Vem minns inte uppmaningen från studenternas år 1968:
– L’immaginazione a potere. Låt fantasin ta makten.
Igår var det återigen studenterna som höjde sina manifest och paroller. Gatorna i alla italienska städer fylldes av demonstrationståg, skolorna stod tomma och på universiteten samlades demonstranter på taket.
Ja, det är ingen överdrift. Det här är senaste metoden att väcka uppmärksamhet. Nu är det forskare och professorer som med tält och sovsäckar ockuperar fakultetbyggnadernas tak. Det blir garanterat en snutt i aktuelltsändningen på kvällen.
Men på en punkt skiljde sig gårdagens manifestation från alla övriga protesttåg som varje dag drar fram genom Roms centrum. I främsta linjen fördes plakat i form av jättelika böcker. På omslagen stod i stora bokstäver namnen på litteraturens odödliga:
– Don Chisciotte. Satyricon. Decamerone. Isola di Arturo (Elsa Morante ). Cent’anni di solitudine. Il principe (Machiavelli). Gomorra. Il Sole nudo (Asimov). Q (Wu Ming).
Och inte minst: La costituzione italiana.
En skön blandning alltså. Men La Repubblica gör ett uppslag idag på kulturens inbrott i den politiska cirkusens Italien. Pietro, 22, arbetarstudent, förklarar att idén föddes helt spontant – som sig bör när fantasin tar makten.
För Luca Serianni, professor i Italienska språkets historia vid La Sapienza (det största av Roms tre universitet):
– Det finns två aspekter på studenternas vad av emblematiska litterära verk. Det positiva är att klassikerna – antingen man har läst dem eller inte – verkar som en slags tillgång i kristider (bene rifugio). Det negativa är att många av dessa titlar verkar som ekon från skoltiden, bokval som lärare och de äldre framhåller som viktiga. Vilket gör dem föga älskade.
– Studenterna vet i alla fall att Don Quijote existerar och de känner till hans symbolspråk. Och de använder boken. Alltså: att se en polis som använder batongerna mot Don Quijote ger ett märkligt intryck. Eller hur, påpekar Luca Serianni.
Anledningen till mobiliseringen är förstås Berlusconi-regeringens förslag till universitetsreform. Inte på många år och dagar har ett ämne lyckats samla så många till demonstrationer.
– Ni talar om nuet – vi tänker på vår framtid, stod det på ett plakat. Och så tillägget:
– Det är så lätt att protesterna föråldras – man måste förnya formerna för protesterna.
Inrikesministern Roberto Maroni hade gett order att polis och karabinjärer skulle slå en järnring runt parlamentet. Där innanför talade politikerna för och emot reformen enligt klara linjer, regeringen för – oppositionen emot. Det enda riktigt oklara var talman Gianfranco Finis nyfödda parti, Futuro e Libertà som talade emot men sedan röstade för.
En piruett ”nell’ambiguità”, om man får säga så.
Det hela slutade med att regeringen vann en säker seger och nu kan universitetsreformen gå vidare till sista omgången i Senaten. Men studenterna lovar att deras mobilisering fortsätter.
Sedan kom kuppen. Gruppledarna samlades för att bestämma de närmaste veckornas program. Enhälligt förklarade regeringssidan att parlamentet skall ta semester. Trots vilda protester från oppositionen dunkades förslaget igenom.
Alltså: mitt uppe i en ekonomisk och finansiell kris som ingen upplevt på år och dag, med fabriker, universitet och gymnasier ockuperade, med rekordhög arbetslöshet – då tvingas parlamentet ta semester. En omvänd Aventino, skulle den historieintresserade kunna säga (det hände sig under tiden som fascismen växte fram att oppositionen i vanmakt föredrog att lämna parlamentet och dra sig tillbaka till Aventino-kullen där de formulerade sina maktlösa protester).
Anledningen till denna dramatiska ledighet, sägs vara att regeringen lidit alltför många nederlag de senaste dagarna. Silvio Berlusconi ville undvika att de närmaste två veckorna fram till 14 december skulle bli en lidandets väg för en försvagad, splittrad och frustrerad regering.
Den 14 december öppnas i alla fall parlamentet på nytt och då gäller det allvar. Då skall en serie förtroendemotioner diskuteras och röstas igenom.
Det skulle kunna betyda slutet för Berlusconi och Frihetens folk.
Men helt säker kan man aldrig vara.
Åke Malm