och en förfader som höll Marco Polo i fängelse). Enligt legenden blev Giorgio arvlös av sin far Ambrogio, när han skrev in sig i PCI, italienska kommunistpartiet.
Marco är historiker med 18- och 1900-talets företagshistoria som specialitet. Han var också med i PCI innan partiet bytte namn, stod sedan Rifondazione nära och räknas idag in i vänsterpartiet Sel – Sinistra, ecologia e libertà, (vänster, miljö och frihet). Partiet som har Puglias guvernör Nichi Vendola som partiledare.
PD organiserade som vanligt två försöksval i Genua för att utse mitten-vänsterns kandidat. En sympatiskt öppen omröstning där folk även från andra partier kunde delta. Vilket ledde till att Marco slog båda de påtänkta kandidaterna från PD. Bland dessa fanns den avgående borgmästaren Marta Vincenzi. Hon hade tänkt kandidera en gång till men blev syndabock för folkets vrede efter översvämningskatastrofen i Ligurien i vintras.
Nåväl, Marco Doria fick 48,7 procent av rösterna mot Enrico Musso, tidigare medlem i Pdl men nu cirkulerande runt mittenpartier som Udc. Han hade organiserat en egen lista, ”una lista civica” utan speciell partibeteckning och stannade på 14,8. Grillos 5 stjärnor representerades av Paolo Putti, som fick 13.9 procent av rösterna.
Vilket betyder att det blir en intressant nästa omgång i Genua. Väljer ”grillini” att stödja vänstermannen Marco Doria eller lägger de hellre sina röster i mitten? Eller röstar de inte alls. Aldrig tidigare har så många valt att inte rösta som i det här valet. Bara 66,9 proc av väljarna gick till vallokalerna mot 73,7 förra gången. En djupgående protest mot de traditionella partierna.
Som en direkt motsats till situationen i Genua kan vi ta den i Verona. Där segrade Flavio Tosi direkt genom att ta hem 57,4 procent redan i första omgången. Han brukar stå för Lega Nord, något som numera måste korrigeras.
Några vidlyftigarae studiemeriter kan man inte säga att Veronas borgmästare, skaffat sig. Han nöjde sig med en studentexamen och jobbade sedan med datorer, som det verkar utan några onödiga yrkeskurser. Därefter började han med politiken, upplyser Wikipedia. Som borgmästare har han uppfyllt sina vallöften. Han har rivit ett rom-läger, förbjudit gatuprostitution, utrymt en gammal skola som ockuperats av ett ungdomsgäng, bötfällt folk som kastar papper på gatan och avstått från tjänstebil efter valet. Men han har också byggt ett verkligt ungdomscentrum (centro sociale) och kapat en rad onödiga utgiftsposter.
En jordnära administration som veronesarna tydligen gillat. Men tillhör han Lega Nord eller inte?
Ett annat spännande exempel är valet i Palermo. Där ställde på eget bevåg Leoluca Orlando upp. Han regerade Palermo i olika omgångar från 1985, först för Democrazia cristiana (DC). Men hamnade snart i konflikt, bildade ett eget parti kallat La Rete (Nätverket), gick över till I Democratici (en av PD:s skepnader) och fortsatte i Margheritan – den kristdemokratiska delen av PD, om man får uttrycka sig lite förenklat.
Han var den förste borgmästaren i Palermo som aktivt arbetade mot maffian, organiserade gigantiska folkliga demonstrationer mot den organiserade kriminaliteten. Däremellan var han deputerad i Rom. Hans senaste rollbyte innebar att han lämnade PD och gick över till Antonio Di Pietros Idv där han verkat som språkrör (när platsen lämnas ledig av partiledaren).
Han stödde Rita Borsellinos borgmästarkandidatur men när hon misslyckades ställde han upp själv. Rita är alltså syster till Paolo Borsellino, åklagaren som sprängdes i luften av maffian. Trots oddsen emot sig vann han stort i första omgången med 48.6 procent. Nummer två blev PD:s officielle kandidat, Fabrizio Ferrandelli med dryga 17 procent. Omval alltså och att tonen redan från början är hjärtlig kan man förstå när man citerar Ferrandellis omdöme om Orlando: ”E’ uno cialtrone”, vilket kan översättas med – Han är en lymmel.
Det intressanta vad gäller Sicilien är att Pdl fullständigt rasat samman. Det kan bero på att maffian röststrejkar, enligt vissa omdömen. Det lämnades i varje fall inte in några röstsedlar i Siciliens fängelser. Men det kan också bero på att Pdl helt enkelt spelat ut sin roll. Man har ingentng längre att föreslå. Plus alla skandaler och ansvaret man måste bära för den ekonomiska krisen.
Berlusconi själv reste till Moskva för att närvara vid hans kompis Putins edsvärjning. Det sägs att han lägger en stor skuld på misslyckandet på den partiledare han utsåg, Angelino Alfano. Nu finns det till och med röster som hävdar att Alfano måste bytas ut.
Det talas om en kandidatur för Daniela Santanché. Hon är, enligt min modesta uppfattning, det närmaste man kan komma en tvättäkta fascist idag.