Av ÅKE MALM
Bloggen har tagit en lång semester. Men nu är det full fart igen – även i den italienska maktens korridorer.
Under sommarmånaderna har det knappast rått nyhetstorka på tidningsredaktionerna. I centrum står – som vanligt – Silvio Berlusconi. Det känns ganska hopplöst. Jag menar, I ett land med en statsskuld på mer än 130 procent av BNP, den värsta arbetslösheten på 40 år (riksgenomsnittet ligger över 12 procent), med tusentals företag som slår igen varje vecka, så känner sig media tvingade att köra sida efter sida med material om Berlusconi, hans familj, företag och politiska aktivitet. Det borde vara läge för en diskussion om vilken industripolitik som skall föras. Men det verkar inte finnas något utrymme för en sådan.
Trots allt – eller kanske just därför – vållar denne egotrippade mediamogul numera mest gäspningar hos den stora publiken. För ställningarna är så låsta, hans försvar så absurt och tidningarnas juridiska experter så subtila att en stackars allmänhet inte har en chans att följa med. Men tar ställning gör man. Vilket också betyder att det krävs nya tolkningar av gamla ställningstaganden. Närmaste exemplet är frågan om Berlusconi skall få vara kvar som senator. Situationen är denna: den 1 augusti fastställde HD, Corte di Cassazione, underrätternas domar i fallet med skattefifflet med Mediasets TV-rättigheter. Domen lyder på fyra års fängelse och fem års förbud att bekläda offentliga tjänster – något som i högsta grad gäller hans val till senaten.
Och detta var sista instansen. Nu är det bara en fråga om hur och när domen skall verkställas. Som jag tidigare förklarat har tre av de fyra åren i finkan redan dragits av efter en form av amnesti. Men ett år måste han avtjäna på något vis. Sedan länge är det praxis att folk som är äldre än 70 år får husarrest eller möjlighet att göra samhällstjänst. Berlusconi har inte bestämt sig ännu för hur han tänker avtjäna straffet. Det börjar bli bråttom – inom en månad måste han ha bestämt sig. Men det svider i stoltheten. Han har redan förklarat att han aldrig skulle tänka sig att begära nåd hos president Giorgio Napolitano – och ingenting tyder heller på att denne skulle bevilja en sådan i det här läget.
Det som svider mest är förstås förbudet att inneha offentliga uppdrag. Det borde betyda att han sparkas ut ur parlamentet. Striden gäller nu hur han skall bevara sin plats i senaten. På måndag den 9 september kl 15 inleds diskussionerna i kammarens speciella utskott, som handhar frågor om valbarhet. Där har vänstern tillsammans med M5S en viss majoritet.
Berlusconi (eller bara B. som tidningarna nu oftast använder som beteckning) har veckorna efter domen uppbådat alla krafter för att försöka slippa ut ur fällan. Det är naturligtvis vänstern och domarkåren som gillrat den. En kår av höga jurister, tidigare domare i författningsdomstolen och advokater på alla nivåer, intervjuas i hans tidningar och Tv-kanaler. Hjältar blir de som på något vis framför synpunkter som kan vara till B:s fördel. Ett exempel är Luciano Violante, Pd. Han började som utredningsdomare, gick sedan över till att undervisa i juridik vid Turins universitet och blev 1979 medlem av kommunistpartiet. Han har suttit med i parlamentsutskottet som utredde frågor kring maffian. Han har varit talman i deputeradekammaren och är nu medlem av den speciella expertkommitté som president Napolitano nominerat för att utreda de nödvändiga reformerna. (Violante har en annan spännande bakgrund. På hans egen site kan man läsa att han är född i Dire Daua, Etiopien – där låg ett av engelsmännens koncentrationsläger för italienska krigsfångar. Violantes far tvingades i exil av fascistregimen eftersom han var kommunist. Familjen släpptes inte ut ur fånglägret förrän 1943 och efter kriget slog de sig ned i Bari i Puglia där den unge Luciano tog sin laurea i juridik.)
Vad säger nu Luciano Violante på en fråga om hur fallet B. skall behandlas i senatsutskottet? Jo, han hävdar att han som jurist och vän av legalitet inte kan tänka sig annat än att utskottet inhämtar alla fakta. I det här fallet kan det alltså tänkas vara nödvändigt att inhämta författningsdomstolens tankar om Severino-lagen. Och det betyder att frågan kan skjutas på framtiden i många månader. Precis det som B. själv drömmer om. Lagen skrevs till största delen av Mario Montis justitieminister, Paola Severino och fastslår att folk som dömts till straff som överstiger 2 års fängelse, inte kan kandidera eller bekläda offentliga ämbeten. Lagen godkändes med överväldigande majoritet (i senaten 256 ja, 7 nej och 4 avstod, i deputeradekammaren 480 ja, 19 nej och 25 avstod) och trädde i kraft 31 december 2012. Av röstetalen förstår man att lagen fick ett entusiastiskt stöd av Berlusconipartiet Pdl. Men detta är något som de partikamraterna helst vill glömma idag. Det skall också sägas att lagen kom till efter en lång rad fall av korruption. Lagtexten är alldeles tydlig när den förklarar att den gäller inte bara förskingring och bestickning. Det är i första hand straffsatsen som anger om en person kan kandidera eller om hans val till parlamentet skall godkännas.
Så saken kan tyckas enkel. Men ingenting är enkelt när det gäller B:s rättsfall. Hans försvarare hävdar bestämt att i B:s fall gäller inte grundlagens tredje paragraf som klart hävdar att alla medborgare är lika inför lagen. För B. har den speciella positionen att nästan 7 miljoner röstade på hans lista och 9,7 miljoner på den allians han leder. Alltså hävdas på allvar att ett valresultat som det i februari är viktigare än grundlagen.
Det här är grundsituationen. Allteftersom desperationen spridit sig bland alla högerpartier och förstås till Silvio själv, satsar man istället för juridiken nu på politiken. Som B.:s gamle vän och tidigare talman i senaten, Renato Schifani, formulerade saken igår kväll. ”Det är uppenbart att om ett av partierna i en allians agerar så att det andra partiets ledare förlorar sin plats i parlamentet, är varje form av samarbete omöjligt”. Alltså: om Pd inte röstar mot motionen som tar ifrån Berlusconi hans senatorsplats, faller regeringen. Vilket också kan uttryckas så: man spelar över bollen till motståndarlaget och hotar lämna planen om det gör mål.
Premiärminister Enrico Letta lever med B:s ständiga hot över sig. Det vill säga: ena dagen kommer hot om att regeringen skall falla, nästa dag ändrar Silvio sig och framställer sig som beskyddare av Lettas regering. President Napolitano tog tillfället i akt häromdagen och formulerade en ”inofficiell” not där han hävdade att eftersom Berlusconi så många gånger sagt att han skyddar och stödjer regeringen, vore det otänkbart att inleda en regeringskris nu. Dessutom skulle en sådan tillfoga landet stora skador, påpekade han. Alla vet dock att B. redan har spelat in det stora tal till nationen som var tänkt att sändas nu under helgen. Ett tal där han förklarar varför han inte längre kan stödja den sittande regeringen. I sista sekund fick kanalerna order att lägga inslaget på is.
Sådant var läget igår. Hur det ser ut idag, i morgon eller på måndag är en annan fråga. Jag lovar att återkomma.