Den stora nyheten från den tredje upplagan av FAO:s livsmedelskonferens här i Rom var att fler människor nu är överviktiga än hungrande. Detta faktum hindrar dock inte att det enligt EU:s representant,Nejen Mirica, fortfarande finns över 161 miljoner barn som svälter, en fjärdedel av jordens alla barn. Och detta är en oacceptabel siffra lägger han till.
– Ändå får man inte glömma att det finns positiva inslag i den här bilden. 1992 när den senaste konferensen hölls var det nästan 1,5 miljarder som svälte – idag finns det 805 miljoner kvar att rädda undan hungern, förklarar Sveriges ambassadör vid Fao, Cecilia Nordin Van Gansberghe.
Hon har för ett ögonblick lämnat plenisalen där 147 länders representanter håller sina tal och förklarar hur de tänker lösa livsmedelsproblemen.
– Perspektiven förskjuts – när miljoner människor kunnat lämna den värsta svälten bakom sig uppkommer frågor om hur man skall kunna minska svinnet och slöseriet i den rika världen. Med enbart det som man slänger där skulle miljoner människor i u-länderna kunna förbättra sin situation. För att komma åt dagens aktuella problem måste vi nu sätta in resurser för att föra ut kunskapen om hur folk skall äta och vilka måltidsvanor de måste skaffa sig.
Men också annat har lyfts fram. Påve Franciskus, som var en av de många talarna, påpekade att det också gäller att slå vakt om människors värdighet – deras dignità. Och det gör man inte med en allmosa. När det gäller vapen och krig saknas det minsann inga resurser, underströk påven.
Den som vill veta mera finner mängder av uppgifter och intressanta fakta på konferensens websida.
.*.
Nu till mera värdsliga ting. Matteo Renzi kämpar i motvind. Han måste helst före nyår få i hamn så många av de utlovade projekten som möjligt. Ledarskribenter och insändarförfattare har redan börjat behandla honom som en som lovar stort men håller tunt.
Det är inte lätt för Renzi. Verkligheten bryter hela tiden in med nya dramatiska frågor att ta ställning till. Som HD:s dom i Eternitfallet, som gällde ersättning till över 3.000 människor som dött i sviterna av eternitkatastrofen. Fram till 1987 användes i fyra fabriker i Norditalien asbest för att tillverka rör, tak, väggbeklädnader och mycket anat. Ett utmärkt material, ansågs det då. Först decennier senare kunde man vetenskapligt visa att asbesten vållat hundratals fall av lungcancer, malignt mesoteliom. Problemen för männsikorna där har dock fortsatt. Bara i staden Casale Monferrato i Piemonte har hittills 1.830 döda räknats in, varav enbart i år över femtiotalet döda.
2012 dömdes ägarna av Eternit Italia, schweiziske multimiljardärerna Stephan Schmidheiny och Louis De Cartier De Marchienne, den senare avliden 2013, till 18 års fängelse. Domen överklagades och i appellationsdomstolen sänktes straffet till 16 år. De avlidnas anhöriga tilldömdes ett skadestånd på 30.000 euro. De fackliga organisationerna tillerkändes 100.000 euro var och kommunen Casale Monferrato skulle få 25 miljoner. Allt detta revs dock upp av HD, Corte di Cassazione, i onsdags. Inte så att rätten ansåg att de anklagade var oskyldiga. Brotten ansågs istället vara preskriberade.
Borgmästaren i Casale utlyste kommunsorg och dagen därpå var samtliga tidningar ense i sitt fördömande av domen. Det man särskilt kritiserade var att man knutit preskriptionsfristen till det datum då fabriken stängdes. Även om det gjordes 1987 har asbestfibrerna funnits kvar i åratal i byggnader och omgivningar och deras skadliga verkan pågår än idag, menar man.
Giovanni Maria Flick, tidigare justitieminister i Romano Prodis första regering och också tidigare ordförande i Författningsdomstolen (Corte Costituzionale) påpekade att problemet är att Italien inte lyckats införa en enkel och klar lag om miljöbrott. Det finns försök till en sådan i rader av olika lagar. Men det är kaotiskt, oprecist och motsägelsefullt och svårt att tillämpa.
Som så mycket annat i detta land.
*.*
Så har vi rader av företagsnedläggelser, hundratals nya arbetslösa och nya demonstrationer. För en sak har jag lärt mig under mitt halvsekel i Italien: ingen anställd accepterar att bli avskedad. ”Dobbiamo difendere il nostro lavoro”, vi måste försvara vårt arbete, heter det. Det betyder spontana (mer eller mindre) strejker. Och händer inget då ockuperas vägar, motorvägar eller järnvägar. Att under en halv dag blockera Autostrada del Sole, denna pulsåder mellan norra och södra Italien, får effekt i hela landet.
Stålverket i Terni, 11 mil norr om Rom är ett bra exempel. En stad på drygt 100.000 invånare och stolt över att vara San Valentinos födelsestad. Här började industrialiseringen redan i början av 1800-talet och hundra år senare betraktades Terni som en av landets mest industrialiserade städer. Under andra världskriget bombades stan och industrierna sönder och samman i ett hundratal allierade bombräder. Anläggningarna byggdes sedan delvis upp igen och längre fram koncentrerades tillverkningen där till specialstål. 2012 övertogs Terni-fabriken från dåvarande ägaren ThyssenKrupp av Outokumpu.
Enligt facket har ThyssenKrupp dribblat för att spela ut de olika anläggningarna mot varandra för att till slut kunna kontrollera allt i sina tyska stålverk. Men italienarna är stolta över sin skicklighet i specialstål och vill inte se att nästan 600 jobb försvinner. Formellt är det tyskarna som fortsätter att förhandla med regeringen och facket om Ternis framtid. I dagar och nätter har diskussionerna pågått till ackompanjemang av talkörer, visselpipor och ett dunkande av arbetshjälmar mot gatan. Senaste budet handlade om en utlovad produktion på minst en miljon ton specialstål. Men ingen vågar ännu tala om en definitiv lösning. Problemet är istället hur den italienska stålindustrin skall kunna överleva. Men det är en lång historia som jag tänker ta vid ett senare tillfälle.
*.*
Tänk er att staten måste spara och att alla statliga institutioner, inklusive public service, tvingades delta i en stor sparkampanj, som för public service innebar minskade anslag med 150 miljoner euro. Nog skulle det bli ett liv, alltid.
Och just det är vad som hänt. det handlar förstås om RAI, en gång ett ankare för opinionsbildningen och under säker (kristdemokratisk) kontroll i jätten statsföretag, Iri. Idag däremot ett företag som kontrolleras direkt av regeringen via ekonoministeriet. Nu har styrelsen efter omröstning beslutat att överklaga sparbetinget vid den regionala administrativa domstolen TAR (se tidigare bloggar).
En majoritet i styrelsen protesterade mot de statliga kraven. Men några röstade nej. Bland dessa märktes Luisa Todini, styrelseordförande i det egna familjeföretaget i byggnadsbranschen. Hon är också chef för det gamla Postverket (som är delvis privatiserat) och alltså tills nu styrelseledamot i RAI.
– Det är rena galenskapen att rösta mot sin ägare, menade Luisa Todini och lämnade sitt styrelseuppdrag. Hon fick medhåll av generaldirektören Luigi Gubitosi.
Men de andra tänker alltså gå vidare och då blir detta förstås en aktion som riktar sig mot regeringen. Kravet på sparbetinget på de statliga institutionerna kom till när regeringen behövde pengar för att permanenta barnfamiljernas 80-eurobonus.
Undra sedan på att Matteo Renzi tycks bli blekare om nosen för varje dag som går.