”Badanti” eller ”Vise män”

Giorgio Napolitano

Giorgio Napolitano

Av ÅKE MALM

Badante är dagens nya ord i bloggens politiserade och aktuella språkskola. Ordet betyder ”en som övervakar” och är bara några år gammalt. I min gamla Devoto-Olio finns det t ex inte med. Men verbet badare är urgammalt. ”Bada quello che fai”, se upp med vad du gör, säger den oroliga modern till en slarvig avkomma.

Badante i dagligt tal är en kvinna, ofta från östeuropa (Polen, Rumänien, Moldau) som hjälper en gammal med allt och som ger åldringens nära släkt ett andrum. Italien är ett land med negativt födelsetal sedan flera decennier. De gamla blir allt fler. Senaste befolkningsräkningen visar på 3,8 gamla (över 65 år) per ungt barn (upp till sex år). Alltså talas det om badanti dagligen och stundligen. Alla familjer har erfarenheter de delar med sig. Antalet lavoratori domestici, hemhjälp, har femdubblats mellan 2001 och 2012 och uppgår idag till 711.000 – en ökning med 408 procent vad gäller de utländska, medan de italienska bara ökade med 23,7 proc.

Det här är ett viktigt fenomen också ur ekonomisk synpunkt. Numera vågar ingen (nästan ingen), lägga sig under avtalslönerna. Det betyder att bara under 2010 betalades det in 7 miljarder kronor i sociala avgifter för i badanti. Lönerna ligger kring 1.000 euro i månaden, plus förstås den vanliga 13:e månadslönen och semester. Hemska fall berättas det om också, som det i Brescia, där en kvinna krävde 12.000 timmar i övertid för 8 års anställning med miljonbelopp att betala för familjen.

Allt detta sagt för att förklara varför det väckte sådant uppseende igår när Beppe Grillo förklarade att den kommitté med tio experter som president Giorgio Napolitano tillsatt som ett led i kampen för en ny regering, inte var något annat än ett antal badanti: ”Demokratin behöver inga badanti”. Men då skall det sägas att om någon är ansvarig så är det sannerligen Grillo själv. Han bär ansvaret för den här situationen i allra högsta grad. Han och hans parti har blånekat till att ge demokratiska partiet och dess ledare Pier Luigi Bersani något som helst stöd. Nu gäller det för Napolitanos utsedda badanti att söka finna en formulering av de mest aktuella kraven på reformer.

Dagarna fram till påsk, efter att Bersani fått Napolitanos uppdrag att undersöka om det skulle finnas en majoritet för en regering med valets relative vinnare i huvudrollen, rullade allt på allt medan Beppe Grillo ständigt upprepade: inget stöd från oss, vi kan inte ge förtroende åt folk eller partier som av och till regerat de senaste 20 åren och försatt landet i det här läget. Vilket är klar demagogi, tycker många i synnerhet när det gäller Bersani. Han var industriminister i Romano Prodis regering och den ende som lyckats realisera någonting, under de senaste 20 åren, som påminner om en modern industripolitik.

Situationen efter valet är enkel i all sin brutalitet: Italien har nu tre partier som är nästan lika stora (det skiljer 0,3 procent i valet till senaten mellan Pd och Berlusconipartiet Pdl). Inget av dem har över 30 procent men alla har massor av principer som gör en koalition omöjlig. Alltså: Pdl ställer krav på att valet till ny statschef, presidenten, skall gynna dess egen kandidat (eftersom Pd fick talmansposterna i båda kamrarna). Och att Pdl:s kandidat heter Silvio Berlusconi, förvånar ju ingen. Hursomhelst är det ett krav Pd givetvis inte kan acceptera. (De senaste dagarna har Pd:s krav mjuknat men då var det så dags, vilket naturligtvis ingick i kalkylen.)

PD anser sig ha rätt att utse regeringsbildare eftersom man ändå är största parti. I deputeradekammaren är det inga problem. Med majoritetsbonus vinner Pd alla omröstningar där (om man bara orkar hålla samman). Då dyker frågan upp: är verkligen Pd största parti? Svaret efter en viss tvekan är ja, men då måste man räkna in utlandsrösterna. Det var fem gånger fler som röstade på Pd utanför Italien än som la sin röst för M5S.

Problemet är senaten – som spelar exakt samma roll som deputeradekammaren enligt författningen. Där har Pd 120 mandat mot Pdl 120 och M5S 54 och Montipartiets 18. Varför blev det så här? I grunden ligger den vallag som Lega Nords Roberto Calderoli fixade till medan han var justitieminister i förra Berlusconiregeringen. En lömsk lag som utgår från att det finns tre regioner där Lega Nord och Pdl är störst – nämligen Piemonte, Lombardiet och Friuli-Venezia-Giulia. Calderoli lät utgången i valen i dessa regioner ge vinnarbonus i senaten. ”Una porcata”, något alldeles svinaktigt, ansåg Calderoli och det satte namnet Porcellum på den här lagen.

Bersani hade varit självsäker i överkant innan valet. Men det räckte inte i en valkamp där vänstern gjorde det ena misstaget efter det andra. Som att inte satsa all kraft på att vinna just i de nordliga provinserna. Som alla minns hoppade Berlusconi in när vänstersegern verkade självklar och på några veckor förstörde han hela den här konstruktionen, hopsnickrad i partihögkvarteret. Idag säger de senaste opinionssiffrorna att Berlusconi fortsatt öka till över 31 procent.

Bersani gjorde fem dagars intensiva försök att hitta en murbräcka för att bryta upp M5S:s nejfront. Sedan tvingades han erkänna sig besegrad. Det vill säga: i Italien gör man inte detta. President Napolitano tvingades komma med sitt överraskande utspel medan Bersani förklarades vara djupfryst. Utspelet var sannerligen väl tajmat och skickligt utformat. I korthet och fritt tolkat sa Napolitano inför världspressen:

– Vi har faktiskt en fungerande regering. Mario Montis regering har aldrig förlorat en förtroendeomröstning. Visserligen är den en avgående regering – men det kan vi bortse från tills en ny regering valts.

– Jag nominerar en arbetsgrupp på 10 personer som skall utarbeta ett reformprogram som kan godkännas av en majoritet.

Och så la han till att nu är det knappt om tiden och att det är bäst att partierna snabbar sig på för det har redan gått en månad sedan valet. Vad han gjorde var att köpa sig tid. Redan idag börjar ”de vises grupper” att samlas i Quirinalen hos Napolitano. En grupp skall syssla med författningsfrågor, den andra med ekonomiska och sociala problem. Det här ramar in just de problem som nu är hetast. En ny vallag måste till innan det är lönt att utlysa ett nyval. Men frågan är som alltid: vem är det den här gången som tror sig vinna nästa val och skaffa sig den supermajoritet som lamslår oppositonen. En sådan situation har vi redan haft med förra Berlusconiregeringen som hade runt 100 rösters majoritet i deputeradekammaren.

Men kanske ännu viktigare är att göra något åt den ekonomiska krisen. Bnp fortsätter sjunka med en hastighet av drygt två procent per år. De arbetslösa är över 3 miljoner eller 11,6 procent. Över 38 procent av de unga är arbetslösa. Vilket betyder tusentals tragedier när huslån inte kan betalas och bankerna tar över de gamla sparmålen. Det är inte populärt att vara bankman dessa dagar i Italien. Till den här bilden hör också det skrämmande faktum att staten är skyldig företagare över 90 miljarder euro för varor och tjänster som köpts upp. Hundratals företag riskerar att göra bankrutt därför att de inte kan driva in sina krediter hos det allmänna. Montiregeringen har de senaste dagarna gått ut med löften att det finns 20 miljarder i år och lika mycket nästa för att börja minska den statliga skulden till näringslivet.

Men alla ekonomer är överens om att siffran är på tok för liten. Å andra sidan tvingas alla hålla med att det går inte att öka den. Bara den här utgiften får budgetunderskottet att stiga från 2,4 till 2,9 proc av Bnp. Farligt nära Eu:s utsatta gräns. När börserna öppnar på tisdagsmorgonen lär vi se första tecknet på hur Napolitanos utspel tagits emot.

2 kommentarer

  1. Gun Arwitz says:

    Snyggt ! Skall halla allt dethar i minnet vid vidare lasning av la Repubblica !

  2. Svante Svensson says:

    Tänk vad intressant att läsa. Medan jag mödosamt stavar mig genom La Repubblica och därigenom bara har tid för några få nyheter, får jag av dig en överblick som gör denna säregna italienska inrikespolitik begriplig.

    Italien är ju mycket viktigare för Sverige än vad man kan tro. Om syd-nordsprickan vidgas kan det bli väldigt otrevligt.

    Tack ännu en gång Åke!

Kommentera: