Av ÅKE MALM
Vilken är den största nyheten idag – att Silvio Berlusconi inte längre skall tituleras ”Cavaliere” eller att Matteo Renzi ser ut att sköta sig i Bryssel? EU-kommissionens ordförande José Barroso var i alla fall nöjd med de första överläggningarna innan toppmötet började för någon timme sedan (när detta skrivs). Men medan Renzi där lägger fram sitt omfattande reformpaket och söker stöd för detta – låt oss ändå klara av Silvio Berlusconis senaste nederlag. Inte bara ett, förresten, utan flera.
Redan i augusti hade han dömts till fyra års fängelse för skattefusk av det monumentala slaget. Därefter skulle domstolen besluta också om förbud för honom att kandidera till eller låta sig bli vald till parlamentariska uppdrag. Det har HD nu gjort. Den fastställde den tidigare domen på 2 års avstängning och därmed rök Berlusconis alla drömmar om att ännu en gång få stå i spetsen för sina trupper och vinna ett val – i det här fallet Europavalet i maj.
Omedelbart därefter började experterna arbeta också i den sammanslutning som heter Federazione Nazionale dei Cavalieri del lavoro. Det är en organisation som bygger på ett beslut av kung Viktor Emanuel III i början av förra seklet. Tanken var att ge dem, som särskilt utmärkt sig inom olika yrkesgrenar och som bidragit till landets utveckling, ett bevis för nationens tacksamhet. Någonting i stil med vår gamla Vasatrissa. Sedan monarkin avskaffades har reglerna moderniserats. Ändå är det fortfarande en särskild högtidsdag den 2 juni varje år, på nationaldagen, när republikens president avslöjar vilka 25 nya ”arbetskavaljerer” han tänker utnämna. Sedan 1901 när det hela startade har 2747 kavaljerer utnämnts. De som får utmärkelsen har rätt att sätta en liten trissa i knapphålet och är det fråga om frack finns en något större medalj. Och att få sätta Cav. före sitt namn. Det är allt den belönade får. För många är detta ett bevis på framgång i samhället. Många bryr sig inte om att markera det alls. När Berlusconi blev ”il Cavaliere” 1977 var det ett bevis för hans framgångar i byggbranschen och sedan dess använder han titeln överallt. Tills i onsdags… För nu är det slut med det. Han skickade själv över sitt avskedsbrev minuterna innan federationens utskott skulle besluta i frågan. Den nesan ville han i varje fall slippa.
Frågan är nu vad det här betyder för den kommande valkampanjen. Den f d kavaljeren får naturligtvis inte sätta sitt namn på valbar plats på valsedeln. Men frågan är om det finns något som hindrar att hans namn finns med i partiloggan. På den punkten pågår nu debatten.
Det intressanta är att se hur Berlusconi och hans partimedlemmar reagerar på denna sista katastrof. Partilinjen är den vanliga: Silvio Berlusconi har i 22 år blivit förföljd av illvilliga, röda, kommunistiska åklagare och domare. Stödda av kommunister i media och institutioner har de kunnat operera mot skaparen av Forza Italia i avsikt att stoppa hans kamp för ett liberalt samhälle. Så heter det morgon, middag och kväll. Det verkar dock nu som om hans slitna tal på det temat inte längre väcker någon större entusiasm. Senaste opinionsundersökningen från TV-kanalen La 7, ger Forza Italia 20,8 procent. Tillsammans med de övriga högerpartierna får mittenhögerpartierna 35 procent.
I samma undersökning får Matteo Renzis Pd 31,9 procent, vänsterpartiet Sel 3,1. Med övriga vänstergrupper blir det totalt 37,1. Enligt den nya vallagen, som deputeradekammaren godkände förra veckan, skulle vänsterflygeln och Matteo Renzi få egen majoritet utan att behöva avvakta en andra valomgång.
