Abbado, vallagen, EU och omvärlden

Av ÅKE MALM

Bloggen måste börja med saknaden efter Claudio Abbado, dirigent i världsklass som jag intervjuat några gånger. Senaste gången var i samband med att han kom till Rom med halva Berlinersymfonikerna. Ett experiment med Beethovens hela symfonisvit. Genomskinligt, klart med en nästan intim orkesterklang. Som om det handlade om kammarmusik. Vem kan väl någonsin glömma diskussionerna med Fabio Fazio i Rai3 när han lärde hela Italien att älska Antonio Abreus ”El Sistema”, med Dudamel och Bolivars ungdomsorkester. Abbado var ständigt aktiv med att föra ut konstmusiken ur teatrarna och konsertsalarna. Han var den förste som öppnade Teatro alla Scala och konserterade ute i Milanoperiferin. Som ständigt och glatt grälade med alla regeringar, till höger och vänster, som skar i kulturanslagen. Och som nästan varje år reste till Venezuela för att jobba med Ungdomsorkestern.

Så nu kunde man se Italiens president, Giorgio Napolitano, sakta vandra tillsammans med den stora Abbadoklanen över Piazza Santo Stefano i Bologna, några minuters promenad från Abbados hem. De gick efter kistan som bars av hans närmaste musikervänner. Napolitano hade utnämnt Abbado till livstidssenator, något han omedelbart fick kritik för av någon från Lega Nord som hävdade att ”undras om Abbado verkligen var värdig den titeln?”. ’Na cretinata della giornata!”. Någon dag senare hyllades den bortgångne igen i Roms auditorium, Parco della Musica. Napolitano tillsammans med chefen för Santa Cecilia bad om en minuts stillhet medan Maurizio Pollini stod vid hans sida. Pollini som varit vän och musikerkollega med Abbado under så många decennier. Stora salen var packad med bortåt 3.000 lyssnare och Pollini gladde alla med fyra efterlängtade bis.

Några dagar efter att Abbado lämnat scenen för gott, följdes han av Riz Ortolani, en mästare i filmmusik och av Carlo Mazzacurati, filmregissör. Ortolani skrev över 300 filmpartitur, från Dino Risis Il sorpasso, till rader av Hollywoodfilmer som The Yellow Rolls-Royce med Ingrid Bergman. Han satte upp ett av de första jazzbanden efter kriget i Italien och skrev, skrev ständigt nya motiv. Vem har inte dansat en tryckare med Ortolanis More i högtalarna. Carlo Mazzacurati blev bara 57 år men hade hunnit med en lång karriär som filmmanusförfattare och som regissör. Egensinnig uttolkare av folket i Venedigområdet, som han alltid såg med humor och medkänsla.

________________

Så över till veckans politiska händelser. Efter Matteo Renzis hårt kritiserade möte med Silvio Berlusconi i PD:s högkvarter accelererade vallagsprojektet med blixtfart. ”Vi har på en vecka gjort det som de gamla partierna inte lyckades med på 20 år”, konstaterade Renzi belåtet.

Men ännu är inte lagen i hamn. Som väntat utbröt en kritikerkör utan like mot förslaget. Främst gäller kritiken de höga barriärerna ett parti måste ta sig över för att representeras i parlamentet. Fem procent för partierna i en koalition, åtta procent för ett ensamt parti och 12 för en koalition av partier. Den här veckan går frågan in i sitt hetaste stadium. Mindre förändringar är möjliga.

En annan punkt som diskuteras är om väljarna skall få skriva namn på valsedlarna. Här kan man notera att en lång rad politiker med rötterna i gamla PCI eller Pds som tidigare uttryckt sin avsky för voti di preferenza, nu kräver att dessa skall tillåtas. Men Renzi verkar omedgörlig på den här punkten. Anledningen är att, särskilt i Syditalien, får preferensröstning till resultat att röster köps och säljs, maffian kommer med i köpslagan och valresultaten blir smolkiga. Hittills verkar Forza Italia, PD och Ncd försvara sitt förslag. Renzi har gått ut med hotelser om att hoppa av om hans reformiver stoppas.

Och naturligtvis har man på olika håll dragit fram ”la legge truffa”, bedrägerilagen. En strid som utkämpades 1953 då legenden Alcide De Gasperi, som regeringschef, la fram ett förslag till ny vallag. Den innebar att det parti (eller koalition) som fått 50 procent av rösterna till deputeradekammaren skulle få en majoritet på 65 procent av mandaten. Pci gjorde frågan till en stor politisk uppgörelse. Det var lätt att visa hur högerpartierna på detta sätt ville manipulera ett valresultat. Lagen gick igenom med hjälp av olika avhopp, avskedanden och dramatiska utmarscher av hela kammarens personal. Tack vare Pci:s tuffa kampanj förlorade koalitionen som leddes av kristdemokraterna. Dc fick 49,8 procent av rösterna och förlorade själv över 8 procent jämfört med föregående val. Bara någon månad senare avskaffades la legge truffa.

Kritiken mot det nu aktuella förslaget går ut på att det praktiskt taget raderar ut stora delar av det politiska spektrat som det ser ut idag. Småpartierna, och framför allt deras ledare, kommer att försvinna. Kvar blir bara Fi, Pd och M5S. Vänsterpartier som SEL och högergrupperingar som Fratelli d’Italia försvinner. Detta har också varit det stora målet. Renzi har förklarat flera gånger att den vetorätt småpartierna ständigt utnyttjat, många har talat om småpartidespotism, är det slut på nu.

_______________

Så rycker Europavalet närmare och på vänsterkanten diskuteras en ny politisk profil, Alexis Tsipras. Ett upprop som presenterades av Andrea Camilleri (kommissarie Montalbanos pappa) i tidskriften MicroMega fick omedelbart 5.000 underskrifter. Bland dessa märks Michele Serra, författare och daglig kommentator i sin ”Hängmatta” i la Repubblica, Barbara Spinelli (dotter till Ventotenemanifestots författare) och många, många andra. Då kan man fråga sig: vem är Alexis Tsipras? Jo, han är en grekisk ingenjör som blev politiker, började i ungkommunisterna och gick sedan över till radikala vänsterns Synaspismos, mera känt under akronymen Syriza som arbetar för en grekisk socialdemokrati. Men läser man uppropet finner man frågor som knappast torde höra hemma på den nordiska socialdemokratins program. Euron är på väg att krossas om inte partierna nu slår in på en ny väg. Den stränga budgetdisciplinen driver länderna till deflation. Nu krävs mera federalism. Den ekonomiska krisen är nu inte längre så mycket en fråga om pengar som om politik och en framåtblickande gemensam europeisk politik. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta det program som i helgen fick Sel – Sinistra, ecologia e libertà – att enhälligt rösta för Tsipras som kandidat till Europakommissionens president. Vad jag kunnat se har Pd ännu inte tagit ställning till detta.

Men det leder över till en artikel i söndagens Repubblica, en briljant analys av läget sett från Bryssels horisont. Andrea Bonanni utgår från krisen i Ukraina och ser hur medborgarna där är beredda att ge sina liv för att få komma med i Eu – samma union som ser en stadigt växande opposition och tvehågsna medborgare i västeuropa.

– Med sin sedvanliga merkantila närsynthet hade Eu-ledningen i Bryssel trott att oppositionen mot regeringen om att skriva under associeringen till Eu, bara var en kommersiell fråga. Det gällde att garantera leveranserna av energi som kunde bytas mot litet ekonomisk hjälp. En halvt jungfrulig ny marknad skulle öppna sig mot att regeringen Yanukovich indirekt fick sin legitimering, skriver Bonanni. Det krävdes en Putin, samme Yanukovich och demonstranterna som färgade snön på Kievs gator röda med sitt blod, för att få oss att förstå att spelets pott gäller så mycket mera. Att frågan samtidigt är både ideologisk och geopolitisk. Å ena sidan konfronteras den europeiska demokratin med den ryska despotismen. Å den andra måste man bestämma var den geografiska hemhörigheten ligger för ett territorium som är dubbelt så stort som Italien och djupt splittrat mellan en västerländsk identitet och dess slaviska själ.

Andrea Bonanni fortsätter med att understryka att valet gäller inte bara det ukrainska folket utan kräver också av Europa att fatta svåra beslut, som Eu idag alls inte är berett att ta. Under de 60 år unionen existerat har man många gånger tagit in nya medlemmar. Men detta har alltid skett med stor uppbackning från folken i fråga och alltid med fredliga metoder, skriver Bonanni. Det har ju tvärtom hänt flera gånger att en utvidgning i sig har medfört en pacificering av länder som lämnade ett stadium av totalitär letargi, eller pågående inbördeskrig. Det hände i Spanien, i Portugal och nu i många östländer och i de tidigare sovjetrepublikerna i Baltikum. Det håller på att hända också i Serbien och Kroatien. Men den ukrainska krisen vänder på dessa förutsättningar. Där är det makthavarna som säger nej medan folket kräver en anslutning. Den folkliga resningen visar att det nu inte gäller bara kommersiella frågor, som Bryssel hela tiden trott. Vi ser en regim som försöker överleva av sig själv och som vet att den aldrig skulle överleva i en västeuropeisk miljö.

I sådana här situationer har Bryssel alltid presenterat sig som en medlare, att försöka hålla sig ovanför och utanför i en fråga som inte direkt angick oss, understryker Andrea Bonanni. Men den strategin har visat sig helt felaktig. Först fallet Tymoshenko och nu revolten i Kiev, har visat att Europa inte kan hålla sig utanför en konflikt där båda parterna kräver vår inblandning. Det räcker inte att säga som man gjort hittills: ” Vår dörr står alltid öppen”, när de som följer det löftet nu dödas av regimen i Kiev. Med den förödande långsamhet som hittills alltid präglat de europeiska besluten, verkar Eu-ledningen nu ha lärt sig den läxan. Först Eu-parlamentets talman, Schulz (”det är möjligt att tillgripa sanktioner”), sedan Van Rompuy och Italiens Enrico Letta (”Europa kan inte acceptera att se på vad som nu händer”), har lett till att både utvidgningskommissarien Fuele och Eu:s utrikesminister, Catherine Ashton rest till Kiev.

Det här förändrade tonläget har redan gett resultat, skriver Andrea Bonanni. Yanukovich har sagt att han är beredd att ge med sig på någon punkt. Men nu krävs mera än höjda tonlägen. Europa måste byta sitt handlingsmönster och sätt att fundera. Man måste förstå att Eu representerar värderingar som står över de rent ekonomiska resonemangen. Nu måste man skaffa sig de instrument som krävs för att kunna handla i sådana här situationer. För Ukraina är bara det första exemplet på de förändringar som är på väg. Vitryssland kan följa och Mellanöstern och de arabiska vårarna visar på folken som vänder sig mot Eu. Där finns ett Medelhav där folk drunknar i hundratal på vägen mot drömmen att nå Europa och där finns Sahelområdet som slits sönder av inbördeskrig. Som vi sett under den ekonomiska krisen, fortsätter Bonanni, går allt mycket fortare än vad klockorna i Bryssel tillåter. Samtidigt tillåter händelserna inte att vi stiger av tåget i full fart. Det finns ingen annan utväg för Europa än att göra sig beredd att ta utmaningarna som Historien förser oss med. Slutar Andra Bonanni i La Repubblica idag, söndag.

Kommentera: