Ropen ekar inför TV-kamerorna medan poliserna går in med batonger och skyddssköldar.
– IKEA mafia, IKEA mafia.
Inte precis vad man brukar höra i Italien om den svenska möbeljätten. Men nu har Ikeas väldiga logistikcentrum i Piacenza verkligen hamnat i blickfånget. Anläggningen servar inte bara Ikeas 20 affärer i Italien utan också två i Schweiz och sedan alla butiker kring nordöstra Medelhavet. Så när strejkande arbetare slår upp en mur kring Piacenzas distributionscentrum märks det i en stor del av världen. Så mycket mera som borgmästaren kommer till platsen och försöker medla och ett helt poliskompani börjar lyfta bort arbetare som blockerar portarna. När inte detta lyckas börjar batongerna arbeta – inför TV-kamerorna. 12 personer skadas och får föras till sjukhus. Åklagarämbetet i Piacenza inleder en förundersökning för att se vilka som vållat demonstrationerna.
Demonstrationerna organiseras av COBAS, en av Italiens mest kampvilliga fackliga organisationer. Cobas-facket har ingenting med de gamla tradionella LO-na att göra, de som går under beteckningarna CGIL, CISL och UIL. Cobas står för Comitati di Base och uppstod under 80-talet som en reaktion mot vad som betecknades som toppstyrda och föga kampvilliga traditionella fack. I det här fallet gäller striden endast indirekt Ikea. En del av transporterna och stuverijobbet har lagts ut på tre olika kooperativer och några av dessa har begärt facklig hjälp från Cobas när det gäller arbetstider och övertidsarbeten. I stort sett rör det sig endast om drygt 200 jobbare medan 300 anställda hos Ikea protesterat mot blockaden och skrivit ett brev till president Giorgio Napolitano.
– En liten minoritet hindrar oss från att arbeta och det innebär ett hot mot företaget, heter det i brevet till presidenten.
På Cobas låter det annorlunda.
– Cobas i Bologna Emilia Romagna är solidariska i deras RÄTTVISA OCH VÄRDIGA KAMP för att uppnå de rättigheter som det fackliga avtalet föreskriver, för att motsätta sig oförsvarliga arbetsvillkor, den interna diskrimineringen inom företaget, förbudet för facket att komma in på arbetsplatsen, de förfalskade lönekuverten och avdragen på lönen för skador som aldrig uppkommit.
Allt detta är naturligtvis inte bra för Ikeas anseende. Särskilt som man just startat en website som handlar om förbättringar och förändringar i världen som Ikea initierat. Där lovar nu rader av kommentatorer att aldrig mera sätta sin fot i en Ikeabutik om inte saker och ting i Piacenza förändras.
En kväll drar ett demonstrationståg genom staden. Tidningen La Repubblica konstaterar att de är 130 och att allt går lugnt tillväga. Men Ikea förklarar att man friställer ett hundratal arbetare som inte längre behövs i Piacenza eftersom man måste omorganisera logistiken. En åtgärd som gör stämningen ännu mera upprörd och som får många att tala om hämndaktion och att Ikea försöker spela ut arbetarna mot varandra. Det skulle nog behövas ett fredsfrämjande utspel för att inte positionerna skall låsa sig helt.
Men nu över till dramatiken i den italienska politiken. Under veckan som gick har följande inträffat.
Silvio Berlusconi sa först att han stödjer Pdl:s partisekreterare Angelino Alfano. Ett dygn senare när Alfano börjat organisera partiets primärval, ändrade han sig och ansåg att sådana val inte ger någonting, att de tvärtom motverkar partiet. Alfano svarade med att undra vem man då skulle satsa på. En gammal glassförsäljare eller en f d industriförbundsordförande. Alla vet vilka som döljer sig bakom dessa beteckningar. I vilket fall som helst, menade Alfano, gav de inga röster till partiet.
Varpå Berlusconi hävdade att han själv var värd minst 10 procent av väljarna – alldeles på egen hand. Ett storartat gräl och ett tecken på att Pdl håller helt på att rasa samman. Många väntar och fruktar att Berlusconi skall återta sina löften att inte ställa upp. Och istället kasta sig in i ringen igen. Något som helt säkert betyder partisplittring och nya partinamn. Totalt kaos alltså i Pdl.
Under tiden pågår valkampen intensivt inom just PD inför primärvalen. Pier Luigi Bersani, den nuvarande partisekreteraren, tillhör det äldre gardet. Han var industriminister hos Romano Prodi och var med från Pci-tiden. En man som uppskattas starkt i många kretsar – även bland stora kapitalister och industriledare som Carlo De Benedetti. Emot sig har han Matteo Renzi, 38 år och borgmästare i Florens. En ung man med klara ideer och en aldrig sinande svada. Hans främsta krav på sitt parti har varit att ”skrota de gamla”, vilket betyder Bersani. Inte för att han skulle vara alltför radikal – snarare tvärtom. Precis var Renzi själv står på den radikala skalan är litet mera svårbestämt. Men skrotningskravet har tagits väl emot i partiet. I opinionsundersökningar ligger Renzi på runt 36-38 proc mot Bersanis 38-42. Bersani hade knutit starka band med mittenpartier som CDU – som består mest av gamla kristdemokrater. Ledare där är Pier Ferdinando Casini som dock gärna försvarar en oavhängig position i mitten. En klassisk vågmästarroll.
I den strid om en ny vallag som av och till pågått i några år hade man häromdagen nått fram till ett läge där frågan var: om Beppe Grillo vinner stort i valet – hur stark får hans majoritet bli? Bakgrund: för att främja regeringsdugliga majoriter innehåller den gällande vallagen ett särskilt påslag för vinnarna, något som tex ledde till att Berlusconi hade nästan 100 rösters majoritet i kammaren. Den starkaste regering Italien någonsin haft. På pappret.
Lagen, Legge Calderoli, kallas också ”Porcellum”, något alldeles svinaktigt, vilket lagens tillskyndare själv påpekade. Krav på en ny vallag har sedan förts fram av alla partier. Men hur skall den se ut? En fråga som formuleras mot bakgrund av ständigt nya faktorer. En av dessa är just hur stark Beppe Grillos Femstjärnorrörelse skulle kunna bli efter den imponerande valsegern nyligen på Sicilien. Det skulle vara en katastrof, anser många, om Grillo skulle bli regeringschef eller liknande. Casini föreslog ett tillägg som innebar ett bara ett parti som når 42,5 procent av väljarna skulle ha rätt till majoritetstillägget. Det röstades sedan igenom med stöd av alla högerpartier och en rad i mitten också. Det hör till saken att inget parti någonsin i Italiens historia haft en sådan majoritet. PD togs på sängen och Bersani framhöll att om det var så här Casini menade att ett samarbete skulle gå till, då hade han tagit grundligt fel. Resultat: den kommande mitten/vänster-alliansen, som enligt alla undersökningar skulle vinna stort, var redan i upplösning.
Nu visar det sig att förhandlingar trots allt pågår och att man arbetar med nya kompromisslösningar. Men händelsen visar att Italien nu gått in i en verklig valkamp. En lång och bitter sådan fram till i april – om ingenting händer dessförinnan. Beppe Grillo har för egen del problem med disciplinen i hans – rörelse. förguds skull skriv inte parti. Då blir Grillo vansinnig. En medlem, Federica Salvi, som ställt upp i Ballarò, fick efteråt veta att det var bara ett sätt att kittla G-punkten. TV är det värsta Grillo vet. Han har utfärdat förbud för alla medlemmar att vara med i talshower och liknande. TV förstör moralen och att bli utfrågad av någon av partierna lejd journalist är det värsta som kan hända. Praktiskt taget är det bara Grillo själv som får yttra sig. Det gör han i sin blogg som tillhör de mest lästa i världen. En diktatorisk inställning som fick många av de traditionella ledarskribenterna att gå i taket. Sedan hör det till saken att Grillo lanserat Antonio Di Pietro som kandidat när det blir presidentval till våren. Men det var förstås några dagar innan Di Pietros fastighetsförvärv dissikerats i Report.
Den spännande hösten fortsätter.