I den här situationen försöker Berlusconi alla utvägar för att hänga sig kvar. Alltsomoftast kommer det rykten om att hans barn skulle ställa upp för honom. Det gällde för några veckor sedan Marina, arbetande styrelseordförande i förlagsimperiet Mondadori, dottern Barbara som hittills misslyckats med att rädda Milan kvar i ligatoppen och sonen Piersilvio som är vice ordförande i Mondadori. Hittills har alla slagit ifrån sig och förnekat alla sådana rykten.
Berlusconis nederlag märks också i hans framträdanden. De är ljusår från hans enmansshower i mitten av 90-talet då talen, vitsarna och de fräcka historierna flödade till publikens jubel. Idag är ansiktet uppsvullet, näsan som en stor potatis och huden verkar konstgjord efter alla lyft. Och rösten lyfter inte längre, de ständiga litanierna om vilket offer han är, hur han och hans familj fått lida, dem har publiken hört så ofta att de känns gamla.
Under tiden agerar Matteo Renzi som ett energiknippe. Han har besökt Hollande och Merkel i början av veckan och fått klappar på ryggen och uppmuntran att gå vidare. De här veckorna skall reformerna konkret visas upp och få godkänt. Det är det godkännandet vi väntar på nu från Bryssel. Senaste nyheterna indikerar att Renzi lyckats övertyga de flesta. Han får möjlighet att höja budgetunderskottet med några decimaler. Men alla gamla löften kvarstår: treprocentsmålet för underskottet från Maastricht får inte överskridas. Så resten av reformerna måste finansieras genom nedskärningar. Carlo Cottarelli, specialist från internationella valutafonden, fick jobbet som konsult av Enrico Letta och har nu slutfört sitt arbete. Det finns att skära i minsann. 59 miljarder euro skall skäras bort på tre år. 85.000 anställda i det allmänna, från staten via regioner och landsting plus tusentals allmänkontrollerade företag, skall placeras om. Ja, för det är inte fråga om att sparka någon. Men de måste acceptera att flyttas från institutioner som inte producerar till platser dör folk behövs. Så blir det stopp för nyanställningar ännu några år.
Samtidigt får allmänheten nu varje dag veta hur slöseriet har gått till. Hur folkvalda i regioner och landsting låtit pengarna rulla. Senast är det förre guvernören i Lombardiet som fått alla sina räkningar kontrollerade. Det är ostronluncher och mystiska valstrategimiddagar med partikompisar som skattebetalarna fått betala. Inga jättesummor men 6-7.000 euro för en middag tillhör det vanliga.
Men ikväll står det också klart att även Matteo Renzi har saker han måste förklara. Berlusconitidningen Libero har fått fram att den lägenhet han utnyttjar i närheten av Palazzo Vecchio i Florens ägs av en vän som betalar hyran. Vännen är en företagare som heter Marco Carrai och är en av de första som började hjälpa Renzi med den politiska karriären. Renzi hör egentligen hemma i Pontassieve söder om Florens. Men det blev besvärligt att åka fram och tillbaka så han skaffade sig en övernattningslya. Men borgmästarlönen var så liten att den inte räckte för både familjen och denna nya extrakostnad. Då kom Carrai skyndande och lovade hjälpa till. Åklagarna har nu börjat en utredning men utan att rikta misstankarna åt något håll, säger man. Det gäller att se om Renzi gett sin vän något för hyrespengarna. Ett frågetecken är en stor konstutställning som skall vara den kommande säsongens stora dragplåster i Florens. Från Michelangelo till Pollock är en stor utställning som organiseras av ett företag i vilket Carrai har pengar. Kommunen ställer upp med nästan 4 miljoner kronor. Frågan är: finns det något samband mellan dessa och våningshyran?
M5S har dragit på för fullt och kräver att parlamentet sätter en utfrågningsdag i kalendern där regeringschefen skall informera om sin roll i de här affärerna.
Fortsättning följer….