IKEA, påvar och 1 maj

Bild

IKEAs reklambild

Av ÅKE MALM

Påsksöndag i Neapel, redan för ett tag sedan, stilla vid golfens kust med Capri knappt synlig genom soldiset.

Man störtar ut till tidningskiosken och skaffar sig en ordentlig skörd. Samtalsämnen saknas sannerligen inte. Ikea får förstasidesplats med en annonskampanj som får regeringens familjeminister, egentligen statssekreterare med ansvar för familjefrågor, den gamle kristdemokraten Carlo Giovanardi, att gå i taket.

Egentligen är det en försåtligt gillrad journalistisk fälla som statssekreteraren klampar ner i med buller och brak. Utgångsläge: Ikea öppnade efter nästan 10 års bedrövelser, en ny affär i Catania på Sicilien för en dryg månad sedan. Jag skall inte gå in på anledningarna till bedrövelserna. Men jobbigt har det varit för svenskar att förstå sig på det subtila politiska spelet på Sicilien.

Som vanligt slogs på trummorna med vitsiga annonser i lokalpressen. Den här gången var det en bild på två unga män som höll varandra i händerna som drog till sig uppmärksamheten. Men mer ändå rubriken: Vi är öppna för alla familjer.

Så går veckorna och ingen tycktes varken ha sett eller reagerat på annonserna. Inte förrän Klaus Davi med sin talkshow på Youtube ”Klauscondicio” får ögonen på annonsen och letar fram Giovanardi för en kommentar. För en kommentar med provokativa journalistiska rubrikmöjligheter var det alldeles rätt person.

– Denna annons är ett brott mot Italiens författning. En utmaning i dålig smak. (Egentligen använder Giovanardi en terminologi hämtad från fotbollen. Han säger ordagrant: ”Contrasta a gamba tesa contro la nostra Costituzione, offensivo, di cattivo gusto”. Jag skulle förmoda att “a gamba tesa” kan översättas med “glidtackling som inte når fram till bollen”, eller kanske ”tackling med för hög fot.)

– Ikea är fri att vända sig till vem som helst med budskap som man anser opportuna. Men termen ”familjen” står i öppen kontrast till vår grundlag som säger att familjen är en naturlig enhet som grundar sig på äktenskapet.

Giovanardis utspel ägde rum två dagar efter att PD-deputeraden Paola Concia angripits strax utanför parlamentet, där hon promenerade med sin partner Ricarda hand i hand. En man klev fram och väste till dem: ”Ni lesbiska borde brännas i ugnar. Ni är vidriga”. Påhoppet skedde inför flera förbipasserande men ingen tycks ha reagerat till kvinnornas försvar.

– Bara några få dagar efter attacken mot Paola Concia, kommenterar PD:s Ivan Scalfarotto, går Giovanardi helt oansvarigt ut och fyrar på under elden som pyr av hat i vårt land. Och Aurelio Mancuso, ordförande i Equality Italia, påpekar att kommentarer som Giovanardis är farliga för att de understödjer en atmosfär av homofobi som leder till mera våld och förolämpningar gentemot gay, lesbiska och trans.

Franco Grillini, IdV: Den ståndaktige statssekreteraren i ”Bunga-bungaregeringen” försöker övertyga oss med sin moralistiska filosofi.

Nu hör det till saken att i detta motsägelsefulla land är Catania en ovanligt upplyst plats där den första lokalen för lesbiska öppnades redan på 80-talet. Utan att det förekommit några provokationer, understryker en av grundarna, Anna Salvo.

_________

Vilken söndag 1 maj det var! Ett festande som började redan på lördagen när 200.000 samlades i Circo Massimo för vad kyrkans organisatörer kallade ”la veglia” – vakan. En förberedelseafton inför det massiva skådespelet på Petersplatsen och dess närmaste omgivningar. 1,5 miljon pilgrimer uppges ha kommit till Rom för att fira hur Johannes Paulus II blev en ”beato”.

Nu kan jag inte hålla mig utan att ge TT-AFP en känga igen. I deras telegram från händelsen, publicerat i DN.se sägs att den förre påven blev ”välsignad” av kyrkan. Vilket naturligtvis är alldeles fel. Det hade räckt att kolla med Wikipedia så hade redaktören fått veta att ”beato” kommer från latinet ”beatus” och betyder lycklig. Norstedts ordbok ger exemplet ”beato te” – lycklige du!

Hursomhelst – saligförklaringen som den hejdlösa ceremonin benämns är första steget mot helgonförklaringen och det är uppenbarligen något som griper aktiva katoliker. 100.000 polacker hade rest till Rom för att fira landsmannen Karol Wojtylas upphöjelse. Halva stan var avstängd och alla intervjuade talade om den väldiga rörelse de känt vid det högtidliga tillfället då påven Benedikt XVI förkunnade den nye saligförklarades upphöjelse.

Knappt var ceremonierna slut på Petersplatsen förrän nyhetsbyråerna rapporterade att många troende lämnade den religiösa ceremonien för att istället bege sig till det traditionella 1 majfirandet framför basilikan San Giovanni. Så blandar sig andligt och världsligt på ett naturligt sätt i den eviga staden.

