Kärnkraft, politik och blivande helgon

Kärnkraftverk

Av ÅKE MALM

Två dagar före påsk – då händer det.

Regeringen presenterar ett tillägg till lagförslaget ”Omnibus” – bara namnet är en egen historia. En lagpåse där man stoppar ner alla möjliga och omöjliga frågor och kräver ett snabbt beslut. Just nu ligger ”Omnibusen” hos Senaten.

Där finns t ex frågan om Italien skall anse kärnkraft vara definitivt ute. 12 dagar efter japanska tsunamin beslutade regeringen om ett moratorium. Nu går man ett steg längre och lägger allting på is. Frågan är om det är definitivt eller inte. En liten skrivning i någon paragraf hänvisar till diskussionen på EU-nivå. Rent teoretiskt skulle det finnas en chans att genom den paragrafen ta upp frågan på nytt när och om det skulle behövas.

Det omedelbara resultatet är att folkomröstningarna i juni blev ett ämne kortare. Regeringen anser nämligen att det nu inte finns någon anledning att låta folket folkomrösta i en fråga som redan har behandlats i den riktning som proponenterna avsåg.

Det är förre Milanoåklagaren Antonio Di Pietro och hans parti Italia dei Valori som organiserade namninsamlingen för att få till stånd en folkomröstning. Enligt lagen krävs det en halv miljon vidimerade namnunderskrifter – och det klarade man med råge. HD och författningsdomstolen har godkänt frågeställningarna. Men med regeringens beslut faller ändå hela frågan.

Detta gör inte Antonio Di Pietro särskilt nöjd. Kärnkraften är en lika brännande het fråga nu som när folkomröstningen ägde rum 1987 då Italien sa nej till all kärnkraft – även den som skulle ha börjat produceras i tre färdiga verk. Allt stoppades i någon slags malpåse eller började monteras ned. Ett praktfullt exempel på italiensk kapitalförstöring.

Och det finns många…

Varför är Di Pietro inte nöjd efter ett beslut som ändå gick i den riktning han önskade? Jo, han och många andra i oppositionen, hade hoppats att kärnkraftsfrågan skulle ha lockat en stor mängd väljare att gå och rösta. Enligt lagen krävs att 50 procent plus en deltar i omröstningen. Eljest uppnås inte kvorum.

I allmänhet är italienska folkomröstningar ”abrogativa” – de sätts in när en åsiktsgrupp vill eliminera en lag. Det finns inte här något institut med ”förslagsgivande folkomröstningar”, referendum propositivi.

Håller man nu i minnet dessa båda faktorer och tänker på att en av de frågor som skall avgöras i juni är lagen om ”laga förfall – legittimo impedimento”, vilket på nutidsitalienska betyder Silvio Berlusconis rätt att anse sig så till den milda grad upptagen av sitt uppdrag som regeringschef att han inte behöver inställa sig till en rättegång som gäller honom.

Kärnkraften hade med säkerhet lockat ut en majoritet väljare som då i förbifarten haft tillfälle att uttrycka sin åsikt också om ”legittimo impedimento”. Utan kärnkraften är det risk att folket föredrar badstränderna framför valurnorna.

Dock – det finns ännu en fråga som håller hoppet uppe för oppositionen. Den gäller vattnet.

Det som en gång var en kommunal angelägenhet har på många platser blivit en företagsekonomisk fråga. Den uttalat liberala regeringen Berlusconi införde en lag som gav kommunerna rätt att lägga ut vattenförsörjningen på privata företag. Då skulle marknaden sätta priserna och alla skulle tjäna på en förstklassig service.

Nu vet vi vad som hände – även den här gången när marknaden skulle säga sitt. För många har kostnaden för vattnet fördubblats, servicen motsvarar inte alls den man drömt om och redan nu vet man att en majoritet skulle rösta för att röja undan den här lagen. Förhoppningen är alltså att vattenfrågan skall locka väljarna så mycket att de också tycker till om Berlusconis rätt att få anse sig alltför upptagen när domarna kallar.

Johannes Paulus II

Långt före folkomröstningen är det dags för viktiga lokalval, inte minst kommunalvalet i Milano, den 13 -14 maj.

Där står valet mellan borgmästaren Letizia Moratti, framgångsrik försäkringsmäklare och del i den stenrika oljefamiljen med samma namn (och forbollslaget Inter) och vänsterns Giulinao Pisapia, en känd advokat och två gånger deputerad, vald på nykommunisternas (Rifondazione comunista) lista.

Pisapia är intressant eftersom han slog PD:s officielle kandidat, Stefano Boeri, som vänsterns representant, 45 procent mot 40. Det blir anledning att återkomma till Pisapia under de närmaste veckorna. I Milano finns också en mittenkandidat som kan bli intressant om det går till utslagsval (ballottaggio)

Lokalvalen kan inte underskattas. 13 miljoner väljare i 1300 kommuner. Viktiga städer som Torino och Napoli. I Torino är Piero Fassino, PD:s utrikespolitiske ansvarige vänsterns kandidat mot högerns Michele Coppola.

Neapelvalet är särskilt komplicerat. Vänstern har regerat i 18 år och resultatet är minst sagt katastrofalt. PdL satsar på företagaren Gianni Lettieri och PD, tillsammans med de gröna, på förre prefekten Mario Morcone, tidigare riksansvarig för utredningar om den organiserade brottsligheten.

I den här situationen är det lätt att förstå att temperaturen stiger.

I Milano går Silvio Berlusconi upp i talarstolen för att agera dragkrok åt Letizia Moratti och förkunnar att domarkåren består av Rödbrigadister. Två dagar senare klistras tiotusentals plakat upp på alla möjliga platser i staden med texten: Ut med BR från domstolarna, där BR står för Brigate Rosse. Det blir ramaskri, alla undrar vem den ansvarige är. På andra dagen kryper Roberto Lassini fram. Han är borgmästare i en liten kommun utanför Milano, tillhör PdL (förstås). Hans parti förklarar att han handlat på eget initiativ. Först två dagar senare meddelar han att han hoppar av vallistan (vilket senare visar sig omöjligt). Han skickar också ett brev till landets president med en ursäkt.

Ingredienti pastiera

Vilket inte hindrar många från att ställa sig frågan: Är Berlusconi en tillgång för PdL i den här valkampen. Splittringen i partiet är total, om man undantar viktiga omröstningar i parlamentet. En förlust för PdL i Milano skulle, enligt många bedömare, betyda slutet på Berlusconi-eran.

Eller början till slutet.

Ännu innan valdagen har framför allt romarna ett ännu viktigare datum att hålla i minnet.

Söndagen den 1 maj blir påven Johannes Paulus II saligförklarad, första steget mot helgonförklaringen. 300.000 pilgrimer väntas till Rom, vilket om siffran besannas är närmat en flopp. Tidigare hade man talat om en miljon men rader av avbeställningar har drabbat resebyråerna. Allt hänger nu på polackerna som organiserar blixtvisiter i buss. Dem har ingen räknat ännu.

Vi som var med när köerna ringlade sig kilometerlånga längs Via della Conciliazione vid påven Wojtylas begravning undrar vad som hände sedan. Nu försöker till och med vänstertidningar som La Repubblica blåsa upp lite intresse men stämningen verkar tämligen sval.

Tidningen kunde häromdagen berätta en märklig nyhet. Det skulle inte ha varit två utan tre skott som träffade påven vid attentatet 13 maj 1981.

Den tredje kulan plockades upp i jeepen som förde honom runt Petersplatsen där han träffades av attentatsmannen Mehmet Ali Aĝcas pistolskott. Åklagarna som sysslade med utredningen hade svårt med samarbetet med Vatikanens ansvariga. Berättar en av de ansvariga utredarna.

Men först är det påsk och jag kan bara glädjas över de ljuva dofter som sprider sig från köket där årets upplaga av La Pastiera är på väg att ta form och färg. Glad Påsk till alla läsare.

1 kommentar

  1. Mikael says:

    Tack för detta utmärkta, initierade reportage! I och för sig har väl läget beträffande kärnkraften redan hunnit förändras avsevärt. Men detta gav ju en hel del relevant bakgrundsinformation.

Kommentera: