Vilket ögonblick beskriver bäst situationen i italienska deputeradekammaren igår?
Rosy Bindi (partiordförande i PD, vice talman) som med tonlös röst läser upp förtroendeomröstningens resultat:
– Närvarande 620. 349 ja, 275 röstade nej.
Eller kanske reaktionen längs oppositionens bänkrader när Silvio Berlusconi lovade att inom 2013 skall motorvägen Salerno – Reggio Calabria stå klar.
Ett våldsamt, häcklande skratt mötte de orden och oppositionsledaren Pierluigi Bersani undrade:
– På vilken planet har konseljpresidenten vistats? 8 av de 10 senaste åren har ni regerat och lovat öppna och avsluta byggena. Och nu kommer nya löften…
Det hör till saken att motorvägen Salerno – Reggio Calabria är ett bygge som sniglar sig fram sedan 30 år, med ständiga anklagelser om att de ansvariga genom ”sub-appalti”, entreprenader i andra eller tredje hand, låter maffians schaktningsmaskiner arbeta.
Några synpunkter på omröstningsresultatet:
Av dem som röstade ja till förtroendet var 235 från PdL, 59 från Lega Nord, 4 från Noi Sud (ny siciliansk gruppering), 2 republikaner, 5 avhoppare från UDC (Pierferdinando Cassinis mittenparti), Summa 305. Med hänsyn till de närvarande vid omröstningen krävdes en majoritet på 309. Utan bl a ”i finianis” 35 röster har regeringen ingen egen majoritet i kammaren.
Detta är den enkla matematiken. Man kan utgå från att Finis parti, som officiellt skall födas i nästa vecka och få namnet FLI, Futuro e Libertà Italiana, väl vet att utnyttja den här situationen. I synnerhet när de enskilda reformernas lagtexter skall produceras.
Om dessa detaljer nämnde Berlusconi ingenting i sitt tal. Den här gången spelade han den store statsmannen som flyger högt och formulerar nobla tankar. Han till och med vände sig till oppositionen och bad om förståelse och samarbete. Inte ett ord om ”processo breve”, ingenting om hur han skall undgå de tre processer som hotar honom.
Ett av svaren kom från Antonio Di Pietro, allsmäktig grundare av partiet Italia dei valori, IdV.
– Ni är en demokratins våldtäktsman (stupratore della democrazia), medlem av ett frimureri på fel spår (massoneria deviata), en hycklare som idag ber om förtroende eftersom en del av er egen majoritet ställer en fråga om er egen moral. Det enda ni lyckats med är att skriva lagar för att rädda ert eget skinn.
De våldsammaste invektiv som någonsin hörts i italienska parlamentet, konstaterade många.
Sedan lyckades man inte höra så mycket mera eftersom Di Pietros röst dränktes i protester från regeringssidan och från Berlusconi själv, som vände sig om mot talmannen för att be honom ingripa mot invektiven som haglade mot honom. Men Fini nöjde sig med att upprepa uppmaningen till Di Pietro att ”använda en för denna aula mera lämpad ton”.
Och Berlusconi slog ut med armarna i en gest som kunde tolkas som ”vad mera kan man begära av den där”.
Pierferdinando Casini var mera giftigt ironisk. Han överlämnade en kulram ”så att regeringschefen kan räkna undan för undan hur hans majoritet försvinner”. Han påpekade också att just samma dag som Berlusconi lovade ett slut på autostradabygget till Reggio Calabria hade redan anslagna pengar för bygget skurits ned enligt de regler för budgetkontroll som lagts fast av ekonomiministern Giulio Tremonti.
Att det är allvar nu framgår av ett uttalande av Italo Bocchino, Finis officiöse språkrör och gruppledare i deputeradekammaren. I söndags intervjuades han i Il Messaggero och konstaterade:
– Vad som händer nu ställer hela det demokratiska systemet i riskzonen. Detta är ett svart ögonblick för demokratin. Här pågår en duell som den i OK Corral. En kamp till sista blodsdroppen.
Bocchino ställde upp för en diskussion på Pressklubben häromdagen. Där framgick det att FLI aldrig haft en tanke på att rösta emot Berlusconi i en förtroendeomröstning. Av den enkla anledningen att man anser sig ha ett ansvar inför väljarna som röstat för att de skall ingå i koalitionen med Berlusconi.

Men en annan förklaring är att man inte vill låta Berlusconi få fördelen att utpeka ”i finiani” som ansvariga för en regeringskris och ett nyval.
En halsbrytande logik? Dagligen och stundligen försöker Berlusconi och Fini skära halsen av varandra. Ändå fortsätter Fini och hans kamrater att stödja regeringen.
De som hävdar att den italienska demokratin är i fara resonerar ungefär som Roberto Saviano i gårdagens La Repubblica. Rubriken är La macchina della paura – Rädslans maskin.
Han hävdar i korthet att man nu lätt kan konstatera att det finns en sådan ”maskin”, en organisation som verkar i skuggan av Berlusconi. Varje gång någon tidigare anhängare till honom hoppar av startar maskinen. Omedelbart kan media kontrollerade av regeringschefen starta en kampanj som går ut på att smutskasta en ny motståndare. Det hände med Boffa, chefredaktören i l’Avvenire, och det händer nu med Fini.
– Även jag är rädd, skriver Saviano. Jag har ingenting att dölja, i synnerhet inte om man tänker på den minimala rörelsefrihet jag har idag. Ändå är jag rädd. Jag ser mig omkring och tänker: hur känner sig den unga italienare idag som vill använda sin politiska passion för att göra något för sitt land?
I övrigt kan rapporteras att Berlusconi firade denna bittra födelsedag i Palazzo Grazioli tillsammans med en skara kvinnliga deputerade från det egna partiet.
Åke Malm