Dock kan jag inte undvika några kommentarer till Karol Wojtylas nya rang. Jag följde honom som utsänd reporter under hans stora skandinaviska resa 1989: Oslo, Trondheim, Tromsö, Reykjavik, Köpenhamn, Helsingfors och Stockholm. Ett vidunderligt tillfälle att se en påve på nära håll och i full fart, och samtidigt uppskatta Vatikanens otroliga organisationsförmåga.

Det finns en näpen glimt från tillfället på Youtube där man kan se en väldigt ung kungafamilj och påven tillsammans på slottet. Dessutom får man höra påven tala svenska.

Den resan var det enda tillfälle i mitt journalistliv som jag tvingats genomföra en intervju på knä, vilket inte hade så mycket med min (föga) devota inställning att göra utan på att Karol satt längst fram i en liten DC 9:a. Trängseln blev så kompakt att det blev nödvändigt att gå ned på knä för att kunna sticka fram en mikrofon.

Nåväl, diskussionerna går nu heta om det var riktigt eller inte att spränga alla regler och protokoll och genomföra saligförklaringen så kort tid efter Johannes Paulus död. Många anser att det inte fanns någon anledning att skynda på och skälen är många.

Det finns flera sätt att se på denne påves verk för sin kyrka. Många hävdar att hans charm och karisma var precis vad kyrkan behövde för att nå ut med sitt budskap i en tid när de nya medierna ställde nya krav. Johannes Paulus hade verkat som en helt vanlig kyrkoherde i den polska provinsen innan han blev biskop och så småningom utnämndes till kardinal. Till skillnad från andra prelater som gjorde karriär inom curian eller i den heliga stolens diplomatiska verksamhet. Av detta följde hans förmåga att tala direkt till vanligt folk. Eller som en kvinna uttryckte det i en intervju med Rai: ”Han blev som en far man kunde lyssna till och tala med”.

Hans roll i maktuppgörelsen med den polska kommunistregimen kan inte underskattas och det anses också att han spelade en betydande roll när Berlinmuren och östeuropas kommunistregimer störtade samman utan att det krävdes floder av blod. Det frö till den polska frigörelsen som den fackliga organisationen Solidaritet utgjorde bekostades till betydande del av medel som passerade genom Vatikanens bank IOR – på gott och ont.

bild

Johannes Paulus

Många observatörer anser dock att det fanns två påvar med samma namn. En som verkade för Östeuropas befrielse och en som kämpade mot allt som kunde verka förlösande och nyordnande i kyrkans inre. Det ställdes väldiga förhoppningar om hur han skulle förverkliga många av reformerna som stakats ut under Andra Vatikankonciliet. Men det blev tvärtom. Han bekämpade på sitt sätt konciliet och ingrep mot dem som på något sätt förkroppsligade drömmarna från konciliet. Det finns rader av exempel från Italien: Dom Franzoni i San Paolo-basilikan är ett. Alla de som hoppats att något skulle hända på celibatfronten eller i frågan om födelsekontroll blev grymt besvikna.

Han bekämpade allt som hade med befrielseteologin att göra, vilket betydde väldiga lidanden för dem som försökt närma kraven på social förnyelse med evangeliets egna ord. En rörelse som främst gällde Sydamerika. Han såg inget hinder i att framträda tillsammans med Pinochet i Chile och han lämnade Boff och Romero ensamma vilket kan ha varit en anledning till att den senare mördades framför altaret i hans egen kyrka.

Han utmanade allt som betydde social utveckling när han helgonförklarade Pius IX, Pio Nono för alla italienare. En påve som inte bara sysslade med finesser som införande av dogmen om påvens ofelbarhet utan också bannlyste alla som hade någon del i Il Risorgimento – rörelsen som ledde till Italiens enande.

Men den viktigaste kritiken är nog ändå den som framhåller hur Johannes Paulus inte gjorde någonting för att gå till rätta med de lidanden som pedofilpräster i hans egen kyrka vållade tiotusentals barn och ungdomar världen runt. Det är något hans efterföljare fått ta hand om. Och det har inte varit lätt.

En blandad bild alltså. Också ur många andra synvinklar. Det väcker alltid en känsla av att bevittna något makabert när man ser kyrkliga dignitärer samlas för att lyfta upp den för sex år sedan avlidne påvens kista från Peterskyrkans krypta. Och man förundras när det bekräftas att några droppar av hans blod samlats i en ampull som förfärdigats av Vatikanens guldsmedsmästare. Ett relikvarie som för tankarna till Neapels San Gennaro

Och vad skall man säga om Zimbabwes president Robert Mugabe på plats inför påvens altare med hustrun Grace.

Något totalt annorlunda var alltså förstamajfirandet vid San Giovanni. Där var det också väldigt fullt – skall man våga sig på en gissning på 300.000 till en halv miljon? Det har blivit tradition att den festen inte innehåller några fackliga ledares tal – de drar ut i landsorten istället. Vid San Giovanni är det musiken som får tala. Alla Italiens rockare och protestsångare finns på plats. En musikupplevelse som håller på till långt in i natten. Alldeles gratis!

Kommentera: