Här kommer en räcka italienska ord som just nu får ledarskribenter och jurister att vässa sina pennor. Så här ser meningen ut:
– Concorso esterno in associazione mafiosa.
Och den är svår att översätta. Ordagrant betyder frasen ungefär så här: Extern medhjälp till maffialiknande förening.
Vad det handlar om är några av den italienska strafflagens mest diskuterade paragrafer, noga räknat paragraf 416 med tilläggen bis och ter. I praktiken handlar det om hur de politiker skall dömas som på ett eller annat sätt går den organiserade brottsligheten till mötes. Det kan handla om till synes oförvitliga personer – bankmän, advokater, finansexperter eller jurister – som upprätthåller vänskapliga kontakter med maffians medlemmar.
Problemet med dessa paragrafer är naturligtvis att det är näst intill omöjligt att leda samröret i bevis. Om en parlamentariker bjuds på en maffiamedlems dotters bröllop – räcker det för att kalla honom för en medlöpare? Under de senaste åren har dock paragraferna använts flitigt.
Frågan blev också aktuell förra veckan när högsta domstolen (Corte di Cassazione) avkunnade en dom som gällde Marcello Dell’Utri. Som alla vet vid det här laget är senatorn dell’Utri en av Silvio Berlusconis närmaste vänner. Ja, i själva verket var han den som lade upp ritningarna för och deltog i bildandet av Berlusconis första parti, Forza Italia.
Dell’Utri hade gjort en snabbkarriär i den sicilianska bankvärlden innan han anställdes av Berlusconi i Edilnord, företaget som lade grunden till Berlusconis förmögenhet. I den vevan hjälpte han också till att anställa maffiabossen Vittorio Mangano. Denne hade officiellt titeln stallmästare och skulle lära Silvios barn att rida. I själva verket var han en pant gentemot dem som vid olika tillfällen hade försökt pressa pengar ur Berlusconi och hotat kidnappa någon av hans familj. Detta var under 70-talet och det är klarlagt att Marcello Dell’Utri den 24 oktober 1976 var uppskattad gäst hos bossen Antonino Calderone från Catania då det firades födelsedagskalas på restaurang Le colline Pistoiese i Milano.
Under 80-talet avancerade han snabbt inom Publitalia, ett företag Berlusconi grundat för att sköta reklamen inom hans tre TV-kanaler i Mediaset. Där avancerade han snabbt till styrelseordförande för denna Berlusconis kassakista.
1995 arresterades han anklagad för att ha röjt undan bevis mot skattebedrägerierna i i Publitalia. Sedan dess har vännen Silvio sett till att Dell’Utri alltid haft sin plats på partiets vallistor och fått parlamentarisk immunitet. Vad han tycker om politiken har han uttryckt så här:
– Jag är politiker av rent självförsvar. Jag bryr mig inte ett dugg om politik (non mi frega niente). Jag kandiderade 1996 för att skydda mig. Och det visade sig alldeles rätt – omedelbart därefter kom en häktningsorder. Jag försvarar mig naturlgtvis även utanför parlamentet – man är väl inte dum heller….
En bedrift som visar hans parlamentariska aktivitet är att han under tio år inte fick till ett enda lagförslag som första namn. En verksamhet, som förutom immuniteten, ändå gav honom runt 150.000 kr i månaden i riksdagsmannalön.
1999 lyckades han förhandla till sig ett straff på två och ett halv år villkorligt för att ha förfalskat fakturer och skattefifflat. 2001 valdes han till senator och omvaldes på nytt 2006.
Förra veckan var det alltså dags för HD att ta ställning i samma mål. Generalåklagaren (procuratore generale) Francesco Mauro Iacoviello pläderade för att hovrättsdomen skulle ogillas. Men han nöjde sig alltså inte med den juridiska dialektiken. Han väckte sensation genom att hävda att paragrafen 416 ”inte accepteras av någon längre” och borde avskaffas. Och på den punkten anser många ledarskribenter att han gått utanför sin roll som procuratore. Hursomhelst, domstolen gick på åklagarens linje.
Dock frikände HD inte Dell’Utri – hovrättens rättegång skall göras om. Det betyder förstås att med ytterligare ett överklagande till HD faller det hela för preskriptionen som löper ut 2014.
Domen togs emot med väldiga protester från de många åklagare som med livet som insats jagar mafiosi i Syditalien. De som tvingas leva med poliseskort och pansrade bilar ansåg att de ännu en gång motarbetats. Helt enkelt för att de lämnas ute i kylan när samhället istället borde ställa upp med skydd för dem och stödja den opinion som kämpar mot maffiorna.
Det argumentet tog inte på Silvio Berlusconi.
– Tänk er, nitton år av skampåle och lidanden – det är otroligt, skrev han på sin sida i Facebook.
Och hans partisekreterare, Angelino Alfano ville inte vara sämre. Han menade att ”domarnas parti” måste fördömas eftersom de använt så ”våldsamma” ord.
HD-domen kom samtidigt med att den italienska gisslan, Franco Lamolinara mördades i Nigeria tillsammans med hans medbroder i olyckan Christopher McManus. Det skedde under ett fritagningsförsök utfört av engelska SBS, ett försök som, så uppfattas det i Italien, var sällsynt klantigt och oprofessionellt.
Men det värsta av allt var att varken engelske regeringschefen David Cameron eller någon engelsk tjänstemän brytt sig om att informera italienarna om vad man planerade. Först när aktionen var igång och gisslan redan hade mördats, bekvämade man sig med att ringa Rom.
President Giorgio Napolitano reagerade direkt och kallade detta ”oacceptabelt”. Men från högerpartierna tog man tillfället i akt att påpeka hur litet Italien betyder utrikespolitiskt. Ett sätt att ge igen på alla lovord som riktats till Mario Montis regering.
Under några dagar var förbindelserna mellan London och Rom tämligen kyliga. Nu väntar Italien på någon slags förklaring samtidigt som man bestämt sig för att inte låta krisen bli alltför djupgående.