AV ÅKE MALM
Så är det klart. Partiledaren Pierluigi Bersani vann PD:s primärval med 60 procent av nästan 3 miljoner avlagda röster. Därmed blir han om Demokratiska partiet vinner nästa allmnänna val, näste regeringschef i Palazzo Chigi i Rom. Så undra på att partiet publicerar fotokompositionen ovan på sin hemsida. Utmanaren i primiärvalen, 38-årige Matteo Renzi, borgmästare i Florens, fick knappt 40 procent.
Ett väntat resultat. PD:s väljare valde ett säkert kort. Bersani har en lång historia i partiapparaten bakom sig. Men de valde också en reformator som lovat förnya partiet och landet. En som vet vad han talar om sedan åren som industriminister i Romano Prodis regering. Då privatiserade han mer än någon annan gjort både före och efter honom.
Matteo Renzi har ändå fört ny, frisk luft in i den italienska politiken. Uppkäftig och med en blixtsnabb replik. Och faktiskt väldigt påläst. Han fick 55 procent av rösterna i sin hemstad medan man i Rom och söderut röstade massivt för Bersani. Det handlar om siffror i storleksordningen 60 – 75 procent för Bersani. Den senaste veckans diskussioner om primärvalets regler gav dock en bitter smak och var troligen en anledning till att förlusten blev så stor.
Den nya friska luften betyder framförallt att misstänksamheten, den ständiga smutskastningen av motståndare och förnedringen av enskilda politker minskat betydligt. Berlusconi har i 20 år använt sig av sin egen hemliga polis för att kasta skit på alla motståndare. Rapporter från vallokalerna – de enkla partytält som ställts upp på utvalda piazzor – talar om lugn, tillförsikt och en återkomst av stora skaror till politiken. Måtte nu bara politikerna motsvara dessa förväntningar.
På ett för Italien ovanligt sätt – som många betecknar som ”amerikanskt” – gav de båda motståndarna varandra beröm för en bra match. Renzi lovade än en gång att nu skall han ställa upp för segraren. Den här förlusten betyder inte att partiet splittras. Bersani själv hävdar att han en av de närmaste dagarna vill se Renzi på lunch för att diskutera igenom den aktuella politiska situationen.
Under tiden pågår kaoset i Berlusconipartiet Pdl. Angelino Alfano hade en 5 timmar lång uppgörelse med partiets grundare, rapporterade tidningarna. Berlusconi hade lovat kungöra sitt beslut om han skulle återta sin plats i den italienska politiken i spetsen för ett nypåfött Forza Italia eller avstå. Hittills har Alfano hållit ställningarna – han är fast besluten att organisera Pdl:s eget primärval. Men Berlusconi vill gå sin egen väg och återlansera Forza Italia. Om Alfano lyckas blir det primärval 16 december. Men han har oddsen mot sig – utan tvekan. Ännu har dock inget besked kommit från Berlusconi. Han landar nu oftare med sin helikopter på Milanello, Milans träningsområde. Där väntar sportjournalisterna som utan någon större tveksamhet nedtecknar hans synpunkter på det dagspolitiska läget.
För övrigt godkände som väntat Mario Montis regering i fredagskväll ett dekret som gav stålverket ILVA i Taranto nytt hopp. Som jag nämnt i tidigare bloggar: ILVA är Europas största stålverk och en viktig del av landets bnp. Men först efter 30 års rovdrift utan att någon fabriksledning tagit hänsyn till vad miljön kräver och då antalet cancerfall och barnadödligheten ökat så att det skakat om myndigheterna, började det hända något. Åklagarna krävde att fabriken skulle stänga och till och med redan färdiga produkter på väg till kunderna belades med kvarstad.
Åklagarna och hälsovårdsmyndigheterna krävde att företaget först skulle åtgärda alla källor till miljöbrott innan produktionen fick dras igång igen. Mario Monti beskrev i sitt dekret hur man ville att produktion och modernisering av anläggningen istället skulle ske tillsammans. Anledningen? Det handlar här om bortåt 20.000 arbetstillfällen och ytterligare många tusen förbittrade medborgare som såg sin tillvaro riskeras.
Av detta följde givetvis en problematisk strid mellan åklagare, högsta domstolen och domarkårens eget beslutande organ å den ena sidan och regeringen och facket å den andra. Ingen kan idag säga precis hur det här kommer att avlöpa. Men italiensk ekonomi i stort håller tummarna för Monti-dekretet – stålverket är en avgörande del av landets stål- och metallindustri.
Till sist en glädjande nyhet. För första gången sedan maj 2011 dök ”spreaden” under 300 punkter i förhållandet mellan räntorna på de italienska statslånet i förhållandet till det tyska. Det har krävt svett och tårar för att nå dit och ännu är inte lidandet slut. Nu har de italienska familjerna fram till 16 december på sig att betala den nya fastighetsskatten. Den lär ge staten minst 5 miljarder euro.