Av ÅKE MALM
Så står hon på rätt köl igen, Costa Concordia. Drygt 660 dagar efter förlisningen börjar invånarna på Isola del Giglio att se ett slut på tragedin. Massmediauppbådet kan väl närmast beskrivas som det som hade Wasa i centrum 1961. Det har varit en fascinerande upplevelse att steg för steg följa manövrerna – ”som aldrig tidigare någon vågat sig på någonstans i världen”, säger politiker och marintekniker. Aldrig på ett fartyg i den här storleksordningen. Italien vågar sträcka på sig igen inför världens ögon. Det understryks att all teknologi och utrustning hämtats från olika inhemska företag. De 30 kassuner, stora som trevåningshus, som skall fästas runt hennes skrov, har byggts på Fincantieres olika varv: Napoli, Sorrento, Palermo och Trieste. Ingen annanstans – och på så nära håll – kunde varven producera något liknande på så kort tid.
Jag hoppas någon en gång gör en verkligt teknisk dokumentär om hur det här gick till. Det har trots all bevakning inte varit lätt att komma nära och se hur de jättelika hydrauliska domkrafterna arbetade. Det krävdes 6.000 tons dragkraft för att få Concordia att lätta från klipporna. Just nu pågår en noggrann kontroll av läget. Sedan börjar monteringen av de 15 kassunerna på styrbordssidan. Samtidigt skall alla strukturer ombord undersökas och om så krävs, förstärkas. Det gäller att göra henne i ordning för den sista resan.
Så snart säkerheten kan garanteras skall sökandet återupptas efter de två offer för katastrofen som ännu inte hittats. Det gäller en italiensk kvinnlig turist och en besättningsman från Indien. Länge trodde man att deras kroppar skulle påträffas i utrymmet mellan skrovet och klipporna dit ingen dykare kunnat ta sig. Så var dock inte fallet. Nu återstår att se om man kan undedrsöka utrymmen ombord som tidigare inte kunnat nås.
Det finns alltså anledning för många att vara stolta dessa dagar. Ett företag som av många dömdes ut från början som omöjligt har visat sig vara fullt genomförbart. Ingen av alle de katastrofer många förståsigpåare utmålat har inträffat. Inte minst har det konstaterats att miljömässigt har allt skett under kontroll. Knappt hade dramatiken börjat dämpa sig innan nästa diskussion kunde dra igång. Det gäller vilken plats som skall få uppdraget att ta hand om upphuggningen av Concordia. Som jag nämnde tidigare räknas Piombino i norra Toscana ligga bra till. Men där finns några problem. Bland annat gäller det djupet i farleden, 13 meter mot Concordias 20. Övriga konkurrenter utgörs av Palermo, Genua, Civitavecchia och Porto Torres.
***
Annars är blickarna idag återigen riktade mot senatsutskottet som åter skall sammanträda i det gamla universitetet Sant’Ivo alla Sapienza. Ikväll skall det röstas om den resolution som lagts fram, den som skrivits av Pdl-sidan och som givetvis innebär att Silvio Berlusconi får behålla sin plats i senaten. Omröstningen börjar först vid 22.30-tiden nu ikväll men redan nu vet man hur det går. Pd och M5S röstar emot den. Då måste en ny motionsskrivare från vänstersidan utses och om några dagar blir det en ny omröstning. Under tiden skälver det i regeringen. Även om Berlusconi lovat att inte officiellt dra tillbaka sitt stöd till denna märkliga koalition, har hans ministrar lovat att ställa sina platser till HANS förfogande om senatsutskottet röstar för avsättning.
Mitt uppe i allt detta landade så ännu ett utslag från HD. Den här gången gällde det överklagandet av den tidigare domen om skadeståndet Fininvest skall betala för att en domare mutades. Det gäller det nu 20 år gamla fallet med övertagandet av Mondadori (Lodo Mondadori). En lång och krånglig historia som jag försöker sammanfatta så här:
Italiens största förlag, Mondadori, hade sökt efter nya ägare. Turin-företagaren Carlo De Benedetti, ägare av Olivetti under dess glansdagar (och faktiskt medlem av Vetenskapsakademien i Stockholm), tycktes stå som segrare. Sedan gick Silvio Berlusconi in i striden men förlorade två omgångar. Också en skiljedom överklagades av Berlusconi, som då vann. Långt efter det utslaget visade det sig att en av de tre domarna mutats med en miljard lire, cirka 5 miljoner kr på den tiden. I brottmålsdelen frikändes Berlusconi eftersom det ansågs preskriberat, men däremot blev han i civilmålet ålagd att betala drygt 700 miljoner euro i skadestånd till De Benedetti. Även den domen överklagades av Berlusconi till HD och det är det slutliga utslaget i det målet som nu har kommit. Man sänkte skadeståndet en del och Berlusconi skall nu betala 494 miljoner euro som en ersättning för de förluster De Benedettis bolag CIR åsamkats genom mutbrottet.
Naturligtvis kom anklagelserna omedelbart från Pdl-sidan. Att detta var ”en röd statskupp”, ”en proletärernas expropriation” (hur någon någonsin kan komma på tanken att tala om De Benedetti som proletär). Den tidigare skolministern Mariastella Gelmini hävdade att detta var ännu ett exempel på ”en våldsam justitieagression”. Pdl:s partisekreterare, Angelino Alfano: ”Detta är ett bevis för vad jag alltid sagt. Politikern Berlusconi är utsatt för en ständig attack från vissa domare”. Ännu ett exempel på hur Berlusconisidan argumenterar. Man undviker att tala generellt om domarna, men pekar på en ”liten, röd minoritet” i domarkåren. Problemet är att om man räknar in alla domare eller åklagare som företagit sig något som uppfattas som fientligt, så är det faktiskt ganska många vid det här laget. Och många av dem har i andra sammanhang visat att de sannerligen inte hör hemma på någon vänsterkant.
Ett annat argument som ständigt repeteras är att attackerna mot Berlusconi skulle ha börjat först när han bestämde sig för att kandidera politiskt. Detta skulle vara det slutliga beviset för att rättsfallen skulle vara politiskt styrda. I själva verket började åklagarna intressera sig för skattefiffel och korruption långt innan Berlusconi ”gick in i ringen”, som han brukar säga.
En halv miljard att betala till arvfienden De Benedetti. Undra på att Berlusconi är nervös dessa dagar. Alla media har i dagarna fått förvarningar om att det skall komma ett nytt videobudskap från B. till folket. Dessa budskap tillhör liturgin kring Berlusconi. Tv-kanalernas politiska profil framgår sedan av hur mycket av inslaget som de sänder. Men undantag för hans egna kanaler, förstås. Där är det självklart att hans budskap till nationen sänds in extenso.
Men någonting håller på att ske med B. Detta ständigt ändrande av budskapens text, osäkerheten om vilka beslut som skall tas, vacklandet mellan hökarnas och duvornas råd. Tiden håller nog på att rinna ut även för Silvio.
***
Till slut ett glatt budskap för musikälskare.
Cremona har fått sitt Museo del Violino. Förresten de här städerna mellan Bologna och Milano – Parma, Reggio, Modena, Mantova och Cremona tillhör mina absoluta favoriter.
Cremona är som bekant hemstad för historiens skickligaste instrumentbyggare. I ett litet kvarter i centrum bodde genier som Antonio Stradivari, Giuseppe Guarneri ”del Gesù”, Andrea Amati och många andra. Bara några meter från varandra. Allt det här kallar cremonesarna för ”la liuteria”, konsten att bygga stråkinstrument, gitarrer, mandoliner osv. Tidigare fanns kommunens enastående samling mästerverk i en lokal i rådhuset. Där kunde man, om man hade tur att befinna sig i stan en söndagsmorgon, få höra skön musik på en Stradivari eller en Guarneri. För staden har en egen utnämnd violinekvilibrist, som har till uppdrag att spela på alla instrumenten enligt ett visst schema. Ett instrument måste användas – annars dör det, säger man.
Kommunen bestämde att ett nytt museum skulle skapas för allt detta. En lämplig byggnad hade man redan. Ett palazzo från fascisttiden hade länge stått tomt. En arkitekttävling utlystes och nu är allt klart. Och jag tycker man lyckats väl. Huset har byggts om från grunden och massor av fantasi har använts för att presentera över 70 instrument i rätt miljö. Här finns modeller av hur en violinverkstad ser ut – och hur den luktar! Här beskrivs i detalj vilka förutsättningarna är och hur viktig lacken är. Ett verkligt multimediamuseum som knyter de institutioner som finns här i huset samman med rader av experter som undersöker och försöker finna hemligheterna i de gamla mästarnas konst. Dessutom har det blivit plats för ett konsertsal med en utsökt akustik som invigdes av Lucerne Festival Strings. Vart tredje år arrangeras en violinbyggartriennal där några dussin svenska byggare medverkat under åren.